tisdag 30 oktober 2012

Man får det man förtjänar (förväntar sig)?

Det här med att min man får en massa cred av folk (i vår ålder) på sitt jobb för att han 1. hämtar barnen på förskolan 2. lagar mat här hemma -WTF?!

Jag vill också ha cred för sånt! "Guuuud vad du är duktig Maria som lägger dina kläder själv i tvättkorgen, din man måste vara så himla glad över att du hjälper till så mycket hemma!" och "Va? Borstar du också tänderna på dina barn? Ni måste vara så himla jämställda alltså."

För att inte tala om att jag torkar mig själv efter toalettbesök, vem berömmer mig för det? Va? Va? Va?

Alltså på riktigt, sluta tro att alla män är jättenbebisar på grund av att de är just män.

Snälla.

Så det så

 Ibland när jag inte har bloggat på ett tag tycker jag att det känns jobbigt att komma igång igen, lite som att starta i uppförsbacke. Det är som att det inte duger med bara något litet skitinlägg då, utan att det måste vara något stort och svulstigt.

Såatte, jag tänkte att jag skriver ett sånt inlägg nu i alla fall. Ett skitinlägg alltså, bara för att komma igång.

Helt utan poäng tänker jag avsluta det också.

Bara för att jag kan.


onsdag 24 oktober 2012

Tankspridd javisst

Om man ska åka till gymmet och träna kan det vara bra att ha med sig gymkortet. Och hänglåset. Det blir så himla bökigt utan de grejerna. Och för guds skull, lämna inte kvar vattenflaskan i salen efter att passet är slut. Särskilt inte om det inte var din egen vattenflaska utan en som du lånat av din man.

I morgon gör jag ett nytt försök att träna. Jag hoppas att jag kommer ihåg att 1. ta med mig träningskläder och 2. sätta på mig dem innan jag går ut ur omklädningsrummet.

Men jag kan inte lova något.

Jo just det

Hörni, tack för alla fina kommentarer på det förra inlägget. De värmer fint. Men jag måste bara säga att jag tycker inte att vi är några superföräldrar som har gjort värsta unika grejen här eller så, utan allt vi gjorde var att inte släppa det utan fortsätta prata om det. Och han är tre år och därmed ungefär lika konsekvent i sitt beteende som en alzheimerspatient, så vilka kläder det är som gäller nästa vecka låter jag vara osagt.

Men för stunden ser vi i alla fall ut att ha klarat oss från krisen. Och jag hoppas hoppas hoppas naturligtvis att han kommer växa upp och vara stark nog att våga göra sina egna val, vare sig det gäller kläder eller andra saker.


tisdag 23 oktober 2012

Rosa är för alla. Igen.

Idag valde Charles de här kläderna:





Som en alldeles rosa och glittrande liten pralin. Hur vi nådde hit igen? Vi har pratat pratat pratat pratat om vad som är tjej- respektive killgrejer. Om att det inte finns några såna, att man får ha på sig vad man själv tycker är fint och att man inte tappar snoppen på grund av det och att Hello Kitty därför är både tjej- OCH killkläder. För alla kan och får gilla det. Och om någon i alla fall säger något om att kläderna är fel rycker man bara på axlarna och säger "Äh, vem bryr sig". Det har vi tränat massor på.

Och just nu är jag så sjuhuukt trött på alla de här tjej- och killdiskussionerna, men det spelar ingen roll. Det är bara att bita ihop och fortsätta. Och fortsätta fortsätta fortsätta.

Och när Charles glatt ropar till mig när jag hämtar honom på förskolan att han "älskar hjärtor, och det gör du också mamma!" så känns det värt det.

måndag 22 oktober 2012

Tröttast av alla

Den här förlamande måndagskoman som just knockade mig och gör att jag inte ens orkar duka av efter middagen, går den att bota med nån spruta eller kanske något piller?






För annars ligger jag nog kvar här tror jag.

lördag 20 oktober 2012

Mmm, jul!

Alltså, jag vet inte riktigt vad det är med mig nu för tiden. Jag har alltid älskat julen och jag har alltid värnat om traditionerna kring den. Man julpyntar till exempel ALDRIG före första advent, julgranen kläs kvällen före julafton och glögg dricks bara bara bara i december.

Men nu väntar jag otåligt på att alla affärer ska börja julskylta, jag har sneglat många gånger på glöggen som står i skafferiet och när jag var i affären idag och såg att de redan börjat med pepparkakor så blev jag inte (som jag brukar) arg på affären för att de börjat för tidigt utan istället ba "åh, vad mysigt! Vad gott det vore med pepparkakor, jag kanske skulle köpa en burk?"

