Lukrativt jo man tackar ja

Det här med att man inte tjänar så mycket när man jobbar på förskola är ju faktiskt inte sant.

Eller ja, själva grundlönen är väl kanske inte så jättebra men ibland kan man få en extrautbetalning. En liten bonus så att säga.





Den här veckan fick vi det i ägg.

Ledsamt

Igår slog det mig att min pappa fyller 60 år snart och plötsligt drabbades jag av en galopperande 60-årskris. Nej, inte för min egen del såklart utan för att min pappa snart är i sextioårsåldern.

Då kan det hända att man dör av hjärtproblem. Eller cancer. Eller andra hemskheter. Inte för att jag tror att det är lika vanligt som i exempelvis sjuttioårsåldern, men ändå. Det är tillräckligt nära. Skrämmande nära.

Och jag blir så ledsen och stressad över att han och mina barn knappt ses, trots att det bara skiljer några mil mellan oss. Och jag vill inte att det ska vara så, jag vill  att de ska ha ett förhållande med sin morfar, att han ska finnas där för dem och att de ska finnas där för honom. Och jag känner att jag borde anstränga mig mer, trots att jag ofta känner att jag inte riktigt orkar, att jag inte alltid vill vara den som ska se till att vi träffas, att vi hörs och att vi har kontakt överhuvudtaget. Särskilt som hans nya (om man med ny menar drygt 20 år gamla) familj inte gillar mig. Och jag vill ju helst inte träffa dem heller, orkar inte höra hur hur värdelös min pappa är hela tiden, hur han aldrig ställer upp, aldrig gör rätt, alltid köper för dyra prylar till sig själv och bara helt enkelt är helt hopplös. För jag tycker ju inte att han är allt det där, det har jag aldrig gjort.

Och jag får ont i magen när jag tänker på att han säkert kommer fira sin sextioårsdag på något sätt, och att jag då förmodligen kommer träffa dem.

Men mest ont i magen får jag när jag tänker på att vi nästan aldrig träffar honom. Trots att han bor så nära. Att det som regel går flera månader mellan varje gång vi ses.

Och när jag tänker på att mina barn kanske aldrig riktigt kommer lära känna honom ordentligt. Kanske aldrig kommer få veta hur bra han är på att förklara saker, som hur Beatles spelade in en skiva i stereo trots att de inte hade sån utrustning i studion, eller hur man bäst packar en matkasse när man handlat på Ica. Eller hur en tvättmaskin egentligen fungerar. Då får jag inte bara ont i magen utan ont i hjärtat också.

För min pappa är på sitt sätt den finaste pappan och jag är säker på att han skulle vara den finaste morfadern om han bara försökte lite mer. Om jag försökte lite mer.

Siri hjälpte mig lägga till en påminnelse tidigare idag.




Den där Sfi-kursen börjar snart hoppas jag.

Det är inte alls töntigt!

Idag ska vi ha barnvakt över dagen för att kunna titta på sista säsongen av Entourage som Canal Plus sänder i ett svep idag.

"Va? Ska ni ha barnvakt bara för att se på tv?" frågade mamma lite klentroget när jag frågade henne tidigare om barnen kunde vara hos henne. "Gud vad töntigt!".

Men som tur är bryr jag mig inte om vad folk tycker som går vilse på sitt eget kontor varje dag.

Deras åsikter är inte så mycket värda om vi säger så.

Siri och jag

I min nya telefon bor Siri. Hon verkar, så här långt i alla fall, vara jättetrevlig.

Men vi har ett ganska stort kommunikationsproblem hon och jag, ett språkrelaterat sådant. Hon förstår nämligen inte namnet på en enda av mina kontakter. Men eftersom hon är serviceminded så försöker hon, jättejättemycket försöker hon.

Tyvärr räcker det inte. Jag bad henne skicka sms till min kompis Sissel idag och hon letade förtvivlat efter rätt namn i kontaktlistan utan att hitta det. Till slut sade hon bara uppgivet "Maria, I don't understand what sea contact is".

Så nu har jag gett henne ledigt för resten av kvällen. Jag vill ju inte trötta ut henne fullständigt så här andra dagen på jobbet. Dessutom är det kanske inte så kul att vara ny och bara misslyckas hela tiden, det måste ju tära på självförtroendet. I morgon ska jag nog mjukstarta med enkla uppgifter som inte rör kontaktlistan. Ja, det ska jag.

