Och på tal om förra inlägget - ÄNTLIGEN har Frank lärt sig att gå! Jag har försökt att inte lite syrligt påpeka för honom att det var ju på tiden (jag menar, ungen är faktiskt 16 månader. Hur länge kan man låta bli att lära sig liksom?) utan bara vara positiv och uppmuntrande.
Jag tror att det funkar bra. Trots att han ser ut som en full sextonåring på språkresa fortsätter han ändå att kämpa, så han borde ju känna av vårt stöd. Heja Frank!
söndag 23 november 2014
Man kan ju inte minnas allt?
Jag VET ju att Charles har lärt sig att gå. Jag menar, han gör det ju faktiskt varje dag så att jag ser det så det råder ju tack och lov ingen tvekan om det. Himla skönt ändå, måste jag säga, att han kan det.
Men däremot minns jag inte alls när han lärde sig det. Eller var vi var. Och om han kunde ställa sig upp själv eller om han var tvungen att resa sig upp mot någonting annat först. Det är som att det inte har hänt! Helt sjukt. Förmodligen (och nu spekulerar jag bara eftersom det alltså inte finns några som helst minnen kvar från den här händelsen) kidnappades vi av utomjordingar som lärde honom att gå under vistelsen på deras planet och som sedan raderade våra minnen innan de släppte ner oss på jorden igen. Det är ju ändå den mest rimliga förklaringen känner jag.
För det här med de bortglömda mellanbarnen låter ju mest som hittepå.
Men däremot minns jag inte alls när han lärde sig det. Eller var vi var. Och om han kunde ställa sig upp själv eller om han var tvungen att resa sig upp mot någonting annat först. Det är som att det inte har hänt! Helt sjukt. Förmodligen (och nu spekulerar jag bara eftersom det alltså inte finns några som helst minnen kvar från den här händelsen) kidnappades vi av utomjordingar som lärde honom att gå under vistelsen på deras planet och som sedan raderade våra minnen innan de släppte ner oss på jorden igen. Det är ju ändå den mest rimliga förklaringen känner jag.
För det här med de bortglömda mellanbarnen låter ju mest som hittepå.
onsdag 19 november 2014
Snyggt
Någon här satte tandborsten på laddning i morse. Jag hoppas verkligen att det var Frank.
Man skulle kunna säga att resultatet blev "sådär".
Man skulle kunna säga att resultatet blev "sådär".
söndag 16 november 2014
Kul med helg och så
- Så vad har du gjort i helgen då Maria?
- Jag har tvättat. Hela jävla helgen. Mörk tvätt, ljus tvätt, nya barnkläder, lakan, handdukar, ALL TVÄTT SOM FINNS I HELA VÄRLDEN!
- Men, alla tre tvättkorgarna är ju fortfarande mer än halvfulla?
- Mmm, det är karma. Det är för att jag var bödel i mitt förra liv.
- Ok. Det låter rimligt.
- Jag har tvättat. Hela jävla helgen. Mörk tvätt, ljus tvätt, nya barnkläder, lakan, handdukar, ALL TVÄTT SOM FINNS I HELA VÄRLDEN!
- Men, alla tre tvättkorgarna är ju fortfarande mer än halvfulla?
- Mmm, det är karma. Det är för att jag var bödel i mitt förra liv.
- Ok. Det låter rimligt.
lördag 15 november 2014
Nu har jag skickat inbjudningar till alla som velat ha hittills! Om det är någon mer som vill ha eller om man bett om en inbjudan men inte fått någon är det bara att hojta till så fixar jag.
fredag 14 november 2014
Bloggen får ett litet styvbarn
Jag beundrar de som bloggar öppet om allting, som skriver om sånt som skaver och inte bara är fint eller roligt. Det är ju såna bloggar man helst läser! Men ibland tycker jag att det känns det svårt att vräka ut hela sitt privatliv öppet för alla på internet att kunna läsa som de vill (särskilt när det berör andra människor runt omkring en också) och jag har önskat många gånger att blogspot skulle tillåta att man kunde lösenordsskydda vissa inlägg, men de tycks inte se någon poäng i det.
Och jag vet inte, ni kanske inte ens finns kvar där ute? Hallå? Jag bloggar sporadiskt och kollar sällan statistik nu för tiden så jag kan mycket väl ha tappat er allihop utan att jag vet om det. Men i alla fall, vissa saker kan jag inte skriva öppet för hela världen att läsa utan att jag har någon kontroll över det, så det finns numera ytterligare en blogg kopplad till det här kontot. En blogg som endast inbjudna kan läsa. De som vill kunna läsa den kan mejla mig så skickar jag en inbjudan, och på så vis vet jag åtminstone vilka det är som läser den (även om jag inte känner er). Det känns lite lättare så.
Den här bloggen är dock min förstfödda blogg som jag naturligtvis älskar mest och alltid kommer att välja framför den andra om jag tvingas välja. Som vilken styvmor som helst ur bröderna Grimms sagoskatt.
EDIT: Mejladressen för de som inte hittar den är vuxnamanniskorharintehamstrar snabela gmail punkt com
Och jag vet inte, ni kanske inte ens finns kvar där ute? Hallå? Jag bloggar sporadiskt och kollar sällan statistik nu för tiden så jag kan mycket väl ha tappat er allihop utan att jag vet om det. Men i alla fall, vissa saker kan jag inte skriva öppet för hela världen att läsa utan att jag har någon kontroll över det, så det finns numera ytterligare en blogg kopplad till det här kontot. En blogg som endast inbjudna kan läsa. De som vill kunna läsa den kan mejla mig så skickar jag en inbjudan, och på så vis vet jag åtminstone vilka det är som läser den (även om jag inte känner er). Det känns lite lättare så.
Den här bloggen är dock min förstfödda blogg som jag naturligtvis älskar mest och alltid kommer att välja framför den andra om jag tvingas välja. Som vilken styvmor som helst ur bröderna Grimms sagoskatt.
EDIT: Mejladressen för de som inte hittar den är vuxnamanniskorharintehamstrar snabela gmail punkt com
torsdag 30 oktober 2014
Hamsterbloggen goes träningsblogg
Det är banne mig svårt att få tid att träna när man har tre små barn. På riktigt alltså, det är inte bara en lökig bortförklaring.
Men det här jävla mörkret gör ju att den lilla tid som man faktiskt har till sitt förfogande plötsligt inte känns så lockande att utnyttja för att gå till gymmet på. Team hata mörker liksom.
I alla fall, igår tänkte jag därför att jag skulle vara duktig och träna hemma istället så jag slog på min lilla Nike träningsapp och körde på.