VEM ÄR JAG?

Just nu

Det här med att regnet piskar envist mot rutan bakom mig och jag sitter i soffan under en filt med en bok och brasan sprakar hemtrevligt, det gör att jag bara dör lite av lycka och inre frid just nu.

Om det brinner

När jag var liten var jag av någon anledning så himla rädd för att det skulle börja brinna hemma. Jag var så rädd att vissa perioder låg jag sömnlös länge länge om kvällarna av rädsla för att grannarna skulle glömma släcka ett ljus hemma hos sig eller så.

Så den här brandskyddsutbildningen jag var på med jobbet häromkvällen gjorde ju kanske inte susen för min slumrande brandfobi precis (den är inte direkt slumrande längre om vi säger så).

Hursomhelst, se till att ni

1. Har brandvarnare hemma som ni TESTAR minst en gång per år. Gärna till advent.

2. Ha en brandfilt i köket.

3. Köp en pulverbrandsläckare.

För er som bor i lägenhet - gå ALDRIG ut i trapphuset om det brinner nånstans i huset, kommer det ut giftig rök där så dör ni. Vänta i er lägenhet, den är en så kallad brandcell och ska stå emot brand i 60 minuter. Brandkåren räddar er därifrån. Om det brinner i er lägenhet, glöm inte att stänga ytterdörren om ni evakuerar ut genom trappuppgången. Annars kommer ju de giftiga gaserna dit och dödar er där.

På den här brandskyddsutbildningen fick vi också se en film om en brand på en konsert på en klubb i USA. Det är en riktig film och det dog ungefär 100 människor vid den här branden. Filmen var vidrig och är ni det minsta känsliga - SE DEN INTE! Men för er som inte är det, kolla gärna och kom ihåg att sen alltid alltid ha koll på nödutgångar vid konserter, restaurangbesök, på kontoret och i köpcentrum m.m. Notera att enbart bandet går ut genom nödutgången i den här filmen och hela publiken går istället ut samma väg som de kom in, eftersom ingen hade tänkt att kolla sånt innan.

http://www.youtube.com/watch?v=SIetpe_KAJU&feature=youtube_gdata_player

Och så gör ni alla nu som jag säger här, ok?





söndag 14 oktober 2012

Gårdagens outfit





Tack och lov funkar det hemma fortfarande i alla fall.

fredag 12 oktober 2012

Uppmuntran

Madeleine undrade:

Nu ska jag vara knepig!Varför uppmuntra barn att gilla "killgrejer" eller "tjejgrejer" mer? Varför inte bara uppmuntra alla saker de gillar lika mkt? Gillar han blått, va kul! Han gillar blått! Gillar han rosa? Va kul han gillar rosa! Gult? Men det är ju "unisex" åhh va skönt, slipper ta ställning. Jag säger: låt barn vara barn, låt dem välja vad de vill ha, vad de vill och inte vill leka med och uppmuntra vad DE vill inte vad vissa vuxna tycker är rätt eller fel eller mer socialt accepterat. 

Jag förstår vad du menar, och på sätt och vis håller jag med dig. Det är klart att vi ska låta barnen välja vad de själva vill, och inte uppmuntra dem att gilla sånt som passar oss själva bättre.

Men. När pojkar gillar Spiderman och flickor gillar Hello Kitty blir de automatiskt bekräftade i det intresset av både vuxna och barn runt omkring dem. Men om de bryter mot normen och gillar något som är "fel" för deras kön tror jag att det krävs mer aktiv och medveten uppmuntran från oss vuxna för att de ska känna sig trygga och vilja hålla fast vid sina favoriter. Annars kommer alla normer och värderingar i och från tv-program, böcker samt andra barn och vuxna att sakta bryta ner det intresset hos dem. Jag tror nämligen att de flesta barn strävar efter att känna att de passar in och är som alla andra.

Så det är därför jag har uppmuntrat Charles kärlek för Hello Kitty mer än jag uppmuntrat båda barnens kärlek till exempelvis Spiderman. För den senare får de som sagt all bekräftelse de behöver från samhället för att fortsätta tycka om och fascineras av.

Om Charles sedan skulle sluta gilla Hello Kitty när han är åtta år för att han tröttnat på henne kommer jag däremot inte sörja en sekund. För ärligt talat, jag är rätt less på den där uttryckslösa kattfan redan nu.

