Idag är en sån här dag då alla ljud, all beröring, alla synintryck bara kryper som oroliga myror under huden på mig. Det är som att allt är uppskruvat tio gånger mer än vanligt och att det som egentligen bara är vanligt barnprat barnskrik tv-ljud kärleksfulla klappar känns idag istället som att jag står mitt i en hårt trafikerad korsning i en av världens största städer samtidigt som jag måste svara på en miljon frågor, hålla koll på en hel skolklass med sjuåringar och där alla tusentals människor som passerar mig drar lite i mitt hår, pillar på mina kläder, klappar mig på kinden, kramar mig, drar lite i min tröja, viskar saker i mitt öra.
Och jag blir galen, jag måste få lite lugn och ro och stillhet men det går bara inte så länge barnen är vakna och jag kämpar så mycket för att inte explodera att jag knappt vad som är upp och vad som är ner. Att läsa godnattsaga med Julius tätt tätt intill mig pillandes med mitt hår, förvandlas från att vara en av dagens mysigaste stunder till att istället kännas som en asjobbig dejt med någon som man egentligen inte gillar så mycket och som hela tiden håller på att pillar på en och som man bara vill vråla STOPP SLUTA RÖR MIG INTE till (men man gör det inte, för man fattar att det bara skulle vara så sjukt jävla otrevligt och personen ifråga har inte förtjänat det).
Men nu, nu sover de. Alla tre. Och om jag släcker nästan alla lampor kanske jag klarar av att tv:n är påslagen så att Björn och jag kan se gårdagens Sherlock.
Jag vet inte om det här betyder att jag håller på att bli lite klädsamt galen eller om jag bara är trött, eller kan det vara PMS? Är det någon av er som känner igen er i den här känslan?
söndag 16 februari 2014
lördag 15 februari 2014
Men lägg av
Men asså, jag orkar inte. Vad är det här för jävla trams egentligen? Är man genusfundamentalist bara för att man inte tror att våra egenskaper sitter i könet?
Och vadå, strävar alla flickor efter att vara snygga, smala, smarta och sexiga eller?? "Men lilla gumman, du måste inte vara både smart OCH sexig. Du ska inte ställa så höga krav på dig själv, det är inte bra för dig. Pojkarna kommer tycka om dig ändå!"
Och det är väl klart som fan att pojkarna aldrig kommer behöva ta ansvar för sitt eget lärande om det alltid ska finnas någon (kvinna) som ska curla dem och ta det ansvaret åt dem.
Herregud alltså. Gå hem Alf B. Svensson, du är full.
/Genusfundamentalisten
Och vadå, strävar alla flickor efter att vara snygga, smala, smarta och sexiga eller?? "Men lilla gumman, du måste inte vara både smart OCH sexig. Du ska inte ställa så höga krav på dig själv, det är inte bra för dig. Pojkarna kommer tycka om dig ändå!"
Och det är väl klart som fan att pojkarna aldrig kommer behöva ta ansvar för sitt eget lärande om det alltid ska finnas någon (kvinna) som ska curla dem och ta det ansvaret åt dem.
Herregud alltså. Gå hem Alf B. Svensson, du är full.
/Genusfundamentalisten
söndag 9 februari 2014
Hemma-hos-reportage
Vi har verkligen fått ordning på den här lägenheten nu tycker jag, man kan nästan inte tro att det bara är en vecka sedan vi flyttade in. Jag tänkte att ni kanske vill se lite bilder på hur vi har det? Här är i alla fall en del av hallen. Här har vi ställt allt som vi inte kan/vill ha kvar och det blir liksom lite mer ombonat då tycker jag när det står uppradat så där mot väggen. Det är kanske därför vi inte riktigt har kommit oss för att köra iväg det till Myrorna ännu, kanske vi bestämmer oss för att ha kvar det för alltid - vem vet?
I den förra lägenheten hade vi en klädkammare, något som vi tyvärr saknar här. Eller saknar och saknar, det kanske är dumt att säga för vi har faktiskt gjort en ny klädkammare här. Bakom soffan. Den är förstås lite mindre än den förra, men man får plats med rätt mycket där ändå faktiskt. Mycket praktiskt.
Framför fönstret i vardagsrummet har vi sen skapat denna mjuka myshörna. Den består av platta flyttkartonger som vi sedan lagt en madrass på. En extra bordsskiva har sedan lagts dit också, jag tänker att den kan vara bra att ha för att exempelvis ställa ifrån sig tekoppen på när man ligger där och läser.
Mellan köket och vardagsrummet är det så kallad öppen planlösning och vi har valt att begränsa den lite genom bygga upp en egen halvvägg av kartonger här, mest för att dämpa barnens framfart. Ju fler hinder desto mindre springer de har vi nämligen upptäckt.