Och idag har jag faktiskt haft lite träningsvärk! I både mage, insida lår och rumpa. Detta skulle nog mycket väl ha kunnat ses som ett kvitto på att jag var duktig igår.
Om det inte var för det att det bara var axlar och rygg jag tränade igår.
/Träningsexperten
Men det här jävla mörkret gör ju att den lilla tid som man faktiskt har till sitt förfogande plötsligt inte känns så lockande att utnyttja för att gå till gymmet på. Team hata mörker liksom.
I alla fall, igår tänkte jag därför att jag skulle vara duktig och träna hemma istället så jag slog på min lilla Nike träningsapp och körde på.
Och idag har jag faktiskt haft lite träningsvärk! I både mage, insida lår och rumpa. Detta skulle nog mycket väl ha kunnat ses som ett kvitto på att jag var duktig igår.
Om det inte var för det att det bara var axlar och rygg jag tränade igår.
/Träningsexperten
lördag 25 oktober 2014
Duktiga flickor springer som raketer - swooosh! Eller?
Jag vet inte om det är "duktig flicka"-syndromet eller bara någon slags osund tävlingsinstinkt hos mig som gör att all min löpning går ut på att springa fort. Fort fort fort. Det är som att det är det enda som räknas? Inte hur det känns eller hur långt jag springer eller om det är väldigt tufft och kuperat.
Och det är ju kul de perioder som det går hyfsat fort, det är det ju faktiskt. Men när snabbheten inte finns där och jag försöker plåga mig runt på ett tempo som inte är skönt, bara för att långsamhet känns som ett misslyckande, då är det inte lika roligt längre.
Idag sprang jag ett lite längre pass med en kollega som tillåter sig själv att springa långsamt. Som hellre vill springa längre och njutningsfullt än snabbt, OCH DET VAR SÅ HIMLA ROLIGT ATT SPRINGA MED HENNE I DET TEMPOT! Det kändes som att jag var hur stark som helst och som att jag hade kunnat fortsätta hela dagen. Varför kan jag inte bara tycka att långsamt är bra även när jag springer själv? Varför kan jag inte låta löpningen bara vara rolig och njutningsfull? Vem tävlar jag mot egentligen?
Alltså förlåt, men ibland blir jag bara så himla irriterad på min egen dumhet. Skärpning för fan. Våga springa långsamt!
Och det är ju kul de perioder som det går hyfsat fort, det är det ju faktiskt. Men när snabbheten inte finns där och jag försöker plåga mig runt på ett tempo som inte är skönt, bara för att långsamhet känns som ett misslyckande, då är det inte lika roligt längre.
Idag sprang jag ett lite längre pass med en kollega som tillåter sig själv att springa långsamt. Som hellre vill springa längre och njutningsfullt än snabbt, OCH DET VAR SÅ HIMLA ROLIGT ATT SPRINGA MED HENNE I DET TEMPOT! Det kändes som att jag var hur stark som helst och som att jag hade kunnat fortsätta hela dagen. Varför kan jag inte bara tycka att långsamt är bra även när jag springer själv? Varför kan jag inte låta löpningen bara vara rolig och njutningsfull? Vem tävlar jag mot egentligen?
Alltså förlåt, men ibland blir jag bara så himla irriterad på min egen dumhet. Skärpning för fan. Våga springa långsamt!
lördag 18 oktober 2014
Sjukt värre
Så varför ändra på ett vinnande koncept tänkte genlotteriet och gav även vårt tredje barn förkylningsastma. Ett tredje barn som vi nu måste brotta ner och hålla fast armar, ben och huvud på och sätta en läskig mask för ansiktet på och hålla fast medan vi räknar till sex andetag.
Det kommer bli så kul för oss allihopa!
Som bonus fick vi även med lite blåsljud på hjärtat som nu två olika läkare hört vid sammanlagt tre olika tillfällen. Men det oroar jag mig för en annan dag, man ska väl inte ta ut allt på en och samma gång menar jag.
Det kommer bli så kul för oss allihopa!
Som bonus fick vi även med lite blåsljud på hjärtat som nu två olika läkare hört vid sammanlagt tre olika tillfällen. Men det oroar jag mig för en annan dag, man ska väl inte ta ut allt på en och samma gång menar jag.
måndag 13 oktober 2014
Rapport från kaoset
Det är så mysigt att vara hemma och vabba ibland, det är liksom så lugnt och harmoniskt på något sätt.
OM MAN MED LUGNT OCH HARMONISKT MENAR STRESS OCH TERROR!
Idag har Frank bland annat
OM MAN MED LUGNT OCH HARMONISKT MENAR STRESS OCH TERROR!
Idag har Frank bland annat
- haft sönder en glastallrik
- eventuellt ätit lite glasbitar från den trasiga tallriken
- krupit runt med en jävligt VASS kniv
- dragit ner en tekopp i golvet med väldigt mycket (dock kallt) te kvar i
- krupit runt i pölen av te som bildades på köksgolvet
- slarvat bort min mobilladdare
- uppenbarligen inte varit tillräckligt sjuk och hängig
Fy fan för friska och pigga barn alltså.
söndag 5 oktober 2014
Jag säger inte att det är en metod som Socialstyrelsen skulle godta
Men vem bryr sig om de de tycker? Jag kommer kunna hålla mig vaken i minst en halvtimme med hjälp av det här till innan jag somnar på soffan i alla fall.
lördag 4 oktober 2014
Hösten och träsken
Alltså den här hösten? Den är ju fin och så men ba PANG! BOM!
Jag är så trött! Jag har gått ner i tid och jobbar mindre än jag någonsin gjort men ändå däckar jag v a r j e kväll efter att barnen somnat. Rakt ner i soffan och skoningslöst rakt in i någon slags utmattningskoma.
Jag orkar inte umgås. Inte titta på tv. Inte läsa. Inte blogga. Inte twittra. Inte göra någonting. Tar jag mig för någonting, typ går ut och springer, måste det ske innan åtta. Annars skulle klockan lika gärna vara halv fyra på natten och en främling knallat in i vårt sovrum, väckt mig och frågat om jag var sugen på en tvåmilatur. Det händer ju bara inte.
Men. Nu pratar vi om någonting roligare, idag sprang jag tjurruset. SÅ HIMLA ROLIGT! Helt sjukt att nån ens anmäler sig egentligen egentligen, ett 10 km långt lopp rätt ut i skogen varav stora delar bestod av simturer i asdjupa stinkande träsk. Men det är tydligen sånt jag gillar?! Jättemycket!
