När samhället hönsar lite för mycket

Jag tycker absolut att man ska ha cykelhjälm på sig, både vuxna och barn. När man cyklar alltså.

Men inte när man försiktigt sparkar sparkcykel och knappt kommer upp i nån hastighet alls, och s p e c i e l l t inte när man går med sparkcykeln mellan fötterna hela tiden utan att någonsin ens sätta upp en liten fot på sparkcykeln.

Så här alltså:



Då behöver man faktiskt inte hjälm. Det känns liksom extremt överdrivet på något sätt. Och tycker man att barnen behöver hjälm för en sån sak, ja då borde de ju ha det även när de springer. Eller klättrar. Eller åker rutschkana. För man kan ju faktiskt ramla då också.

Därför har vi fattat det extremt socialt vågade och tabubelagda beslutet att våra barn inte behöver ha cykelhjälm på sig när de sparkcyklar. Inte ens till och från förskolan.

Det kan eventuellt vara det mest civilt olydiga jag någonsin gjort.

Tips

Vill ni ha ett frukosttips? Först skivar man en banan i en tallrik och så kör man den en halv minut i mikron. God inledning va? För alla älskar ju varm banan.

Sen klickar man i turkisk/grekisk/rysk yoghurt (vilken yoghurt som helst som är tjock och köps i hink alltså), strör över kokosflingor och vaniljpulver. Vaniljpulver alltså, inte vaniljsocker. Köps i pyttepyttesmå glasburkar.

Och sen voilá! En frukost som smakar typ glass med friterad banan är klar! För alla vill ju egentligen äta efterrätter till frukost. Eller hur?

Är det inte semeeester snart?

Ni vet det här med att det är så ljust ute den här delen av året? Att man är mycket mycket piggare jämfört med december exempelvis, och att man faktiskt inte behöver sova lika många timmar per dygn som man gör när det är som mörkast?

Ja det känns i alla fall inte alls klockan sex på morgonen. Oavsett hur jävla ljust det är. Jag vill bara berätta det.

Förtal

Jag brukar somna i soffan om kvällarna, ofta med huvudet i Björns knä.

Och det är ju mysigt och allt det där, om det inte vore för att Björn envisas med att hitta på att jag snarkar. Bah! Som att jag skulle snarka liksom. Det är ju som att Silvia skulle bajsa (det vet ju alla att hon inte göra. ALLA).

Hursomhelst, ikväll sade han sig dessutom ha spelat in mig och så spelade han upp en raspig ljudinspelning för mig när vi hade lagt oss. Vad som hördes? Bakgrundsljud från tv:n och en liten gris som grymtade!

Min upprördhet vet inga gränser.

SMHI goes Nostradamus:

Har vi gjort något? Är SMHI missnöjda med oss?

Midsommarafton 2012

Gårdagens upptäckt

Ibland kan man jobba ihop i flera år med vissa personer utan att veta särskilt mycket om dem.

Som till exempel att min ena kollega uppenbarligen blir Jonas Karlsson om hon byter ansikte med en annan kollega:





Mycket märkligt. Man tror att man känner nån etc. etc.

Före vår tid

Det är så härligt på något sätt att det går så snabbt att semesteranpassa sig. Vi äter på oregelbundna tider, bryr oss inte överhuvudtaget riktigt om vad klockan är och sitter uppe sent och tittar på tv-serier.

Lite synd bara att vi inte gått på själva semestern ännu. Men blir så trött på jobbet när man inte går och lägger sig förrän fem timmar innan klockan ringer.

Inte ens fikat uppväger ångesten

Jag har flera gånger fått frågan om jag inte tycker att det är jobbigt att jobba på förskola och dessutom ha små barn hemma. Som att man liksom skulle få en överdos av barnskrik eller så.

Men jag har verkligen inga som helst problem med det, tvärtom. Jag tror att jag är bättre på mitt jobb för att jag har egna barn hemma som ger mig en massa erfarenhet och jag tror att jag är en bättre mamma för att jag jobbar med en massa barn vilket också ger mig erfarenhet. Och så är jag väl kanske immun mot barnöverdoser.

Förutom när det gäller en sak. Barnkalas.

JAG HATAR BARNKALAS! JAG FÅR PANIK!

Om jag fick välja själv skulle jag aldrig någonsin gå på ett enda barnkalas. Inklusive mina egna barns. Det är så trångt och så mycket barn som är sockerhöga och kladdar på allt och som slåss om varenda leksak och skriker åt varandra och föräldrar som springer runt och försöker se till att barnen inte slår ihjäl varandra och som också skriker för det är det enda sättet att höras i ljudkakafonin som barnen skapat.

Jag tror att det eventuellt kan vara en helvetets nio kretsar.

(Och ta inte detta personligt S och T, ert kalas var ett jättebra kalas för barnen. Och säkert de andra vuxna. Det är som man brukar säga inte ni, det är jag.)

Barnkalas måste helt enkelt vara djävulens påhitt.

Som att en femåring vet vad som är coolt eller inte.

Julius: Ser jag cool ut?

Jag: Ja, jättecool! Som alltid. Ser jag cool ut?

Julius: (tittar uppifrån och ner på mig) Nej... Inte särskilt.

Skjut mig

Det var ju lite pinsamt det här, när jag tappade bort min ring och jag inte hade tappat bort den.

Så därför har jag tappat bort mina nycklar på riktigt idag. Hemnycklar, jobbnycklar, landetnyckel, cykelnyckel och tvättstugecylindernyckel.