Sen ska jag skicka henne på SFI.

Om man vill vara lite lördagsfin kanske

För er som undrar nu inför helgen och så, så funkar slips alldeles utmärkt till både morgonrock och träningskläder.







Varsågoda för tips.

Lägesrapport

Om jag har en ny telefon?

Om barnen "får klara sig själva ikväll"?

Eh ja.

Jag har närt en rojalist vid min barm

Som förälder behöver man ibland göra sina barn besvikna. Som när man nekar godis på vardagar, eller när man inte alltid lyckas infria sina löften till exempel.

Eller när man avslöjar att kungen inte bestämmer över nåt i vårt land förutom sig själv. Det blev överraskande nog ett väldigt traumatiskt ögonblick för Julius igår när han fick höra det. Jag försökte trösta genom att berätta det fina om demokrati och att vi har en statsminister istället som alla får vara med och rösta om lite då och då, men det hjälpte inte.

Inte det minsta faktiskt.

Men värst var nog när jag sa att kungen faktiskt är en vanlig gubbe som är gift med en vanlig tant som heter Silvia. "NEEEEEJ! Hon är faktiskt DROTTNING!" vrålade han upprört då.

Så nu förväntar jag mig en allvarlig reprimand från svenska rojalistföreningen nån gång under dagen idag. Uppenbarligen betedde jag mig helt oacceptabelt igår.

Good times

Nu ska jag betala räkningarna. Det är ungefär lika roligt som jag föreställer mig att det är att plocka bort vartenda hårstrå man har på huvudet med pincett, ett i taget, för att sedan smörja in skalpen med lite tapenade.

Ungefär alltså. Jag vill ju inte överdriva på något sätt.

Att vara en kärleksfull flickvän och allt det där

Man ba "gud vad du hostar hela tiden. Kan du inte försöka vara lite tystare?"

Tisdagspepp

Alltså, jag orkar inte ha barn på vardagsmorgnar. Jag orkar inte.

Det spelar ingen roll hur mycket man slår knut på sig själv för att det inte ska bli bråk, det blir det ändå.

Man ba "jag hjälper dig att klä på dig, jag bär dig till toaletten, jag andas åt dig!"

Men de skriker ändå. Och jag skriker ändå. Och alla är olyckliga. Och det är mörkt ute.

Så jävla otacksamt.

Tomt

Ibland är det liksom helt tomt i mitt huvud när det gäller blogginlägg. Eller ja, det är rätt tomt där när det gäller andra saker också rätt ofta faktiskt.

Det finns helt enkelt inget att berätta. Nästan som att det ekar. Ho ho!

Nej, ingenting där. Alls.

Bara tankar på godis.

Och sömn.

Godis...

Snart driver han en egen modeblogg

Fyraåringens outfit idag: mjukisbyxor, långärmad t-shirt, dubbla pärlhalsband (hemmagjorda med plastpärlor i olika färger), slips och inga strumpor.

Själv skulle jag aldrig gå ut i mjukisbyxor, men det kanske bara är jag.

Grävande journalistik

Alltså, jag fattar inte. Är mäklare och läkare den nya adeln och borgarna? Eller är nån av dem bönderna?
Jag hatar när sånt här bestäms utan att jag är med. Det blir så jävla förvirrande då tycker jag.





Jag ser i alla fall fram emot att få läsa i morgon om vilka som oftast äter popcorn vid biobesök. Jag gissar på prästerna.

Jag är säkert inte ens gudmor längre - så sura var de

Det är inte undra på att jag känner mig lite trött den här morgonen, jag har nämligen haft det rätt stressigt i natt.

Jag skulle på ett dop - där jag var gudmor - som jag kom lite försent till. Eller ja, jag trodde att jag var fem minuter sen men det visade sig att jag var 35 minuter sen. Och hade missat i princip hela dopet.

Alla var verkligen skitsura på mig! Det var väldigt jobbigt faktiskt. Och inte hade jag någon bra ursäkt till varför jag var sen heller.

Sån himla tur att jag inte kände nån av de där människorna, så jag slipper träffa dem igen.