Jag vill bara att han ska få välja själv när han vill göra slut med henne.


torsdag 11 oktober 2012

Maria - Tandläkaren 1-0

Tandvärken har förresten gått över nu med hjälp av Corsodyl (nån äcklig bakteriedödande grej man gurglar sig med).

Ni fattar att det betyder att jag inte behöver gå till tandläkaren va?

/Nöjd


onsdag 10 oktober 2012

När fint blir fel del 2

Hörni först och främst, tack snälla för alla fina peppande och stöttande kommentarer!

Jag blir fortfarande så himla ledsen när jag tänker på allt det här, på hur mitt barn på något sätt berövas rätten att få ha på sig sina finaste kläder. Och jag tänker så här: jag vill inte på något sätt få honom att känna sig "fel" här hemma också, att han märker mitt missnöje över hans påståenden om tjej- respektive killsaker. Så det gäller att liksom balansera på en ganska tunn tråd här, för jag vill ju fortfarande prata om det med honom. Idag kommenterade han t.ex. ett rosa presentsnöre, som han fick syn på när jag öppnade ett skåp, med orden "titta, det är rosa. Det är en tjejfärg". Varpå jag svarade "Men Charles, du gillar ju rosa? Och du är ju en kille? Då måste ju rosa vara en killfärg också". Och sen pratade vi liksom inte så mycket mer om det.

När det gäller de stora barnen på förskolan har jag faktiskt sagt till honom att de har fel. Inte att de är dumma eller elaka på något vis,  men att de har fel. ALLA som vill får gilla Hello Kitty. Sen har vi inte sagt så mycket mer om det heller. Vi får ta ett steg i taget helt enkelt. Nästa steg är att försöka få honom att känna sig trygg i att ha sina favoritkläder på sig hemma åtminstone.

Flera av er som kommenterade har ifrågasatt pedagogerna på förskolans kompetens gällande det här, men jag vet inte riktigt om jag håller med. Det är verkligen inte så himla enkelt det här. Vi har nämligen ett liknande problem på mitt jobb och hur hårt vi än jobbar med det, och hur medvetna vi än är om problemet, så kan vi inte styra alla kommentarer från barnen än mindre ändra i en handvändning den värdegrund de har med sig hemifrån. Sånt tar tid. Tyvärr. Men som pedagog på jobbet möter jag alltid alltid alltid upp den sortens kommentarer på en gång och skapar en diskussion med inblandade barn utan att på något sätt fördöma eller skälla på dem. Barnen gör ju liksom inte det här för att vara taskiga mot varandra (oftast) utan säger bara vad de ser. Ungefär som de ofta och gärna fäller i vårt vuxna tycke opassande kommentarer om sjuka, gamla eller handikappade människor ute på stan. Det finns ingen illvilja i det. Jag berättade för en av Charles pedagoger idag om vad han sagt om sina kläder och hon reagerade genast och sa direkt att detta var något de skulle jobba med. Mer än så kan jag inte begära, och jag lägger ingen skuld på dem i det här fallet.

Jag kan däremot känna skuld själv när jag tänker på det här, att jag inte borde ha låtit honom klä sig i de kläderna - att jag borde ha fattat att han skulle bli retad osv osv. Mycket utav det kommer nog för att jag vet med mig att jag redan från början har uppmuntrat hans Hello Kitty-intresse på ett helt annat sätt än jag uppmuntrat något av barnens Spiderman- eller Star Wars-intresse. Å andra sidan kan man argumentera för att samhället uppmuntrat de senare intressena så himla bra på egen hand att jag inte behövt vara med och stötta dem.

tisdag 9 oktober 2012

När fint blir fel

För några veckor sen fick Charles själv följa med och handla nya kläder till sig själv. Allt var nämligen "tjåkigt" eller till och med "fett tjåkigt" och ingenting dög att ta på sig på morgonen och stressen lade sig varje morgon som ett kvävande täcke över både mig och Björn.

Och Charles valde och valde och valde i affären och vi kom hem fullastade i en orgie av rosa, röda, glittriga, randiga och mjuka kläder. För det är det han gillar, det är det han tycker är allra finast.

Och för ett tag fick vi en kort andningspaus om morgnarna. För plötsligt klädde han glatt på sig sina spiderman- eller Hello Kitty-strumpbyxor och sin Mimmi-tröja och ingenting var "tjåkigt" utan bara mjukt, bekvämt, rosa och lite glittrigt.