Så här fin blev man efteråt:
Fler träsk åt folket!
Jag är så trött! Jag har gått ner i tid och jobbar mindre än jag någonsin gjort men ändå däckar jag v a r j e kväll efter att barnen somnat. Rakt ner i soffan och skoningslöst rakt in i någon slags utmattningskoma.
Jag orkar inte umgås. Inte titta på tv. Inte läsa. Inte blogga. Inte twittra. Inte göra någonting. Tar jag mig för någonting, typ går ut och springer, måste det ske innan åtta. Annars skulle klockan lika gärna vara halv fyra på natten och en främling knallat in i vårt sovrum, väckt mig och frågat om jag var sugen på en tvåmilatur. Det händer ju bara inte.
Men. Nu pratar vi om någonting roligare, idag sprang jag tjurruset. SÅ HIMLA ROLIGT! Helt sjukt att nån ens anmäler sig egentligen egentligen, ett 10 km långt lopp rätt ut i skogen varav stora delar bestod av simturer i asdjupa stinkande träsk. Men det är tydligen sånt jag gillar?! Jättemycket!
Så här fin blev man efteråt:
Fler träsk åt folket!
söndag 14 september 2014
Valdag
Det här försöker jag lära mina barn: att det finns två politiska block i Sverige som båda vill att det ska bli så bra som möjligt för så många som möjligt. De är bara oense om hur vi tar oss dit.
Jag önskar att det fastnar hos dem, så att de oavsett vilken sida de väljer senare i livet respekterar de som väljer den andra sidan. För vi vill alla att detta ska vara ett bra land att leva i för alla som vill och behöver.
Och Sverigedemokraterna då undrar ni? Vill de också allas väl? Nej, såklart inte. De är ju givetvis det sorgliga undantaget här. Sverigedemokraterna är ett exkluderande parti som öppet säger att alla inte är lika mycket värda och jag önskar så att inte en enda människa skulle lägga en enda röst på dem någonsin igen.
Men nog sagt om detta - nu röstar vi!
Jag önskar att det fastnar hos dem, så att de oavsett vilken sida de väljer senare i livet respekterar de som väljer den andra sidan. För vi vill alla att detta ska vara ett bra land att leva i för alla som vill och behöver.
Och Sverigedemokraterna då undrar ni? Vill de också allas väl? Nej, såklart inte. De är ju givetvis det sorgliga undantaget här. Sverigedemokraterna är ett exkluderande parti som öppet säger att alla inte är lika mycket värda och jag önskar så att inte en enda människa skulle lägga en enda röst på dem någonsin igen.
Men nog sagt om detta - nu röstar vi!
tisdag 9 september 2014
Jorå
Ni vet, när ett av barnen får feber och man ska vabba och man tänker innan att åh, då kan jag kolla ikapp på lite serier rensa i köksskåpen baka bröd och bara ligga i soffan med en bok och barnet ifråga ba "JÄKLAR VAD JAG SKA RÖJA! VARENDA LÅDA SKA TÖMMAS PÅ SITT INNEHÅLL! JAG SKA VARA ÖVERALLT HELA TIDEN!"
I alla fall, såna stunder är det ganska skönt att få gå tillbaka till jobbet och vila upp sig. Bland 18 treåringar.
I alla fall, såna stunder är det ganska skönt att få gå tillbaka till jobbet och vila upp sig. Bland 18 treåringar.
söndag 7 september 2014
Jamen hur har det gått nu då? Va? Va? Va?
Ja, hur har det gått? Franken har gått på förskola i två och en halv vecka nu och det går så jävla bra! Alltså, jag hade aldrig väntat mig det här. Han gråter inte när vi lämnar, han är glad och snicksnackig när han är där och förflyttar sig blixtsnabbt över hela gården när de är ute (så där så att jag tror att pedagogerna eventuellt kommer gå ner något kilo eller två pga att de aldrig kan stå stilla längre), han äter bra och sover och blir inte ens ledsen när vi hämtar honom. Han är bara så himla glad och peppig hela tiden! Jag tycker till och med att han blivit gladare här hemma också, och han måste inte längre vara inom 30 centimeters avstånd från oss hela tiden utan vi kan lyxa till det med att ställa tekoppen på diskbänken eller till och med gå och kissa utan att han får panik.
Men när jag hämtat honom på eftermiddagarna är jag noga med att inte gå till parken eller göra någon annan aktivitet, utan bara vara hemma och göra hushållsarbete sådär som Maud förespråkar. Här till exempel viker vi tvätt. Ni ser ju hur roligt och utvecklande Frank tycker att det är!
Klart bättre än att gå till parken.
Men när jag hämtat honom på eftermiddagarna är jag noga med att inte gå till parken eller göra någon annan aktivitet, utan bara vara hemma och göra hushållsarbete sådär som Maud förespråkar. Här till exempel viker vi tvätt. Ni ser ju hur roligt och utvecklande Frank tycker att det är!
Klart bättre än att gå till parken.
söndag 24 augusti 2014
Franken och förskolan
Och det kan ju hända att jag reagerar extra mycket när jag läser den där intervjun för att vi skolar in Frank på förskolan just nu. Vår lilla bebis som inte kan gå och inte kan prata ännu. För det är ju bland det värsta man kan göra mot sitt barn om man ska lyssna på rådande trender just nu. Fint föräldraskap är att amma jähättelänge, laga egen ekologisk barnmat och vara hemma med barnen i minst ett och ett halvt år (gärna längre). Fult föräldraskap är att ge dem barnmatsburkar och låta dem börja på förskola för tidigt.
Och det är det fula föräldraskapet som gnager och ger en dåligt samvete och som gör att man känner sig dömd och uttittad av alla andra föräldrar. "Men herregud, skaffa inte barn om du inte vill vara med dem" och så vidare och så vidare.
Och jag förstår de som är hemma längre med sina barn, herregud, det gör jag verkligen. Jag skulle gärna vara hemma ett halvår längre med Frank, men det är liksom inte riktigt ekonomiskt möjligt för vår del. Och när jag säger inte möjligt så är det ju klart att det är ett val som vi gör, att vi faktiskt skulle kunna om vi verkligen ville, men att vi tycker att det valet kostar för mycket. Vi vill inte flytta för att få ett billigare boende. Vi trivs här och vi vill inte rycka upp de äldre barnen från skola och förskola för att flytta ut till någon billigare förort och vi vill sannerligen inte sälja vårt lantställe. Det är det faktiskt inte värt. Så Frank får helt enkelt börja redan nu på förskola. Trots att det gör ont i oss och vi båda gärna skulle vilja vara hemma i ett halvår till med honom istället.