Svårt att veta faktiskt

Jag tänker att Vårdguiden kanske lite har fastnat i, säg, åttiotalet. Att de som jobbar där glatt fluffar upp sina axelvaddar varje morgon innan de går till jobbet, handlar ingredienser till Flygande Jakob på vägen hem och sen tittar på Svenska Hjärtan hemma i sina vita skinnsoffor om kvällarna och i hemlighet klappar sig själv på sina breda axelvaddsaxlar över att så där jävla hemskt är ju inte deras liv i alla fall, faktiskt inte på långa vägar (men var det inte nån som sa att den där grannfrun lite längre ner på gatan knullade nån annan granne i bastun på kräftskivan i fjol?), även om man ibland kanske vill skiljas lite. Bara lite grann, så där som när man går upp tidigt på morgonen och sätter sig på toaletten utan att märka att ringen är uppfälld. För just i då ögonblicket vill man nog skiljas. Trots att han har det där jättevälbetalda jobbet där han får åka på skidresor till Alperna varje jul och köpte en sladdlös (!) telefon till hela familjen i julklapp förra julen.

För det skulle ju kunna vara en rimlig anledning till att de intervjuar Pia om hur det är att ha glutenallergi, när det egentligen är hennes man Mats som har det. Och det skulle ju också kunna vara så att det är där Pia och Mats också har fastnat, eftersom att hon "morsar honom" så mycket att han inte ens behöver fundera över vad det är han egentligen är allergisk emot, eftersom Pia ändå är den som alltid lagar mat åt honom. Även de gånger hon äter något helt annat själv. 

Eller så är de bara väldigt ironiska. Både Vårdguiden och Pia och Mats alltså.

Ironi kan ju vara väldigt svårupptäckt ibland.

En fobi är ju ändå en fobi

Folk har olika fobier, så är det bara. Några är rädda för spindlar, andra för höjder och en del för clowner.

Själv har jag - nyligen upptäckt - en stark fobi för avföring från sprutnarkomaner. Mycket stark fobi.

Detta innebär naturligtvis att jag inte kan komma på tal när det gäller att ta bort den där lilla presenten från i måndags kväll. Det hoppas jag att mina kollegor förstår och respekterar.

Hjälp

Idag är jag hemma och vabbar med Charles, och efter att ha haft en tung natt gick vi och lade oss igen vid tio för att förhoppningsvis sova en sisådär tre kvart eller timme.

Förhoppningsvis alltså.

Så döm om min förvåning när vi istället vaknade klockan ett. Klockan ett!

Nu är jag, utvilad såklart, men också extremt förvirrad. Är det fortfarande onsdag? Är det ens 2011? Är det dags att äta igen?

JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRVIRRAD AV ATT SOVA FÖR MÅNGA TIMMAR PÅ MITT DAGEN!

Jag hoppas verkligen att det bara gått tre timmar och inte typ 27 timmar. För det blir så himla pinsamt att förklara varför vi aldrig hämtade Julius på dagis den där onsdagen som försvann.

Att gå på känsla

Jag tror att jag kanske har fått magkatarr. Jag har egentligen ingenting att gå på, annat än att jag har ont i magen och till och från mår illa. Jag vet inte ens om det är symptom som stämmer in på magkatarr?

Men vad fan, ibland måste man ju gå lite på känsla också. Herregud, tänk om alla medicinska diagnoser skulle vara tvungna att vara medicinskt underbyggda med en massa belägg och trams. Hur kul skulle allt vara då?

Nej, det är klart att man måste få känna sig till diagnoser ibland. Som min magkatarr nu.

Dessutom lider jag av "orkar-inte-hoppa-in-duschen"-syndromet just nu. Och det är nästan lika jobbigt det faktiskt.

Vett och etikett

Men du sprutnarkomanen, som kom till förskolan som jag jobbar på igår kväll när vi hade kvällsmöte, och satte dig på vår gård och injicerade okänd drog för att sedan bajsa på marken - tycker du verkligen att det räckte med den där femman du lämnade på trappen som tack för besväret?

En tia minst hade jag väl tyckt vore rimligt.

Kanske till och med två.

Finns inga bevis alls för det faktiskt

"Nej vad menar du? Jag har inte ätit chokladsås. Skulle jag aldrig göra. Vadå 'det syns'? Vad snackar du om egentligen? Nu tycker jag att du börjar bli lite jobbig faktiskt. Sluta tjata om den där jävla chokladsåsen nu. Jag säger ju att jag inte ätit nån. Lägg av. Lämna mig ifred. Du har ingen aning om vad du pratar om."

Stora lilla bloggalan!

Igår var jag på gala. Och inte vilken gala som helst! Utan en röda-mattan-gala med ballonger, glitter, bubbel, fina snittar, och en massa coola och snygga gäster.