Det känns verkligen jätteskönt. Och inte ett dugg pinsamt.

Orientering för dummies?

Alltså, jag är lite sugen på det här med orientering. Är det konstigt? Kan man komma på det i vuxen ålder? Och framförallt, kan man BÖRJA med det i vuxen ålder? Jag kan absolut inte läsa kartor, har aldrig hållit i en kompass och går vilse i tunnelbanan så fort jag gått genom spärren.

Släpper man ut såna som mig i skogen på riktigt med kartor? Eller får jag orientera i en gympasal med plintar målade som träd och lite insläpat granris på golvet?

Jaja, jag har lite drygt två månader på mig att ta reda på allt det här för innan bröllopet får jag absolut inte orientera säger Björn. Inte utan sändare på mig.

Jag och mina bloggvänner

Bloggar och vänskap, det hör ihop. Det vet ni va? Som fina fina Linn till exempel. Jag skulle inte känna henne om det inte vore för hennes blogg, men nu gör jag det och det är jag så himla glad för. Hon har världens härligaste skratt och är klok och rolig och bra på alla sätt. Hon står mig nära om hjärtat.

Sen finns det andra som jag inte känner på riktigt, men som jag tror att jag känner på riktigt för att jag läser deras bloggar. Det är kanske en lite enahanda vänskap eftersom jag aldrig kommenterar i bloggar därför att jag är för lat för att göra det från telefonen (herreguuud, det är ju asjobbigt liksom), men ändå. Det är fint på sitt sätt.

Jag gillar till exempel verkligen Josefine. Hon verkar så himla cool och snygg och rolig och så gillar jag att hon är så modig när hon skriver om sin relation med sin kille. Hon törs verkligen skriva om saker de säger till varandra när de är arga som kanske är dumma eller fåniga, och när jag läser sånt så känner jag att jag är ganska normal faktiskt. Mitt förhållande är ganska normalt. Det finns fler som inte alltid är sams och jättekära och aldrig stör sig på smutsvätt på golvet. Sånt tycker jag om. Det är inte alla som kan skriva så. Och så har hon en unge som är så sjukt jävla söt. Bara det liksom!

En annan tjej som jag gillar (och inbillar mig att jag känner) är Johanna. Henne har jag visserligen träffat en gång på en fest, men jag vet inte riktigt om det räknas. Hon verkar så otroligt sympatisk och så är jag så  väldans imponerad över att hon är journalist och reser över hela världen och tar dessutom de mest fantastiska bilder! Hon är också min kompis. I min värld alltså. Tveksamt dock om hon känner sig så involverad i den vänskapen, men ni vet. Jag vet om att vi är kompisar i alla fall. Eller ja, typ kompisar. Såna kompisar som inte har varandras mobilnummer, är vänner på Facebook eller vet riktigt var den andre bor. Såna där bloggkompisar alltså. De ska man också uppskatta.

Sen läser jag typ hundratusen bloggar till och jag skulle vilja skriva om minst tio till som är viktiga för mig men det hinner jag inte nu. Det får helt enkelt bli en annan gång.

Älska bloggar!

Veckans topp tre:

1. Jag fickparkerar, är sjukt nöjd över vad jag tycker är en grym parkering på en väldigt liten plats, tar upp telefonen för att fota och mannen (så klart medelålders vit man. Så klart!) som äger bilen bakom min kommer ut just precis då för att hämta något i sin bil. Konstiga blickar på mig som står där och fotar våra bilar? Ja. Var det egentligen en väldigt liten plats som jag lyckats klämma mig in i? Nej. Inte när man tittar på fotot.

2. Vi är på kalas hela familjen. De som står för kalaset är oerhört gästvänliga och generösa med mängder av mat, efterrätt, lekar för både barn och vuxna samt vin. Hur vi visar vår tacksamhet? Tja, en av oss bajsar på gräsmattan. Och bajs är tydligen jättesvårt att torka upp från gräs! Fråga mig, jag vet. Jag försökte jättejättelänge i onsdags.

3. Jag smörjer in Julius med solkräm på dagis och tar av mig förlovningsringen för att inte få solkrämskladd på den. På vägen till jobbet upptäcker jag att den inte sitter på mitt finger. Jag ringer till dagis, måste berätta att jag är så dum i huvudet att jag lämnat min förlovningsring på bänken i hallen på ett jävla dagis, får en pedagog att krypa runt på alla fyra på golvet för att se om den ramlat ner från bänken och hittar den sen i jackfickan när jag kommit fram till jobbet.

Jag väntar redan på vad nästa vecka har att erbjuda. Kissa på mig på offentlig plats? Försöka köra in med bilen på Ica (för att jag glömt att jag sitter i bilen, inte för att råna dem)? Eller kanske bara försöka hämta någon annans unge på dagis?

Möjligheterna är oändliga!

Bästa värdparet

Igår hade vi bjudit en kompis på middag, men det uppstod lite missförstånd/bortglömdhet på vägen och han ringde och ringde och vi svarade inte för vi var på ett kalas och hörde inte och sen ringde vi på vägen hem vid halv sju och sa "kom gärna! Vi har ingen mat hemma, men vi har vin" så han köpte med sig egen mat från pizzerian och kom en stund senare.

Jag funderar på att göra så fler gånger. Det blir ju så himla mycket billigare då, när gästerna har med sig egen mat.

Kvalitetskontroll

"Charles, har DU ätit på alla smörgåsar som vi alldeles nyss köpte?"

"Ja? Jag bara smakade."