En sak tröstar mig lite i allt det här i alla fall, och det är att jag ger inte ett ruttet lingon för all den här tjusiga forskningen om anknytningsteori för små barn, den som säger att de blir förstörda för all framtid om de får skrika för länge (om man bara råkar kosta på sig lyxen som nybliven förälder att gå på toaletten och bajsa till exempel och bebisen bestämmer sig för att vakna just då till exempel. Då vet ju alla att det är kört) och att förskola för barn under tre år är direkt skadlig och blaha blaha. Alltså, jag orkar inte ens, det är ju bara för att skuldbelägga kvinnor för att de har mage att vilja yrkesarbeta de också innan barnen har fyllt tio år. Jag tror på fullaste allvar att Frank inte blir skadad av att vara på förskola. Det är inte våra famnar han får sitta i när han blir ledsen, men det är andra vuxna som han snart lär känna ordentligt och har förtroende för. Och ärligt talat, visst får man dela de vuxnas uppmärksamhet på ett annat sätt på förskolan jämfört med hemma, men hur tror ni barnen i åttabarnsfamiljer har det då? Hur mycket odelad uppmärksamhet får de varje vecka? Just det.
Men men. Jag har i alla fall gått ner i tid på jobbet så lite fint föräldraskap kan vi ändå casha in. För det är ju få saker som har så hög status som att hämta tidigt på förskolan, och tur är väl det. Att vi kan casha in lite finpoäng där alltså. För den här ungen är ju i princip uppfödd på burkmat DESSUTOM!
Och det är det fula föräldraskapet som gnager och ger en dåligt samvete och som gör att man känner sig dömd och uttittad av alla andra föräldrar. "Men herregud, skaffa inte barn om du inte vill vara med dem" och så vidare och så vidare.
Och jag förstår de som är hemma längre med sina barn, herregud, det gör jag verkligen. Jag skulle gärna vara hemma ett halvår längre med Frank, men det är liksom inte riktigt ekonomiskt möjligt för vår del. Och när jag säger inte möjligt så är det ju klart att det är ett val som vi gör, att vi faktiskt skulle kunna om vi verkligen ville, men att vi tycker att det valet kostar för mycket. Vi vill inte flytta för att få ett billigare boende. Vi trivs här och vi vill inte rycka upp de äldre barnen från skola och förskola för att flytta ut till någon billigare förort och vi vill sannerligen inte sälja vårt lantställe. Det är det faktiskt inte värt. Så Frank får helt enkelt börja redan nu på förskola. Trots att det gör ont i oss och vi båda gärna skulle vilja vara hemma i ett halvår till med honom istället.
En sak tröstar mig lite i allt det här i alla fall, och det är att jag ger inte ett ruttet lingon för all den här tjusiga forskningen om anknytningsteori för små barn, den som säger att de blir förstörda för all framtid om de får skrika för länge (om man bara råkar kosta på sig lyxen som nybliven förälder att gå på toaletten och bajsa till exempel och bebisen bestämmer sig för att vakna just då till exempel. Då vet ju alla att det är kört) och att förskola för barn under tre år är direkt skadlig och blaha blaha. Alltså, jag orkar inte ens, det är ju bara för att skuldbelägga kvinnor för att de har mage att vilja yrkesarbeta de också innan barnen har fyllt tio år. Jag tror på fullaste allvar att Frank inte blir skadad av att vara på förskola. Det är inte våra famnar han får sitta i när han blir ledsen, men det är andra vuxna som han snart lär känna ordentligt och har förtroende för. Och ärligt talat, visst får man dela de vuxnas uppmärksamhet på ett annat sätt på förskolan jämfört med hemma, men hur tror ni barnen i åttabarnsfamiljer har det då? Hur mycket odelad uppmärksamhet får de varje vecka? Just det.
Men men. Jag har i alla fall gått ner i tid på jobbet så lite fint föräldraskap kan vi ändå casha in. För det är ju få saker som har så hög status som att hämta tidigt på förskolan, och tur är väl det. Att vi kan casha in lite finpoäng där alltså. För den här ungen är ju i princip uppfödd på burkmat DESSUTOM!
Och så skulle det ha varit en länk i förra inlägget också ja
Ah men alltså! Jag glömde ju länken i förra inlägget! Herregud! Jag menade ju inte att ni bara skulle få läsa lösryckta meningar och sen automatiskt tycka att jag har rätt i min kritik.
Så. Här hittar ni texten.
Sen kan ni tycka att jag har rätt i min kritik.
Så. Här hittar ni texten.
Sen kan ni tycka att jag har rätt i min kritik.
lördag 23 augusti 2014
Maud vet bäst
Den här texten har cirkulerat ett tag i mitt Facebook-flöde nu och folk gillar det hejvilt och ba "gu vad bra skrivet! Så himla sant! Dagens föräldrar är så himla dåliga! Och ego!"
Men alltså ärligt? Vilken extremt dömande jävla smörja! Jag blir fan arg bara jag tänker på det. Som de här sakerna:
"En vanlig fråga är: "Vem hämtar mig i dag?" Förr hörde jag sällan den frågan. Barn har många kontakter och i bland nya familjesituationer. Pappa har en ny kvinna med nya bonussyskon."
Jaha? Tror du att dagens föräldrar skiljer sig lättvindigt? Att det är enkelt för någon att separera och bara få ha sina barn på halvtid? Att det är något man väljer för skojs skull? Dessutom hör jag ofta den frågan från barn vars föräldrar fortfarande är ihop, men som är jämställda och både hämtar och lämnar i samma utsträckning. Stackars barn som lever i en sån familj. Klart otryggt.
Men alltså ärligt? Vilken extremt dömande jävla smörja! Jag blir fan arg bara jag tänker på det. Som de här sakerna:
"En vanlig fråga är: "Vem hämtar mig i dag?" Förr hörde jag sällan den frågan. Barn har många kontakter och i bland nya familjesituationer. Pappa har en ny kvinna med nya bonussyskon."
Jaha? Tror du att dagens föräldrar skiljer sig lättvindigt? Att det är enkelt för någon att separera och bara få ha sina barn på halvtid? Att det är något man väljer för skojs skull? Dessutom hör jag ofta den frågan från barn vars föräldrar fortfarande är ihop, men som är jämställda och både hämtar och lämnar i samma utsträckning. Stackars barn som lever i en sån familj. Klart otryggt.