Tack Inte skyldig och Den där om Jenny för den fantastiskt fina bloggalan igår - och för att jag fick komma!

Och vet ni vad mer? Jag vann pris! Jag vann priset i kategorin "Bloggen som får mig att skratta". Bättre kan det faktiskt inte bli.

Prinsesstiaran ingick i priset.

Idag mår jag av någon underlig anledning inte lika bra.

Konstigt.

Det finns ju problem, och så finns det PROBLEM

Igår morse när jag skulle klä på mig upptäckte jag att tröjan jag hade tänkt ha på mig hade krympt i tvätten. Stressad som jag var blev jag irriterad och stönade till, och Charles som var på väg förbi klädkammaren stannade till i dörröppningen och tittade frågande på mig.

- Jag är lite ledsen över en sak bara.
- Du ledsen mamma?
- Ja, lite bara.
- Du tappat din leksak?
- Nej, riktigt så illa är det inte. Tack och lov.

Vilken tid kör vi morgon då Charles? Sex? Halv sex? Inte bestämt än? Nej, ok. Väck mig när du gjort det. Som du alltid gör.

Bara för att det är fredagskväll känns det plötsligt som att det är ok att stanna uppe lite längre, som att det inte är så viktigt att komma i säng senast tio.

Som att jag skulle få sova längre i morgon bara för att det är lördag liksom.

Hahaha! Ibland är jag så himla rolig.

Sömn är bästa medicinen

Så ja, det hängiga och trötta barnet med 39 graders feber fick nu innan läggdags lite alvedon så att febern kunde gå ner och han kunde bli pigg och springa runt här som en duracellkanin.

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!

Eh, nej. Skulle inte tro det va.

Det där får han sova bort. Sova sova sova sova sig frisk.

Så att vi kan äta vårt godis ifred här i soffan nu.


Mmmm... Godis.

Hejdå.

Jag har ju ingen medicinsk utbildning

Så fort jag kom innanför dörren blev Charles hängig, gnällig och klängig. Han skulle absolut inte äta middag utan satt istället i mitt knä och grät hela tiden.

Han kändes dock inte särskilt varm, så jag trodde väl inte riktigt att han hade feber, men jag tog tempen ändå. Bara för säkerhets skull liksom. Man vill ju gärna få en förklaring på varför han är som han är.

Och jag nu gissar jag bara vilt här, men de där 39,3°C som han visade sig ha kanske kan ha något med saken att göra.

Men vad vet jag som sagt. Det kan ju vara någon slags utvecklingsfas också.

Dagens ungdom

Jag åker mycket hellre i samma t-banevagn som en grupp dagisbarn istället för en gymnasieklass.

För när dagisbarnen pratar låter det åtminstone lite charmigt när de säger alla korkade saker.

Och det gör det ju inte när gymnasieeleverna gör det.

Då är det inte det minsta charmigt faktiskt.

*lite mörkrädd vid tanke på framtiden*

Lite förhållningsregler

Man får tydligen inte sova i soffan framför Bolibompa enligt mina barn.

Nähä säger jag. MAN FÅR INTE VÄCKA SIN MAMMA KLOCKAN HALV FEM OM MORGNARNA HELLER!

Ok? Har alla förstått? Bra.

Då kanske jag kan hålla mig vaken i morgon kväll.

Kanske.

Där ser man

Ni vet det där som alla 18-åriga killar på gymmet tror försiggår inne i damernas omklädningsrum? Det där med att det springer runt en massa halvnakna tjejer som stretchar, sminkar sig och fixar håret i endast iförda stringtrosor alltså.

Det är inget som bara finns i killarnas huvud om vi säger så.

Och tänk, jag som inte ens trodde att det fanns någon som använde stringtrosor längre.

Jakten på remiss-svaret

I vintras fick Julius en remiss till barnkirurgen från en akutmottagning och eftersom vi fortfarande inte hört något ringde jag dit idag för att höra vad som hänt.

Eller ja, jag försökte ringa dit och höra vad som hänt.

För det telefonnummer som står på deras hemsida, det går inte till dom. Det går till sjukvårdsrådgivningen och där insisterar man på att hjälpa mig, trots att jag säger redan från början att jag nog egentligen behöver prata med dom på akuten. När de sen håller tyst tillräckligt länge för att höra vad det är jag vill kommer de på att det inte är dom jag ska prata med. Utan de på akuten! Ja precis, svarar jag och låtsas som att det var deras egen idé. Det känns säkrast så. Sen får jag det riktiga numret, det hemliga numret, till akuten.