Julius har numera ett eget rum. Jag är särskilt nöjd med det här lilla hörnet under snedtaket, jag tänker att det kommer främja hans kreativitet och bidra till en lugn och harmonisk känsla hos honom när han är här inne.
fredag 7 februari 2014
Ett litet bildspel: Att ha feber
Det var på lunchen allt började gå åt skogen. Då gräts det, snorades och åts barnmatsburk. Allt på en och samma gång.
Och eftersom puré, snor och tårar inte visade sig vara så jättegott ihop blev det en flaska ersättning i bärselen efteråt istället.
Den spyddes dock raskt upp igen med en välriktad kaskadspya som gjorde att vi var tvungna att duscha efter båda två. Här ser vi den slagne hjälten ta igen sig i soffan efteråt.
Nu sitter vi mest så här i väntan på nästa grej. Med glansig halvöppen blick och nära till gnäll i rösten.
onsdag 5 februari 2014
Kvinnor göre sig icke besvär
När Julius var tre år blev han sjuk. Först började det som en vanlig förkylning med feber och hosta, men istället för att bli frisk igen efter någon vecka så blev han bara sjukare och sjukare. Till slut halvlåg han bara i soffan som en liten ynklig hög, han orkade inte titta på tv längre och värst av allt var att han inte ville äta och dricka något överhuvudtaget.
Vi förstod att han behövde träffa en läkare och jag bokade en tid på närakuten och åkte dit med honom. Där konstaterade de att han hade falsk krupp, skrev ut hostmedicin och skickade hem oss igen. Väl hemma fortsatte vi att kämpa, men eftersom han vägrade äta och dricka var det ganska svårt att få i honom någon hostmedicin. För att ens få i honom vätska var vi tvungna att hålla fast honom och tvinga i honom vatten med hjälp av en sådan där liten medicinspruta avsedd för oralt bruk, men vi lyckades bara få i honom några milliliter åt gången. När vi insåg att han inte skulle bli bättre på egen hand (och när han var så uttorkad att han slutade kissa) åkte vi in akut. Eftersom jag hade varit med vid första läkarbesöket tyckte både Björn och jag att det skulle vara bäst om jag åkte med andra gången också, jag som visste exakt vad som hade sagts första gången.
Väl inne på Astrid Lindgrens barnakut frågade läkaren om Julius hade bajsat något den senaste tiden, eller om hans mat- och vätskevägran kunde bero på förstoppning. Jag förklarade att han visserligen inte bajsat på ett par dagar men att han å andra sidan inte ätit något heller så det fanns förmodligen ingenting att bajsa ut. Läkaren nöjde sig dock inte med det, utan förklarade att barn många gånger är förstoppade utan att föräldrarna vet om det och att de därför skulle ge honom ett lavemang. Bara för att vara på den säkra sidan liksom. Och jag känner sån skuld än idag, tre och ett halvt år senare, för att jag inte stod på mig, för att jag litade helt på deras medicinska kompetens och lät dem ge honom det där sabla lavemanget. Min febriga, uttorkade, utmattade och hostiga lilla älskling. Vi fick ligga inne i ett litet rum med tillhörande toalett och när lavemanget verkat kom det ut lite lite bajs. Sen när vi stod ute vid disken och skulle bli hemskickade igen kräktes han rakt på sköterskans skor. Förmodligen av chock och utmattning. Och det var det, vi blev hemskickade igen.
Men nu började vi bli riktigt desperata hemma och förstod att vi skulle vara tvungna att åka in igen, och igen och igen och igen tills de började lyssna på oss. Så dagen efter lavemanget åkte Björn in med honom. Vid det här laget hade jag nämligen börjat känna att det inte var någon som lyssnade på mig och vi bestämde därför att jag skulle vara hemma med Charles och att Björn skulle åka istället. Och nu var det plötsligt inte tal om något lavemang, eller falsk krupp eller andra mer generella råd som "ge honom glass så äter han nog" som jag hela tiden fått. Nej, nu blev han förd till röntgen där de konstaterade att han hade lunginflammation (därav hostan). De bemödade sig också om att undersöka honom och såg att han hade en svår halsinfektion (därav mat- och vätskevägran) och insåg att han faktiskt behövdes läggas in, med både penicillin- och vätskedropp. Två nätter behövde han ligga inne.
Så varför fick Julius ingen hjälp förrän Björn åkte med honom? Han var inte sjukare än jag åkte in med honom och det är inte så att Björn har lättare för att uttrycka sig och därför kunde förmedla vår oro till läkaren på ett bättre sätt än vad jag kunde. Var det bara en slump? Nej, förmodligen inte. Det var inte så vi kände och upplevde det där och då i alla fall, och när jag idag läser den här artikeln blir jag bara så jäkla arg. Arg och provocerad, kanske inte så mycket på sjukvården utan bara på folk i allmänhet som inte fattar hur jäkla viktigt det är med genus. Folk som inte fattar att det är sånt här som blir de långtgående konsekvenserna av att tala om för flickor att de ska leka med rosa dockor och att pojkar ska leka med blåa bilar. Det är aldrig så oskyldigt eller framför allt enkelt som att "låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar", det är alltid större än så. Alltid.