"Barn upplever ju nästan aldrig hur man lagar mat i vardagen. Potatismos, vad är det? Här kommer den färdig i en skål. Inte ställer man sig när man kommer hem halvsex och gör riktigt mos, då blir det nog pulver."
Mmm, och det har du koll på? Hur och av vad alla familjer lagar sin mat?
"Nu ska vi åka till badhuset", kanske de säger, där det ytterligare är buller och bång. Det är inte kvalitetstid. Ingen får ha tråkigt. Tråkigt kan man ha tycker jag. Det gör inget. Barn behöver vara med i det som är vardag, sätta på tvättmaskinen. Att skala morötter tillsammans med sitt barn kan vara det bästa man kan göra med sitt barn."
Alltså jag orkar inte. Fyfan vilka värdelösa föräldrar som vill åka och bada med sina barn! Ta ifrån dem vårdnaden! Genast! Bara de som skalar morötter, tvättar och viker lakan tillsammans med sina barn är något att ha. Alla andra är bara ego.
Såatte, jag ska nog gå och förbereda lite lakan att riva trasor av så att barnen kan putsa lite speglar eller något i morgon. Man vill ju inte vara en dålig förälder och gå till parken liksom.
Inför hösten
Efter hårda* förhandlingar är höstens arbetsfördelning klar:
Disk: Björn
Dammsugning: Maria
Hänga tvätt: Björn
Vika tvätt: Maria
Byta lakan/handdukar: Maria
Tvätta lakan och handdukar: Björn
Bestämma över fjärrkontrollen: Maria
Eller ja, den sista punkten är eventuellt inte godkänd av alla parter. Ännu. Men övriga klubbades idag. Vive la jämställdhet!
*Om man med hårda menar diskussioner som "absolut, det funkar för mig. Vi kör så."
Disk: Björn
Dammsugning: Maria
Hänga tvätt: Björn
Vika tvätt: Maria
Byta lakan/handdukar: Maria
Tvätta lakan och handdukar: Björn
Bestämma över fjärrkontrollen: Maria
Eller ja, den sista punkten är eventuellt inte godkänd av alla parter. Ännu. Men övriga klubbades idag. Vive la jämställdhet!
*Om man med hårda menar diskussioner som "absolut, det funkar för mig. Vi kör så."
söndag 10 augusti 2014
onsdag 6 augusti 2014
Semesterdepressionen
Alla gäster har åkt hem, ettåringen är färdigfirad och det är tre och en halv dag kvar här på landet för vår del.
Jag känner mig stressad och rastlös och uttråkad och utmattad på en och samma gång. Jag hatar den känslan. Och jag vet inte om jag längtar hem till vår lägenhet med fåtöljer i vardagsrummet och folkliv utanför fönstret och toaletter och varmvatten och dusch och diskmaskin och vardagsliv med rutiner eller om jag vill vara kvar här med höns och ledighet och åkrar. Jag vet inte. Jag vill ingenting.
Jag känner mig stressad och rastlös och uttråkad och utmattad på en och samma gång. Jag hatar den känslan. Och jag vet inte om jag längtar hem till vår lägenhet med fåtöljer i vardagsrummet och folkliv utanför fönstret och toaletter och varmvatten och dusch och diskmaskin och vardagsliv med rutiner eller om jag vill vara kvar här med höns och ledighet och åkrar. Jag vet inte. Jag vill ingenting.
tisdag 5 augusti 2014
Hipp hipp hurra!
För ett år sedan föddes han, han som vi inte visste om att vi saknade. Han som får oss att ännu mer kännas som en familj. Han som trycker på alla knappar på fjärrkontrollen så kanalerna byts när någon tittar på något viktigt som tar sönder allt lego som river sönder böcker som kryper överallt där han inte får vara som skriker så det ekar när nån säger nej till honom. Han som hela familjen älskar så mycket så det gör ont. Han som ler mot oss och skrattar och säger "titta" och skriker av skratt när någon kittlar honom. Han som älskar att sitta i våra knän och läsa böcker och höra om vad alla djuren säger. Han som älskar sina bröder över allt annat och som blir glad så fort han får syn på hönsen.
Han fyller ett år idag. Grattis älskade Frank Lennart Ivan! Det här året har varit det bästa i vårt liv.
Han fyller ett år idag. Grattis älskade Frank Lennart Ivan! Det här året har varit det bästa i vårt liv.
söndag 3 augusti 2014
Plötsligt händer det
"Alla andra" går jämt på loppis och fyndar en massa saker hit och dit som de knappt behöver betala någonting för och sen lägger de upp en massa bilder på de där jättefina sakerna på instagram och/eller på bloggen.
Men jag? Jag hittar aldrig någonting på loppis. Inte som inte kostar flera tusen eller är trasigt eller bara fult. Det slutar alltid med att jag kommer hem med ett sexkronorsvinglas från Ikea som jag "fyndat" för en tia eller en ful och skitig plastleksak till ungarna, eller varför inte en ful ugnsform i glas (också från Ikea) som är exakt likadan som en som vi redan hade. För man vill ju handla något!
Men häromdagen! Herregud, jag får nästan hjärtklappning bara jag tänker på det, DÅ FYNDADE JAG OCKSÅ! Och det var varken plast, fult, trasigt, dyrt eller skitigt.
Nu ska jag trycka upp egna visitkort. "Loppisexpert" ska det stå på dem. Och så ska jag starta en loppisblogg med tips om hur man gör de bästa fynden (tips nr 1. Åk till en loppis).
Men jag? Jag hittar aldrig någonting på loppis. Inte som inte kostar flera tusen eller är trasigt eller bara fult. Det slutar alltid med att jag kommer hem med ett sexkronorsvinglas från Ikea som jag "fyndat" för en tia eller en ful och skitig plastleksak till ungarna, eller varför inte en ful ugnsform i glas (också från Ikea) som är exakt likadan som en som vi redan hade. För man vill ju handla något!
Men häromdagen! Herregud, jag får nästan hjärtklappning bara jag tänker på det, DÅ FYNDADE JAG OCKSÅ! Och det var varken plast, fult, trasigt, dyrt eller skitigt.
För vad sägs om det här bordet? Alldeles blankt och fint utan en enda repa för bara 175 kr! Hallelujah! |
Och den här fina spegeln för bara 65 kr! (Barnet hade jag dock sen tidigare). Hur fin är den inte? |
Nu ska jag trycka upp egna visitkort. "Loppisexpert" ska det stå på dem. Och så ska jag starta en loppisblogg med tips om hur man gör de bästa fynden (tips nr 1. Åk till en loppis).
lördag 2 augusti 2014
Angående föregående inlägg:
Fyndigt ändå av naturen att bryta ner en så fullkomligt precis innan semesterslutet så att det känns lättare att återgå till vardagen.