Och när jag väl når dit måste de söka, fråga runt, fråga mig om när vi var där, söka i sin egen dator igen, fråga lite fler kollegor, fråga om varför vi var där, söka i datorn igen och sen hittar de svaret på remissen.
Som skickats till dom. Som om vi suttit kvar där i en månad eller två för att få höra svaret.

Och svaret då? Jo, vi ska vända oss till primärvården istället.

Så eh, tack för att jag ringde då.

Jag hoppas verkligen att primärvården kan hjälpa oss på en gång. Så att vi inte behöver sitta i det väntrummet i en månad eller två i väntan på svar menar jag.

Besviken

Vi måste prata hörni. Jag är faktiskt ganska besviken på er. Jaja, se inte så jävla frågande ut - ni vet nog vad jag menar.

Det var faktiskt skitlänge sen jag bad er börja ha reflexer på er ute under kvällstid - verkligen skitlänge sen alltså!

Men har ni reflexer på er eller? Nej! Och nu kan jag inte låta bli att undra om ni faktiskt VILL bli påkörda, eller vad fan är det frågan om?

Vill ni det eller? Va? Va? Va?

Godnatt.

Att ha två små barn och jobba heltid är inte direkt fördelaktigt för utseendet om vi säger så. Jag är ständigt stressad, sover ALLTID för lite och har alldeles för många gråa hårstrån för min ringa ålder.

Och jag har nu suttit med datorn i knäet sedan en timme tillbaka, stirrandes på skärmen med halvöppen mun utan att förstå ett jävla skit av något jag klickat på, bara för att man inte får gå och lägga sig redan klockan åtta på kvällen om man är vuxen. Men nu är klockan nio, så nu får jag. Tack gode gud för det.

Och känns det inte bättre i morgon tänker jag allvarligt överväga att flytta ut i skogen och samla rävbajs som jag sen ska sälja som ekologiska smycken med karmastärkande egenskaper.

Jag tror att just den genren kommer att slå stort inom en snar framtid, så det gäller ju att vara först.

Att det sen förmodligen blir rätter som "stekt lax med blodpudding" och "kyckling i köttfärssås" har inget med saken att göra.

Idag har jag storhandlat. Utan att ha skrivit matlista. Och utan att ha skrivit INKÖPSLISTA!

Alltså fattar ni, jag ba gled in där och freestajlade helt. Komponerade matlista i huvudet samtidigt som jag räknade ut vad jag behövde handla.

Jag är så freakkin jävla awesome.

Makalöst faktiskt.

Man lär av sina misstag

Om man sitter uppe till efter klockan två på natten och dricker en massa vin och pratar och umgås och sen går upp kvart i sju dagen därpå - då blir man trött. Jättetrött faktiskt.

Och det var ju lite dumt gjort kan man tycka så här i efterhand, så nästa gång jag ska sitta uppe och dricka vin halva natten får Charles helt enkelt sova längre morgonen därpå.

Fancy inredningsdetaljer

Det självklara valet av coffe table bok på landet:

Ni är bäst

Hörni, vet ni att jag blir alldeles rörd när jag läser era kommentarer? Rörd och lite tårögd faktiskt. (PMS säger ni? Har jag aldrig hört talas om! Hehe).

Och så känner jag mig lite dum, som att det var det jag fiskade efter fast det inte var så.

Men mest av allt känner jag mig rörd och tacksam.

Så TACK!

Ibland är det lite grått

Ibland känner jag mig bara så himla värdelös. Som att jag är världens tråkigaste person, som ingen tycker är särskilt rolig att umgås med egentligen (eller som i bästa fall duger om alla andra roliga människor är upptagna) och som driver en rätt trist blogg där alla inlägg egentligen är likadana och man tröttnar på att läsa den efter en vecka eller så, och som liksom inte kan någonting. Ingenting viktigt i alla fall.

Och så tänker jag att folk kanske egentligen tycker att jag är rätt jobbig att umgås med. Kanske jag pratar för mycket, eller för lite.

Och så blir jag lite ledsen över allt det där och tycker synd om mig själv. För att jag är så himla tråkig och värdelös.

Och så känner jag mig ensammast i världen.

(Och jag skriver inte det här för att ni ska bedyra motsatserna nu, tvärtom. Jag ville bara känna mig lite mindre ensam).