Vi förstod att han behövde träffa en läkare och jag bokade en tid på närakuten och åkte dit med honom. Där konstaterade de att han hade falsk krupp, skrev ut hostmedicin och skickade hem oss igen. Väl hemma fortsatte vi att kämpa, men eftersom han vägrade äta och dricka var det ganska svårt att få i honom någon hostmedicin. För att ens få i honom vätska var vi tvungna att hålla fast honom och tvinga i honom vatten med hjälp av en sådan där liten medicinspruta avsedd för oralt bruk, men vi lyckades bara få i honom några milliliter åt gången. När vi insåg att han inte skulle bli bättre på egen hand (och när han var så uttorkad att han slutade kissa) åkte vi in akut. Eftersom jag hade varit med vid första läkarbesöket tyckte både Björn och jag att det skulle vara bäst om jag åkte med andra gången också, jag som visste exakt vad som hade sagts första gången.
Väl inne på Astrid Lindgrens barnakut frågade läkaren om Julius hade bajsat något den senaste tiden, eller om hans mat- och vätskevägran kunde bero på förstoppning. Jag förklarade att han visserligen inte bajsat på ett par dagar men att han å andra sidan inte ätit något heller så det fanns förmodligen ingenting att bajsa ut. Läkaren nöjde sig dock inte med det, utan förklarade att barn många gånger är förstoppade utan att föräldrarna vet om det och att de därför skulle ge honom ett lavemang. Bara för att vara på den säkra sidan liksom. Och jag känner sån skuld än idag, tre och ett halvt år senare, för att jag inte stod på mig, för att jag litade helt på deras medicinska kompetens och lät dem ge honom det där sabla lavemanget. Min febriga, uttorkade, utmattade och hostiga lilla älskling. Vi fick ligga inne i ett litet rum med tillhörande toalett och när lavemanget verkat kom det ut lite lite bajs. Sen när vi stod ute vid disken och skulle bli hemskickade igen kräktes han rakt på sköterskans skor. Förmodligen av chock och utmattning. Och det var det, vi blev hemskickade igen.
Men nu började vi bli riktigt desperata hemma och förstod att vi skulle vara tvungna att åka in igen, och igen och igen och igen tills de började lyssna på oss. Så dagen efter lavemanget åkte Björn in med honom. Vid det här laget hade jag nämligen börjat känna att det inte var någon som lyssnade på mig och vi bestämde därför att jag skulle vara hemma med Charles och att Björn skulle åka istället. Och nu var det plötsligt inte tal om något lavemang, eller falsk krupp eller andra mer generella råd som "ge honom glass så äter han nog" som jag hela tiden fått. Nej, nu blev han förd till röntgen där de konstaterade att han hade lunginflammation (därav hostan). De bemödade sig också om att undersöka honom och såg att han hade en svår halsinfektion (därav mat- och vätskevägran) och insåg att han faktiskt behövdes läggas in, med både penicillin- och vätskedropp. Två nätter behövde han ligga inne.
Så varför fick Julius ingen hjälp förrän Björn åkte med honom? Han var inte sjukare än jag åkte in med honom och det är inte så att Björn har lättare för att uttrycka sig och därför kunde förmedla vår oro till läkaren på ett bättre sätt än vad jag kunde. Var det bara en slump? Nej, förmodligen inte. Det var inte så vi kände och upplevde det där och då i alla fall, och när jag idag läser den här artikeln blir jag bara så jäkla arg. Arg och provocerad, kanske inte så mycket på sjukvården utan bara på folk i allmänhet som inte fattar hur jäkla viktigt det är med genus. Folk som inte fattar att det är sånt här som blir de långtgående konsekvenserna av att tala om för flickor att de ska leka med rosa dockor och att pojkar ska leka med blåa bilar. Det är aldrig så oskyldigt eller framför allt enkelt som att "låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar", det är alltid större än så. Alltid.
Liten sjukling får krya-på-sig-presenter av mormor på sjukhuset |
tisdag 4 februari 2014
Vad gör ni ikväll då?
Björn ska ut och springa ikväll, han drar nog ut vilken timme som helst skulle jag tro.
Först ska han bara hitta kartongen med löparskorna, sen var alla löparkläder är och har vi tur kommer han ut innan midnatt.
Men det är ju kul att flytta.
Först ska han bara hitta kartongen med löparskorna, sen var alla löparkläder är och har vi tur kommer han ut innan midnatt.
Men det är ju kul att flytta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)