Det måste man ju ändå vara tacksam över på något sätt.
Det måste man ju ändå vara tacksam över på något sätt.
Dagboksanteckning
Semesterdag 28. Alla är osams med alla. Inte ens hönsen vill värpa några ägg. Mariekexen är snart slut. Någon har bajsat i kissdelen på utedasset*.
Snart. Snart är jag redo mentalt för att börja jobba igen.
*Vi misstänker att det kanske inte ens är någon i familjen som gjort det.
Snart. Snart är jag redo mentalt för att börja jobba igen.
*Vi misstänker att det kanske inte ens är någon i familjen som gjort det.
tisdag 29 juli 2014
Stackars tredje försummade barn
Förra veckan åkte Björn hem några dagar för att tvätta (läs: gå på fotboll) och jag bad honom ta med kameran tillbaka.
Han ba "åh vad bra tänkt! Vi borde verkligen ta bilder på Frank med något annat än våra mobiler".
Jag ba "eh, ja. Precis."
Men visst, jag kan väl fota Frank lite också då. Efter att jag fotat hönsen alltså.
Han ba "åh vad bra tänkt! Vi borde verkligen ta bilder på Frank med något annat än våra mobiler".
Jag ba "eh, ja. Precis."
Men visst, jag kan väl fota Frank lite också då. Efter att jag fotat hönsen alltså.
måndag 28 juli 2014
Myyyyz
Att ha tre barn innebär att man inte så ofta får hänga med bara ett av dem, men idag var det Charles och min tur att vara bara vi två. På en sunkig hamburgerrestaurang i ett industriområde utanför Hallsberg.
Fint ska det va!
Fast min utsikt var ju rätt fin ändå som ni ser.
Fint ska det va!
Fast min utsikt var ju rätt fin ändå som ni ser.
Vem-gör-mest-tävlingen del 522
Vi är på väg till badet, det där utomhusbadet med bassänger och duschar som är vårt badrum när vi är här på semestern, när jag ber att vi ska hjälpas åt lite med att duscha Frank. Hittills har de stora barnen nämligen duschat med Björn inne på herrarnas och jag har haft med mig Frank inne på damernas.
Men det är en plåga, både för mig och för honom, för han är så fruktansvärt rädd för att ens vistas inne i omklädningsrummet att han bara skriker skriker skriker och klamrar sig fast helt desperat vid mig och jag kan inte klä av mig, jag kan inte duscha, jag kan inte klä på mig, jag kan inte göra någonting ordentligt när han är med och han är bara livrädd.
Jag känner hur jag får ont i magen redan när vi sitter i bilen på vägen dit och när jag svänger ut på stora vägen ber jag Björn " snälla, det är så jobbigt med Frank. Kan inte du ta honom i ett omklädningsrum bara innan badet?" men jag får inte alls den responsen jag vill ha. Jag vill höra "det är klart att vi kan dela på det, vi brukar ju höra hans vrål ända in till herrarnas och jag förstår att det är jobbigt" men Björn blir irriterad istället och tycker att jag i vanlig ordning bara dumpar allt som är jobbigt i knäet på honom och när jag ska parkera är vi mitt uppe i "amen durå och jag gör faktiskt allt det här och du gör ju typ nästan ingenting" och så plötsligt slänger han ur sig "jag får alltid prata med grannarna" och jag tystnar för en stund. Jag vet inte vad jag ska svara på det. Efter tio år ihop är han fortfarande övertygad om att jag är den mest sociala och utåtriktade person som finns och han vägrar lyssna på mig när jag säger att jag har en lättare social fobi och tycker att vissa sociala sammanhang är skitjobbiga och påfrestande och vad allt det har med duschandet av Frank att göra fattar jag inte, och det har det ju såklart inte men orden är redan sagda.
Jag är ledsen över att han inte vill hjälpa till och avlasta i en sån återkommande jobbig situation som det är att ha med Frank i dusch och omklädningsrum, men mest ledsen är jag nog över att han inte vill lyssna på vem jag är och därför oftast är irriterad istället för stöttande när det gäller såna sociala situationer som jag verkligen tycker är jobbiga och trots att han varken sagt eller tycker så känner jag mig lite misslyckad. Misslyckad och fjantig som inte är översocial i alla situationer.
Sen ikläder jag mig martyrrollen och säger "glöm att jag frågade" och sveper spelat stoiskt in på damernas med Frank för att duscha och byta om på honom.
Men det är en plåga, både för mig och för honom, för han är så fruktansvärt rädd för att ens vistas inne i omklädningsrummet att han bara skriker skriker skriker och klamrar sig fast helt desperat vid mig och jag kan inte klä av mig, jag kan inte duscha, jag kan inte klä på mig, jag kan inte göra någonting ordentligt när han är med och han är bara livrädd.
Jag känner hur jag får ont i magen redan när vi sitter i bilen på vägen dit och när jag svänger ut på stora vägen ber jag Björn " snälla, det är så jobbigt med Frank. Kan inte du ta honom i ett omklädningsrum bara innan badet?" men jag får inte alls den responsen jag vill ha. Jag vill höra "det är klart att vi kan dela på det, vi brukar ju höra hans vrål ända in till herrarnas och jag förstår att det är jobbigt" men Björn blir irriterad istället och tycker att jag i vanlig ordning bara dumpar allt som är jobbigt i knäet på honom och när jag ska parkera är vi mitt uppe i "amen durå och jag gör faktiskt allt det här och du gör ju typ nästan ingenting" och så plötsligt slänger han ur sig "jag får alltid prata med grannarna" och jag tystnar för en stund. Jag vet inte vad jag ska svara på det. Efter tio år ihop är han fortfarande övertygad om att jag är den mest sociala och utåtriktade person som finns och han vägrar lyssna på mig när jag säger att jag har en lättare social fobi och tycker att vissa sociala sammanhang är skitjobbiga och påfrestande och vad allt det har med duschandet av Frank att göra fattar jag inte, och det har det ju såklart inte men orden är redan sagda.
Jag är ledsen över att han inte vill hjälpa till och avlasta i en sån återkommande jobbig situation som det är att ha med Frank i dusch och omklädningsrum, men mest ledsen är jag nog över att han inte vill lyssna på vem jag är och därför oftast är irriterad istället för stöttande när det gäller såna sociala situationer som jag verkligen tycker är jobbiga och trots att han varken sagt eller tycker så känner jag mig lite misslyckad. Misslyckad och fjantig som inte är översocial i alla situationer.