Tills i morse. När han berättade att de kläderna är "tjejkläder". Att han är kille och därför inte tycker om dem. Att han BARA gillar Spiderman och Batman och Ben Ten och poliser. För han är kille. För så säger de stora barnen på dagis att det är. Och Charles vill ju så klart vara kille, det vet han ju att han är och då måste han ju alltså tycka om de där "killsakerna". Bara. Och inga "tjejsaker".

"Och mamma, så tycker jag inte om hjärtan heller."

Och jag... Jag blir inte ens arg. Bara så oändligt ledsen över att alla dessa små poliser talat om för min älskade fina treåring att allting han tycker är fint, är fel. För honom. Och det gör så ont i hjärtat på mig när jag tänker på hur han måste ha grubblat över det här, och hur dum han säkert kände sig när han insåg att han var "fel".

Så nu börjar det långa långa arbetet med att vända allt det här rätt igen. För det ska jag banne mig försöka göra.

Fortsättning följer.


lördag 6 oktober 2012

Förresten

Efter ett glas vin och lite Ipren känns det inte alls så jobbigt det här med visdomstanden faktiskt.

Jag tror bestämt att jag inte behöver gå till tandläkaren nästa vecka.



Fin eftermiddag

Idag har Charles och jag lekt kurragömma. Först gömde han sig.



Sen gömde jag mig. "Mamma, var är du?"




Efter det kastade vi småsten i en bäck. Eller ja, dike snarare kanske om man är petig.




Och jag passade på att tvätta stövlarna.




Sen gick vi hem.

Och åt sockerkaka.

torsdag 4 oktober 2012

Hjälp

Smärta och jag, vi är inte kompisar. Vi är så INTE KOMPISAR!

Så allt som har med smärta att göra fyller mig med panik och skräck och illamående. Det är därför man skulle kunna säga att det här problemet med inflammerat tandkött kring en av visdomständerna gör att jag just nu är på väg in i ett katatoniskt tillstånd av stress och rädsla.

Nu gör det ont i käken och jag har problem med att äta för att jag inte kan gapa ordentligt och jag vet inte riktigt hur länge till det är på något sätt ansvarsfullt att vänta med att gå till tandläkaren.

Tandläkaren som jag för övrigt inte har varit hos på över fyra år pga enorm tandläkarskräck.

Så det här känns ju lajbans.

Lite gråta sig till sömns på det här nu kanske?








onsdag 3 oktober 2012

Konsten att gå till BVC

Först fick jag tid på BVC för kontroll av båda barnen som jag ringde och var asjobbig och bokade om (asjobbig = inga av deras tider passade mig så de fick stuva om en del grejer för att få till det). Sen dök jag helt sonika inte upp på den nya omstuvade tiden pga glömska. Sen ringde jag och bad tusen gånger om ursäkt, förlåt förlåt förlåt, och fick en ny tid. Som jag sen bokade om.

Och den tiden är i morgon. Om jag inte kommer då har jag en känsla av att BVC kommer skriva ut mina barn ur sina register och sen hånskratta mig rätt upp i ansiktet om jag försöker få dem att göra de sista vaccinationerna ändå.

Och jag skulle inte kunna klandra dem.

Prima gener

Det är två saker Julius anser sig ha ärvt av mig:


  1. Höjdräddighet
  2. Glömska

tisdag 2 oktober 2012

Hej hej

Hej hej bloggen, hur mår du?

Jag mår ganska bra, förutom att det känns som att jag bara jobbar jobbar jobbar lagar mat ingen vill äta slösurfar.

Och det är ju kanske inte så jätteroligt, men hej, det är väl sånt som kallas för vardag? Och vardag gillar jag ju ändå, det är tryggt.

I fredags berättade vi av någon anledning för femåringen om Hitler och andra världskriget och Sveriges så kallade neutralitet - och jag vet! HUR HAMNADE VI DÄR? Vi skulle ju bara ha fredagsmys hela familjen och äta goda ostar, baguette och räkor. Och så ba kom Hitler och blandade sig i. Hursomhelst, idag frågade femåringen på väg ut från dagis "vilka var det egentligen som Sverige hjälpte under de där världskrigen?" och jag kände ännu mer -tack vare undrande blickar från andra föräldrar - att det kanske inte var ett helt lämpligt samtalsämne för små barn.

Menne, det kan jag ju inte göra något åt nu.

Så här är jag nu. Vardag och Hitler och nyfikna femåringar.

Fler saker än så har jag inte att berätta just nu.

Hejdå!