Min inneboende

Jag har som sagt inte mycket stress i mitt liv just nu. Om man räknar yttre faktorer det vill säga. Men det är som att stressen struntar i det, och bor i mitt bröst i alla fall. Den bor där och tar varje tillfälle i akt att vråla och skrika där inne och den gör att det liksom suger i hela bröstkorgen. Den skapar väl nåt jäkla vakuum eller nåt där inne när den håller på att vråla så där. Och det behöver inte vara stora saker, tvärtom. Stressen är verkligen inte nogräknad när det gäller sånt. Det kan vara så enkelt som att jag har bilen till jobbet och kommer iväg fem (fem!) minuter efter att jag slutat. Då börjar det genast bråka där inne om att jag kanske inte kommer få någon parkering, alla platser kommer vara tagna och vi kommer alla att dö. Typ. Stressen beter sig verkligen som att alla motgångar leder till totalt haveri.

I morse var jag och tränade innan jobbet och sen skulle jag möta upp barnen utanför skolan för att följa dem in. Men de var några minuter sena och när jag stod där utanför skolgården och såg alla andra komma, alla utan just mina barn, var det som att jag fick en hjärtattack av stress. 

Jag. Klarar. Inte. Av. Tanken 

på att komma några minuter sent till jobbet. Jag ringde Björn och vrålade könsord i telefon och svor över barnen som vägrade dyka upp, jag vankade av och an och när de äntligen dök upp svor jag och skällde på dem för att de var sena och var ytterst otrevlig när jag sa hejdå. Jag höll på att backa in en bil när jag skulle svänga ut från parkeringen och om blickar och svordomar kunde döda skulle vi inte haft ett enda rödljus kvar på vägen till jobbet. Stressen var som ett VRÅLANDE monster inne i bröstet på mig när jag äntligen kom fram till jobbet. Två minuter försent. Jag skojar inte, jag var alltså två minuter sen. Och bara jag tänker på det nu svider det i hela bröstet. 

Så även om jag inte håller på att bränna ut mig behöver jag nog lite hjälp. För jag orkar inte bli så här sjukt stressad och otrevlig över alla miljoner småsaker varenda eviga dag.

(Jag kan eventuellt även högt ha mordhotat rödljuset vid övergångsstället vid skolan som vägrade slå om till grönt i samma sekund barnen kom. Övriga föräldrar som stod där tittade i alla fall lite dömande på mig).

Engagerat

Så jag gick till läkaren idag idag och sa "jag har haft ont i huvudet i nästan tre veckor nu. Jag är så himla trött. Och stressad. Och jag kan verkligen inte hantera stressen, minsta lilla grej känns jättejobbig. Och så tror jag att jag får migrän när jag får mens, men det hör väl kanske inte riktigt hit för det är ju inte samma typ av huvudvärk".

Och läkaren svarade "ja, det låter ju som att du får något migränliknande när du får mens. Men det du har nu låter ju inte riktigt som det, för man har inte migrän i tre veckor. Den här huvudvärken kan absolut vara stressrelaterad. Jag skriver ut migränmedicin till dig. Om du fortfarande har ont i huvudet om två-tre veckor kan du boka en ny tid. Jag hoppas du inte behöver det, hejdå!"

Så hejdå då. Tack för hjälpen?

Bildbevis

Så, är det nån som vill att jag ska komma hem till er och klippa era barn i ironiska frisyrer?

Hur många frågetecken kan man egentligen ha i ett enda inlägg?

Alltså vem ÄR jag? Jag gick upp frivilligt i ottan i morse för att cykla till gymmet i hällregnet klockan kvart över sex för att gå på yoga? På yoga?!

Jag som avskyr avslappningsövningar och mindfulness, jag har nu alltså plötsligt fått för mig att jag gillar yoga? Jag avskydde inte ens instruktören trots att hon sa saker som "Det är er andning som styr. Jag är bara här för att ge förslag" (jag typ gillade henne??).

Herregud, hur ska man egentligen kunna veta om det är en alldeles för tidig fyrtioårskris eller bara en vanlig höstdepression?

Förlåt

Nej men hörni, jag tar tillbaka det där om att Frank ser ut som Gustav Vasa. Det var väl lite taskigt kanske. Mot Gustav Vasa!

Frank ser mer ut så här i håret:




Typ EXAKT så.

*gråter lite*

Klippt

Jag klippte Frank igår. Det gick att låtsas som att det gick bra ända tills vi kom till förskolan och en av pedagogerna glatt frågade om han hade klippt sig själv. Såatteh, jag försökte jämna till det idag. Och den här gången blev det faktiskt ganska bra! Om man nu tycker att Gustav Vasa är en het frisyrförebild alltså. Så nu har jag gömt alla saxar för mig själv och försöker att inte titta direkt på Frank. Det är nog den mest långsiktiga lösningen i det här fallet känner jag.

Ungefär så här faktiskt. Minus skägget naturligtvis.

Stress

När jag tänker stress tänker jag på såna som har så mycket på jobbet att de inte hänger med, som får avgrundsvrål i magen varje gång ytterligare ett krävande mejl trillar in i inkorgen eller telefonen ringer. Och så har inte jag. Inte ens i närheten faktiskt. Men jag har tre barn som ska i väg varje morgon till skolan och förskolan och de ska ha gympakläder badkläder läxor rena lakan med sig, olika grejer för olika dagar och ingen vill äta frukost och ingen vill klä på sig och alla bråkar och sen när jag kommer hem från mitt stressfria (men ack så högljudda) jobb är det fotbollsträning läxläsning barnvakt för att jag har kvällsmöte pod-inspelning för Björn och vem ska skjutsa till fotbollscupen i Haninge på lördag och hur löser vi barnvakt ons-tors kväll när varken min eller din mamma kan? (Och träna? När ska jag hinna det? När ska jag orka?) Och det känns som att det a l d r i g någonsin är tyst.

Och en liten röst säger att det där faktiskt också är stress. Att det räknas. Att det kanske inte är så konstigt att jag har haft ont i huvudet i två veckors tid nu.

Men då, då kommer den andra rösten in, den som säger att "ha! tre barn? Det klarar väl vem som helst av. Herregud, sluta sjåpa dig nu. Man blir knappast utbränd av sina egna barn. Det är ju inte så att de är sjuka direkt" och så tänker jag att jag ska rycka upp mig. Börja umgås med kompisar igen. Bjuda hem dom som jag så gärna vill träffa men aldrig hittar tid för eftersom att jag skäms över att föreslå en lördag om typ sex veckor.

Och så slutar det varje gång med att jag tröstäter choklad och tycker synd om mig själv istället eftersom jag inte riktigt orkar ta tag i någonting alls.

Mvh självömkande duktig flicka