Vem vare? Vem VARE?

Vem bjöd in minusgraderna igen? Va? Va? Vi hade det ju jättemysigt med plusgraderna, varmt och skönt och bra och så har nån jävel bjudit in minusgraderna igen?!

Besvikelsen alltså, besvikelsen.

När Charles lajvar Big Brother

Medelst mössa på inomhus samt spontan tupplur på eftermiddagen

Hej vi bor i hyresrätt

-Det är lite kallt här, tycker du inte det? Är elementen på?

-Jag vet inte, jo det här ångar det för fullt ifrån. Det är förmodligen på max för jag har nog inte rört det sen förra vintern.

Som pesten

Jag avskyr vintern! Hör ni det? Avskyr avskyr avskyr! Jag struntar i hur vackert det är såna här dagar när solen skiner, det kan jag se på bild. Jag avskyr när bildörrarna fryser fast och barnen måste klättra in i bilen från fel sida och jag avskyr att behöva skrapa rutor och att det ska behöva ta minst tio minuter att klä på sig alla ytterkläder för att inte frysa ihjäl och jag avskyr att det är så mörkt hela tiden och att händerna blir nariga och att man inte kan sova med öppet fönster om nätterna.

Annars då?

Sjukt

På förskolan går det tydligen scharlakansfeber och Julius krupphosta gör att vi måste låta barnen sova med fönstret öppet lite i natt, trots att det är hundra minusgrader ute.

Oh happy times.

Dagens latmask

Medan alla andra (källa: Instagram och Facebook) har varit ute idag och njutit av vintersolen har vi stannat inne hela dagen för jag orkade inte dra på mig alla kläder som behövs för femton minusgrader.

Så vi bakade chokladbollar istället.

Det är minst lika bra för själen.




Är dock osäker på hur mycket d-vitaminer man får i sig av chokladbollar så just det låter jag vara osagt. D-vitaminer är säkert bara överskattade ändå.

Döden och jag

Den här galopperande magsjukan som härjar på jobbet, jag kom inte undan den. Inte den här gången.

Och trots att jag inte kräkts sen i natt har jag legat sängbunden hela dagen idag (jag är nog bara timmar ifrån liggsår nu) för jag HAR SÅ ONT I RYGGSLUTET! På riktigt alltså, det gör så himla himla ont. Jag tror eventuellt att det är mina njurar som kastat in handduken. Eventuellt är jag döende.

Att de bara är fem och tre år spelar ingen roll

Våra barn färgsorterar själva sin smutstvätt, hämtar glas ur skåpen och tar vatten ur kranen på egen hand när de är törstiga och byter cd-skivor efter smak som de poppar högt inne på sitt rum med stängd dörr.

Och trots att de gör mig så himla stolt blir jag ändå lite ledsen när jag inser hur stora och självständiga de är.

För snart flyttar de hemifrån.

Plötslig insikt

Jaaaaaahaaaa, så alla de här gångerna som jag somnat i soffan och sen vaknat efter en stund pga världens mest obehagliga kli i halsen har alltså berott på att jag snarkat.

Gölligt.

Fast alltså,

ni får ju gärna berätta att det ofta blir så när era ungar kräks. Och att det är helt normalt osv osv.

Om ni vill.

Sömn i egen säng istället för akuten - om jag själv får välja

När Charles hade kräkts för tredje gången i går kväll, i sin säng, såg jag att han var alldeles rödflammig på ena armen. Jag frågade Björn om det var den armen han hade dragit i för att försöka få Charles att komma mer upprätt och kräkas i bunken istället för att kräkas liggandes rakt ner i madrassen, men det var det inte. "Men han var alldeles rödflammig på hela överkroppen när jag duschade av honom efter att han kräkts första gången".

Så jag googlade "kräks och rödflammiga utslag" och ångrade mig genast. För det var än det ena, än det andra och inget av det var "sånt är normalt när barn kräks och du behöver inte bekymra dig om det", för såna svar får man ju aldrig.

Så jag smög in igen och lyste på det stackars sovande magsjuka barnet med ficklampa för att se om han var röd på fler ställen, men då hade all rodnad i stället gått ner.

