Ok. Först och främst måste jag redogöra för vad jag tror och tycker
generellt när det gäller män och kvinnor och jämställdhet.
Jag tror att det
inte finns några skillnader alls mellan könen. Så enkelt är det. Jag tror att vi alla är individer och att vi är som vi är på grund av våra gener och vår uppfostran. Visst, det finns massor av forskning som visar att män och kvinnors hjärnor ser annorlunda ut, men den forskningen ger jag inte en tappad råttsvans för. Om man ser på det här ur ett större perspektiv så inser man att det som är dagens sanning när det gäller forskningen, inte alls kommer vara morgondagens sanning. Allting förändras hela tiden. Det som forskningen visade för bara 40 år sedan känns plötsligt så väldigt ouppdaterat och passé och det är
naivt att tro att samma utveckling inte kommer ske med det dagens forskning kommer fram till.
Däremot finns det skillnader mellan män och kvinnor, generella sådana som inte nödvändigtvis hänger ihop med varje individs personliga egenskaper, men som är
en produkt av vår uppfostran. Redan på förskolan börjar vi att ge barnen flick- respektive pojkegenskaper och så fortsätter det sen genom resten av livet.
När det gäller Björns och mitt förhållande vill vi ha ett
jämställt sådant båda två. Men sen brister det någonstans, för vi är långt ifrån jämställda i praktiken. Visst, vi har kommit längre än de flesta men vi har fortfarande långt kvar.
Och jag vägrar -
vägrar - gå med på att det skulle vara min berömda kvinnliga simultanförmåga som gör att jag klarar av att initiera en storstädning, planera barnens sommarkläder eller handla nya gummistövlar till Julius. För det är ju inte så att jag gör allt det där på en gång. Och för delen så har jag en ganska usel simultanförmåga. Och det finns samtidigt ingen bra förklaring till varför Björn inte klarar av att rensa ut barnkläder som blivit för små eller planera sommaren med ledighet, resor och dagisschema. För allt sånt klarar han av så fint så på sitt hyfsat avancerade och välbetalda jobb. Visst, det kallas kanske inte "utrensning av barnkläder" på hans kontor, det är mindre troligt att det gör det eftersom han inte jobbar med barn, men
principen är den samma. På jobbet klarar han minsann av att planera framåt, se saker som behöver åtgärdas och framför allt åtgärda dem. Annars skulle han nog få sparken tror jag. Men varför fixar han inte det hemma då?
Jo, för här finns ju jag som gör alla de där sakerna. Och innerst inne, trots hans strävan efter jämställdhet,
så vill han nog inte riktigt göra alla de där tråkiga sakerna. Och så vet han ju att jag gör dem. Han behöver inte, för nån annan gör det. När han bodde hemma behövde han aldrig nånsin röra dammsugare, tvätta sina egna kläder eller ens städa sitt rum. Allt det där gjordes åt honom. Oftast var han nog inte ens medveten om att det hade gjorts åt honom. Om han däremot såg på familjen och vårt liv som ett
jobb (och på ett sätt borde man ju faktiskt göra det - det är ju ändå så himla mycket viktigare än det "andra" jobbet så jag förstår inte riktigt varför man inte kan lägga samma krut och energi på att allting ska vara bra hemma) så är jag helt övertygad om att han skulle klara av att ta precis lika mycket initiativ som jag gör. Det är bara viljan och intresset som sätter krokben för honom. Han är nämligen inte dum. Då hade jag aldrig blivit kär i honom kan jag ju säga.
Jag vet bara inte hur jag ska få honom att
vilja vara jämställd på riktigt. Hur jag ska göra för att han ska se var problemet ligger.
Och framförallt så vet jag inte hur jag ska göra för att
släppa kontrollen, för att låta honom välja vinterkläder till barnen (tänk om han köper AIK-overaller liksom?) eller packa barnens väska inför övernattning hos mormor (tänk om han glömmer astma-medicinen? Eller tandborstarna? Eller strumpor?). För om jag inte låter honom ta ansvaret för allt det där kommer han inte att kunna göra det heller, hur gärna han än vill.