Det här med att ha en realistisk uppfattning om sin ålder

När jag träffar nya människor och berättar för dem att jag har två barn förväntar jag mig alltid undermedvetet att de ska bli lite förvånade över det, eftersom som att jag är så himla ung. Som att de skulle ba "wow, det hade jag jag aldrig gissat. Och två barn dessutom! Hon som är så himla ung!".

Som att jag vore 22 år och inte snart 32 år.

Och det är inte så att jag skulle vilja vara tio år yngre, det är bara det att jag fortfarande inte fattat själv att jag har barn. Och två stycken till och med! Jag som är så ung liksom.

Men den polletten trillar säkert ner snart. Vilket år som helst.

Men vi vet ju alla vem som har varit duktigast idag

Alltså, inte för att jag på något sätt vill värdera våra morgnar olika idag, men medan ni låg hemma och sov  och drömde om kanelbullar och annat sånt var jag på spinning och svettades och var jävligt hurtig.

Jag ville bara säga det.

Så att ni vet.

Ingen värdering i det som sagt. Ingen värdering alls.

Creepy kille

Det här med att tvååringen liksom smyger sig fram till vår säng i mörkret när han vaknat om morgnarna och bara ställer sig nära nära intill sängen och andas tyst utan att säga något, och sen bara står där och stirrar oavvänt på den som är närmast tills den personen vaknar.

Det eventuellt vara något vi behöver jobba med. Jag tänker att det så lätt kan uppstå otrevliga situationer senare i livet annars. Som i lumpen till exempel.

Barnsäkerhet

Men gud, hur var det nu igen med de här trafikreglerna? Visst är det väl så att om man inte ens når upp att se ut genom fönstret så behöver man inte ha säkerhetsbälte?

Lätt att vara efterklok

Det är så himla onödigt att försöka låsa upp ett grått hänglås på gymmet när man har ett metallfärgat sådant, och sen bli så jävla irriterad när det inte går att man är färdig att mörda någon bara för att.

Synd bara att jag inte tänkte på det innan.

Jävla måndag

Idag är en sån där dag då allt är måndag. Från det faktum att jag inte sovit så bra i natt, börjat jobba 07 och slutade 20, pratat mig hes på ett föräldramöte och sen misslyckats fyra gånger med att parkera så att jag till slut fick ringa Björn och be honom komma ner och parkera. Gråtandes. Inte Björn alltså, utan jag för att jag var så less på allt.

Så jag tänker att vi kanske kan höras i morgon istället? Ok?

Frukosttips?

Jag är en vanemänniska, alltså verkligen en vanemänniska. Så jag har ätit samma frukost nu i kanske två års tid. Varje varje dag.

Och innan dess var det något annat som jag åt - förmodligen under lika lång tid.

Men nu är jag lite trött på det här faktiskt, och jag vill äta något annat. Något som inte är smörgåsar,  flingor eller gröt och som går snabbt att göra. Finns det? Är det nån av er som kan tipsa om nåt sånt?

Barnvänlig aktivitet

Igår bestämde vi oss för att gå på fotboll med barnen, ni vet med popcorn och festis inne på familjeläktaren och så hundratals huliganer utanför arenan som försöker slåss mot varandra och kravallpoliser som ser ut som storm troopers och som motar huliganerna rakt mot oss och dessutom ridande poliser på hästar som man tror ska trampa på en vilken sekund som helst.





En sån där riktigt mysig gammal hederlig och familjevänlig lördagsaktivitet alltså.

Hur man gör sig en egen långhelg

I torsdags drack jag så där mycket vin som man egentligen bara gör på en fredag. Och på fredagen sen, då drack jag ännu mer vin. (Så där mycket som man aldrig gör. Eller borde göra.)

Så därför kändes det liksom som att helgen startade lite tidigare än vanligt och lördagen igår  kändes följaktligen som en söndag. Och idag, när det är riktig söndag, ja då är det som att det är en bonusdag. Som att helgen är längre än vanligt.

Så sensmoralen i allt det här måste ju vara att man ska dricka mycket och i början av helgen, för då förlängs den. Jag kan inte tolka det på något annat sätt i alla fall. Och långa helger gillar vi ju, eller hur?

Varsågoda för tipset.

Hej oktober!

Jag förstår inte alls varför folk tycker så illa om hösten.


Jag tycker att det är jättetrevligt.