Sen ikläder jag mig martyrrollen och säger "glöm att jag frågade" och sveper spelat stoiskt in på damernas med Frank för att duscha och byta om på honom.
lördag 26 juli 2014
Om att äta i värmen
I början åt vi lätta saker till middag, som ost. Det var liksom alldeles lagom ansträngande att duka fram i hettan. Fil och smörgås är en annan variant på samma tema.
Igår var det så varmt att vi inte ens förmådde plocka fram något ur kylskåpet, det gick bara inte. Istället åt vi chips och kakor. Till middag alltså.
Och jag vill inte på något sätt klaga över hettan (tänk slask i mars!) men om inte meteorologerna har rätt i att den kommer ge vika snart så tror jag att soc snart tar barnen ifrån oss.
Igår var det så varmt att vi inte ens förmådde plocka fram något ur kylskåpet, det gick bara inte. Istället åt vi chips och kakor. Till middag alltså.
Och jag vill inte på något sätt klaga över hettan (tänk slask i mars!) men om inte meteorologerna har rätt i att den kommer ge vika snart så tror jag att soc snart tar barnen ifrån oss.
onsdag 23 juli 2014
Behovet av att säga hejdå
Varje gång Björn eller jag åker iväg en sväng med bilen eller går ut och går en promenad så följer Charles med för att säga hejdå.
Sen står han där vid vägkanten och vinkar och vinkar och väntar tills han inte kan se bilen eller oss längre. En morgon stod jag där tillsammans med honom för att vinka av Björn när han skulle åka hem till Stockholm och vara borta i två hela dagar och jag frågade Charles om han inte tycker att det är sorgligt att stå där och säga hejdå på det viset varje gång. "Jo" svarade han tyst. "Jag har till och med ont i magen nu fast jag har ätit frukost".
Älskade älskade unge! Du är det känsligaste och finaste barn jag vet. Jag hoppas av hela mitt hjärta att livet kommer vara snällt och milt mot dig.
Sen står han där vid vägkanten och vinkar och vinkar och väntar tills han inte kan se bilen eller oss längre. En morgon stod jag där tillsammans med honom för att vinka av Björn när han skulle åka hem till Stockholm och vara borta i två hela dagar och jag frågade Charles om han inte tycker att det är sorgligt att stå där och säga hejdå på det viset varje gång. "Jo" svarade han tyst. "Jag har till och med ont i magen nu fast jag har ätit frukost".
Älskade älskade unge! Du är det känsligaste och finaste barn jag vet. Jag hoppas av hela mitt hjärta att livet kommer vara snällt och milt mot dig.
måndag 21 juli 2014
Svårigheter att uttrycka sig
Jag tror att vi måste gå till en logoped eller liknande med de stora barnen sen när vi har kommit hem till stan, för de tycks ha väldigt svårt att uttrycka sig i vissa situationer.
Som idag när vi åkte och badade till exempel så kunde jag bara höra saker som "varför är inte flytmadrassen med mamma du SA att den var med du ljög och jag vill inte åka till det här badet jag vill aldrig åka till det här badet det är sämst och ni är sämst som TVINGAR oss till det och jag ooooorkar inte hjälpa till att bära alla tusen miljoner saker från bilen som vi behöver och jag hatar att bada och tänker inte bada utan flytmadrassen!".
Jag tar för givet att de egentligen bara ville uttrycka sin tacksamhet över att vi åkte och badade igen hela familjen för femtioelfte gången den här semestern.
Jaja, sen åt de kakor i alla fall. Då var det inte lika gnälligt.
Som idag när vi åkte och badade till exempel så kunde jag bara höra saker som "varför är inte flytmadrassen med mamma du SA att den var med du ljög och jag vill inte åka till det här badet jag vill aldrig åka till det här badet det är sämst och ni är sämst som TVINGAR oss till det och jag ooooorkar inte hjälpa till att bära alla tusen miljoner saker från bilen som vi behöver och jag hatar att bada och tänker inte bada utan flytmadrassen!".
Jag tar för givet att de egentligen bara ville uttrycka sin tacksamhet över att vi åkte och badade igen hela familjen för femtioelfte gången den här semestern.
Jaja, sen åt de kakor i alla fall. Då var det inte lika gnälligt.
söndag 20 juli 2014
Hej hej
Jag tänkte innan semestern började att den här sommaren blir väl en sån där regnig jävel där Björn och jag bråkar varje dag, barnen halvt om halvt slår ihjäl varandra och hönsen bara ligger inne i sitt hus och trycker.
Men hittills? VILKEN SOMMAR! Alltså på riktigt, vad har jag gjort för att förtjäna detta? Solen skiner nästan varje dag, det är varmt och Björn och jag bråkar nästan ingenting (vilket måste vara något slags rekord, för det är oftast så vi umgås känns det som ibland) och barnen slår visserligen ihjäl varandra var och varannan minut, men hej man kan ju inte få allt. Och hönsen! Hönsen! Jag är alldeles kär! De värper knappt och tuppjäveln börjar gala vid fem och håller på en timme, men i alla fall! De drar runt i trädgården som en flock tonåringar och äter maskar och krusbär och bajsar överallt och småpratar hela tiden med varandra och är bara så himla himla fina.
Och Björn visade sig tydligen vara händig och byggde en ny trappa och varje dag går vi varsin långpromenad och (jag) lyssnar på sommarpratare och jag vill aldrig aldrig att den här semestern ska ta slut.
Sommar 2014, jag älskar dig!
Men hittills? VILKEN SOMMAR! Alltså på riktigt, vad har jag gjort för att förtjäna detta? Solen skiner nästan varje dag, det är varmt och Björn och jag bråkar nästan ingenting (vilket måste vara något slags rekord, för det är oftast så vi umgås känns det som ibland) och barnen slår visserligen ihjäl varandra var och varannan minut, men hej man kan ju inte få allt. Och hönsen! Hönsen! Jag är alldeles kär! De värper knappt och tuppjäveln börjar gala vid fem och håller på en timme, men i alla fall! De drar runt i trädgården som en flock tonåringar och äter maskar och krusbär och bajsar överallt och småpratar hela tiden med varandra och är bara så himla himla fina.
Och Björn visade sig tydligen vara händig och byggde en ny trappa och varje dag går vi varsin långpromenad och (jag) lyssnar på sommarpratare och jag vill aldrig aldrig att den här semestern ska ta slut.
Sommar 2014, jag älskar dig!
onsdag 16 juli 2014
Bloggtips!
