Visar inlägg med etikett han skulle förmodligen hugga ena foten av sig för att få en likadan roll. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett han skulle förmodligen hugga ena foten av sig för att få en likadan roll. Visa alla inlägg

lördag 13 mars 2010

Inte det minsta avundsjuk

Jag har så svårt för konstnärssjälar, såna där plågade genier som vet själva att de är så fantastiska och briljanta att det gör ont för dem att bara vara. De är så bra att vi andra liksom inte riktigt förstår hur bra de är, för att förstå det måste man ju vara lika bra som de är och det är det ju ingen som är så därför är det bara just de själva som förstår deras storhet. Hängde ni med?

Och de ser ner lite på oss andra, vi som inte fattar, och tycker synd om sig själva för att de tvingas leva bland så ignoranta och trögfattade jävlar och så gör det ännu lite mer ont i deras små själar när de tänker på hur synd det är om dem.

Och om jag ska försöka definiera den här karaktärstypen lite tydligare och lite mer kortfattat så räcker det kanske med att jag säger två saker: Ola. Rapace.

Herreguuuud vad jag blir irriterad när jag läser den här artikeln. Och för er som inte orkar läsa den kan jag sammanfatta lite kort vad som står där: Ola är en liten pojkvasker som inte klarar av att hans fru är så otroligt mycket större än vad han någonsin kommer bli och det grämer honom så jävla mycket och äter upp honom inifrån trots att han hela tiden hävdar motsatsen - han är så stolt så över henne - men det funkar liksom inte riktigt. Han kan inte ens övertyga sig själv. För det är ju så. Jävla. Orättvist. Det är ju faktiskt han som är familjens stora geni. Han vet ju det.

På frågan om han inte är avundsjuk på sin fru (som har den kvinnliga huvudrollen i Millenniumtrilogin, ifall det är nån av er son lever under en sten) svarar han:

– Nej, absolut inte. Man vill ju alltid ha stora roller. Men just den här rollen är ingenting jag är avundsjuk på. Inte heller på all den hets som har varit runt Millenniumtrilogin heller. Jag tycker tvärtom att det är lite sorgligt att det är sådant som går hem hos folket. Nivån är så fruktansvärt låg på historierna och även karaktärerna i filmerna.

Jag skulle hellre leva ensam resten av livet än med en sån man. På riktigt alltså. Vad är man för en människa om man inte ens kan ge sin fru sin oreserverade hyllning när hon gjort något som resten av landet tycks anse är något fantastiskt?

Ja, det sista var ju givetvis en retorisk fråga. Han är ju såklart en plågad konstnärssjäl. Och bara för att jag råkade läsa den här intervjun nu tänker jag titta på alla filmerna, jag som hade tänkt gå igenom livet utan att ha sett en enda av dem, och fan vad jag ska gilla dem. Speciellt karaktärerna.