Men istället för att ringa sjukvårdsupplysningen (som ALLTID säger att man ska åka in, oavsett om man ringer för att ungen nyst eller uppvisar stora mystiska bölder) så gick vi faktiskt och lade oss. För bara tanken på att åka in till barnakuten sent en fredagskväll för att höra att "det är helt normalt att man blir lite rödflammig efter att ha kräkts" efter att ha suttit sex timmar i ett jävligt obekvämt väntrum fick mig att lägga mig ner i inre fosterställning och vråla "NEJ JAG ORKAR INTE!".

Så vi struntade i det. Och ungen lever idag. Ibland måste man helt enkelt göra val här i livet och sen hoppas på det bästa.

Fredagsmys i vår familj

Igår inledde Charles helgen genom att kaskadkräkas i soffan. I vår tygsoffa. Hur man som småbarnsförälder kan vara så dum att man köper en tygsoffa övergår mitt förstånd, herregud som det är korkat. Jag är övertygad om att de har en deltidsanställd på kemtvätten som enbart avlönas med hjälp av det som vi betalar när vi kemtvättar våra sofföverdrag.
Och sen kräktes han en gång till i soffan. Och sen en gång till i sin säng. Och Björn och jag försökte desperat få honom att pricka en bunke, men försök få en kaskadkräkandes treåring att spy på bestsämd plats, försök ni bara.

I alla fall,  nu kommer övriga familjen gå runt resten av dagen och väntar på att börja kräkas. Det kommer bli en fin helg det här.

Ps

De åt ju naturligtvis inte av maten eller så, ni behöver inte vara oroliga för det.

Men de smakade och var artiga.

När grisar kan flyga och allt det där.

Plötsligt händer det

Alltså, jag börjar misstänka att barnen läser bloggen. Två kvällar i rad har de nu kommit och satt sig vid matbordet utan att bråka och idag berömde de maten!

Jag är i chock. Vet inte om jag ska fira eller tro att de är utbytta.

Att vara lediga tillsammans

Nu har vi haft jullov i drygt två veckor och om inte barnen skulle gå tillbaka till förskolan i morgon skulle vår familj gå sönder. Alltså, jag älskar dem, det är klart att jag gör det men jag tycker inte alltid så himla mycket om dem. I två veckors tid har de skrikit, gråtit, hamrat på oss med sina små nävar, stängt in sig på rummet och hatat oss för att vi har haft mage att kränka dem djupt genom att - wait for it -komma och sätta sig vid bordet för att äta frukost/lunch/middag.

I drygt två veckors tid. Jag orkar inte mer nu. På riktigt. Och det känns så sorgligt på något sätt att vi inte kan umgås alla fyra så här intensivt i mer än en helg utan att bråka bråka bråka hela tiden.

Och ändå kommer jag sakna dem så mycket att det känns i magen så fort jag har lämnat dem på förskolan i morgon.

Ronja vem sa du?

"Mamma, heter hon Ronja Rövaredotter eller Ronja Rövareråtta?"

Alltså håll med om att Rövareråtta är ett mycket klatschigare namn! Dock minus för att det öppnar för en rad nya animerade Ronja-filmer. Med en rövareråtta i huvudrollen.

Så jag sa som det var. Tyvärr.

Fail

Jag kunde inte ens uppnå den idiotsäkra punkten. Baka banankaka idag.

Herregud.

Nycklarna vill jag med andra ord inte ens tänka på var de befinner sig nu.




Edit: Den där sista meningen är inte helt korrekt va?

Koll på läget

Igår kommenterade Nina på ett inlägg som jag helt hade glömt bort att jag skrivit. Jag minns inte ens att jag ringt det där samtalet.



Men det kanske inte är något vi blir förvånade över?

2013

Det här med nyårslöften, det är väl inget man måste lova just precis vid tolvslaget? Alltså, man kan väl lova något även så här den tredje januari? Vad skönt.

Då lovar jag att

1. Blogga mer
2. Kommentera på andras bloggar
3. Baka banankaka idag (vadå, jag måste ju få slänga in något som jag har åtminstone en rimlig chans att uppnå)
4. Inte tappa bort några nycklar.*







*Ja ok, den där sista är väl kanske omöjlig. Men man måste ju sikta högt. Har jag hört.