Julius och jag har startat en blogg tillsammans, Lilla boktipset. Där tipsar vi om böcker vi läst, både såna vi haft som högläsningsböcker tillsammans men också såna som Julius läst själv.
Så alla ni som har barn i lågstadieålder och vill ha boktips - välkomna dit! (Övriga är såklart också välkomna. ALLA är välkomna!)
Hej då!
Så alla ni som har barn i lågstadieålder och vill ha boktips - välkomna dit! (Övriga är såklart också välkomna. ALLA är välkomna!)
Hej då!
måndag 14 juli 2014
Men bilen går bra
Nu har vi haft semester i drygt en vecka och vi har varit här på landet i nio och en halv dag. I nio och en halv dag har barnen (ibland ett, ibland båda) skrikit och vrålat av ilska v a r j e gång vi ropat att vi ska äta, åka någonstans eller göra något annat.
Varenda jävla gång. Det är 29 tillfällen hittills som de skrikit för att de inte vill äta. Allt är äckligt, det är kallt ute på verandan (22-30 grader är ju verkligen isande kallt) och de vill inte avbryta filmen/spelet/leken för att vi är så fräcka och ropar att vi ska äta just då.
Igår orkade inte Björn tjafsa så de åt varsin banan till lunch. Enbart! Inga konstigheter för deras del inte.
Och idag tog mitt tålamod slut, ba pang bom! När de skrek för att de var tvungna att klä på sig för att vi skulle åka till en skitstor lekpark inne i Örebro. HUR KUNDE JAG GÖRA SÅ MOT DEM?
Alltså, jag orkar inte mer nu. Jag orkar inte tjafsa om allting. De får väl svälta då, eller leva på bananer, och bara dra runt i trädgården som två vildhundar utan annan mänsklig kontakt än med varandra.
Och just nu kan de dessutom vråla bäst de vill där inne i huset, för jag är ute i gäststugan och här hör jag dem inte. Ha!
Varenda jävla gång. Det är 29 tillfällen hittills som de skrikit för att de inte vill äta. Allt är äckligt, det är kallt ute på verandan (22-30 grader är ju verkligen isande kallt) och de vill inte avbryta filmen/spelet/leken för att vi är så fräcka och ropar att vi ska äta just då.
Igår orkade inte Björn tjafsa så de åt varsin banan till lunch. Enbart! Inga konstigheter för deras del inte.
Och idag tog mitt tålamod slut, ba pang bom! När de skrek för att de var tvungna att klä på sig för att vi skulle åka till en skitstor lekpark inne i Örebro. HUR KUNDE JAG GÖRA SÅ MOT DEM?
Alltså, jag orkar inte mer nu. Jag orkar inte tjafsa om allting. De får väl svälta då, eller leva på bananer, och bara dra runt i trädgården som två vildhundar utan annan mänsklig kontakt än med varandra.
Och just nu kan de dessutom vråla bäst de vill där inne i huset, för jag är ute i gäststugan och här hör jag dem inte. Ha!
Sommar-temat för i år
Som alla ambitiösa föräldrar har vi naturligtvis ordnat med en tema-semester för barnen den här sommaren.
Skoja ba!
Men man skulle nästan kunna tro att vi har ett djurtema på den här sommaren, i alla fall den här första veckan.
För vi har träffat kossor, "mamma titta, de kramas!"
Och angora-getter. Alltså HUR SÖT ÄR DEN INTE?! Jag vill ha en sån! Jag skiter i att vi bor i lägenhet. Den kan få bo i vardagsrummet. *julklappstipsar*
Och sen har vi ju våra egna fina höns.
Man skulle nästan kunna missta mig för en djurmänniska!
Skoja ba!
Men man skulle nästan kunna tro att vi har ett djurtema på den här sommaren, i alla fall den här första veckan.
För vi har träffat kossor, "mamma titta, de kramas!"
Och angora-getter. Alltså HUR SÖT ÄR DEN INTE?! Jag vill ha en sån! Jag skiter i att vi bor i lägenhet. Den kan få bo i vardagsrummet. *julklappstipsar*
Och sen har vi ju våra egna fina höns.
Man skulle nästan kunna missta mig för en djurmänniska!
söndag 13 juli 2014
Hur gör ni?
Hur gör ni som bloggar på blogspot när ni bloggar från mobilen? Vad använder ni för app?
Jag har BlogPress, men jag är inte så jätteimponerad av den faktiskt.
Jag får till exempel inte lägga upp mer än en (max två) bild per inlägg, och det tycker jag är lite snålt faktiskt. Det är svårt att sammanfatta hela sin dag på bara en bild exempelvis.
Eller ja, oftast iaf. Ibland kan ju en enda bild i den här stilen i stort sett illustrera hur hela dagen har känts:
Men ja, ni fattar vad jag menar. Använder ni samma app? Har ni samma problem med den? Eller har ni något annat bra tips?
Jag har BlogPress, men jag är inte så jätteimponerad av den faktiskt.
Jag får till exempel inte lägga upp mer än en (max två) bild per inlägg, och det tycker jag är lite snålt faktiskt. Det är svårt att sammanfatta hela sin dag på bara en bild exempelvis.
Eller ja, oftast iaf. Ibland kan ju en enda bild i den här stilen i stort sett illustrera hur hela dagen har känts:
Men ja, ni fattar vad jag menar. Använder ni samma app? Har ni samma problem med den? Eller har ni något annat bra tips?
lördag 12 juli 2014
Mys
Man älskar ju den här "äta själv"-fasen, det gör man ju.
Så där mycket så att man helst bara vill resa sig upp och gå från bordet och låta någon annan ta hand om eländet.
Så där mycket så att man helst bara vill resa sig upp och gå från bordet och låta någon annan ta hand om eländet.
fredag 11 juli 2014
Mind blowing
Ikväll har jag klappat två av våra hönor! Och vet ni? De är superlena! Jag blev alldeles chockad.
Ni vet, som när man klappar en orm för första gången och känner att den är torr och varm istället för slemmig och kall.
DET ÄR HELT OTROLIGT VAD LENA DE ÄR!
Höns alltså. Värsta coola djuren.
Ni vet, som när man klappar en orm för första gången och känner att den är torr och varm istället för slemmig och kall.
DET ÄR HELT OTROLIGT VAD LENA DE ÄR!
Höns alltså. Värsta coola djuren.
tisdag 8 juli 2014
måndag 7 juli 2014
SEMESTER!
Alltså jag dör vad bra allting är just nu! Huset är fint, barnen är fina, Björn är fin och vädret kunde inte vara mer underbart!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)