söndag 24 augusti 2014

Franken och förskolan

Och det kan ju hända att jag reagerar extra mycket när jag läser den där intervjun för att vi skolar in Frank på förskolan just nu. Vår lilla bebis som inte kan gå och inte kan prata ännu. För det är ju bland det värsta man kan göra mot sitt barn om man ska lyssna på rådande trender just nu. Fint föräldraskap är att amma jähättelänge, laga egen ekologisk barnmat och vara hemma med barnen i minst ett och ett halvt år (gärna längre). Fult föräldraskap är att ge dem barnmatsburkar och låta dem börja på förskola för tidigt.

Och det är det fula föräldraskapet som gnager och ger en dåligt samvete och som gör att man känner sig dömd och uttittad av alla andra föräldrar. "Men herregud, skaffa inte barn om du inte vill vara med dem" och så vidare och så vidare.

Och jag förstår de som är hemma längre med sina barn, herregud, det gör jag verkligen. Jag skulle gärna vara hemma ett halvår längre med Frank, men det är liksom inte riktigt ekonomiskt möjligt för vår del. Och när jag säger inte möjligt så är det ju klart att det är ett val som vi gör, att vi faktiskt skulle kunna om vi verkligen ville, men att vi tycker att det valet kostar för mycket. Vi vill inte flytta för att få ett billigare boende. Vi trivs här och vi vill inte rycka upp de äldre barnen från skola och förskola för att flytta ut till någon billigare förort och vi vill sannerligen inte sälja vårt lantställe. Det är det faktiskt inte värt. Så Frank får helt enkelt börja redan nu på förskola. Trots att det gör ont i oss och vi båda gärna skulle vilja vara hemma i ett halvår till med honom istället.

En sak tröstar mig lite i allt det här i alla fall, och det är att jag ger inte ett ruttet lingon för all den här tjusiga forskningen om anknytningsteori för små barn, den som säger att de blir förstörda för all framtid om de får skrika för länge (om man bara råkar kosta på sig lyxen som nybliven förälder att gå på toaletten och bajsa till exempel och bebisen bestämmer sig för att vakna just då till exempel. Då vet ju alla att det är kört) och att förskola för barn under tre år är direkt skadlig och blaha blaha. Alltså, jag orkar inte ens, det är ju bara för att skuldbelägga kvinnor för att de har mage att vilja yrkesarbeta de också innan barnen har fyllt tio år. Jag tror på fullaste allvar att Frank inte blir skadad av att vara på förskola. Det är inte våra famnar han får sitta i när han blir ledsen, men det är andra vuxna som han snart lär känna ordentligt och har förtroende för. Och ärligt talat, visst får man dela de vuxnas uppmärksamhet på ett annat sätt på förskolan jämfört med hemma, men hur tror ni barnen i åttabarnsfamiljer har det då? Hur mycket odelad uppmärksamhet får de varje vecka? Just det.

Men men. Jag har i alla fall gått ner i tid på jobbet så lite fint föräldraskap kan vi ändå casha in. För det är ju få saker som har så hög status som att hämta tidigt på förskolan, och tur är väl det. Att vi kan casha in lite finpoäng där alltså. För den här ungen är ju i princip uppfödd på burkmat DESSUTOM!


Och så skulle det ha varit en länk i förra inlägget också ja

Ah men alltså! Jag glömde ju länken i förra inlägget! Herregud! Jag menade ju inte att ni bara skulle få läsa lösryckta meningar och sen automatiskt tycka att jag har rätt i min kritik.

Så. Här hittar ni texten.

Sen kan ni tycka att jag har rätt i min kritik.

lördag 23 augusti 2014

Maud vet bäst

Den här texten har cirkulerat ett tag i mitt Facebook-flöde nu och folk gillar det hejvilt och ba "gu vad bra skrivet! Så himla sant! Dagens föräldrar är så himla dåliga! Och ego!"
Men alltså ärligt? Vilken extremt dömande jävla smörja! Jag blir fan arg bara jag tänker på det.  Som de här sakerna:

"En vanlig fråga är: "Vem hämtar mig i dag?" Förr hörde jag sällan den frågan. Barn har många kontakter och i bland nya familjesituationer. Pappa har en ny kvinna med nya bonussyskon."
Jaha? Tror du att dagens föräldrar skiljer sig lättvindigt? Att det är enkelt för någon att separera och bara få ha sina barn på halvtid? Att det är något man väljer för skojs skull? Dessutom hör jag ofta den frågan från barn vars föräldrar fortfarande är ihop, men som är jämställda och både hämtar och lämnar i samma utsträckning. Stackars barn som lever i en sån familj. Klart otryggt.


"Barn upplever ju nästan aldrig hur man lagar mat i vardagen. Potatismos, vad är det? Här kommer den färdig i en skål. Inte ställer man sig när man kommer hem halvsex och gör riktigt mos, då blir det nog pulver."
Mmm, och det har du koll på? Hur och av vad alla familjer lagar sin mat? 


"Nu ska vi åka till badhuset", kanske de säger, där det ytterligare är buller och bång. Det är inte kvalitetstid. Ingen får ha tråkigt. Tråkigt kan man ha tycker jag. Det gör inget. Barn behöver vara med i det som är vardag, sätta på tvättmaskinen. Att skala morötter tillsammans med sitt barn kan vara det bästa man kan göra med sitt barn."
Alltså jag orkar inte. Fyfan vilka värdelösa föräldrar som vill åka och bada med sina barn! Ta ifrån dem vårdnaden! Genast! Bara de som skalar morötter, tvättar och viker lakan tillsammans med sina barn är något att ha. Alla andra är bara ego.

Såatte, jag ska nog gå och förbereda lite lakan att riva trasor av så att barnen kan putsa lite speglar eller något i morgon. Man vill ju inte vara en dålig förälder och gå till parken liksom.










Inför hösten

Efter hårda* förhandlingar är höstens arbetsfördelning klar:

Disk: Björn
Dammsugning: Maria
Hänga tvätt: Björn
Vika tvätt: Maria
Byta lakan/handdukar: Maria
Tvätta lakan och handdukar: Björn
Bestämma över fjärrkontrollen: Maria

Eller ja, den sista punkten är eventuellt inte godkänd av alla parter. Ännu. Men övriga klubbades idag. Vive la jämställdhet!


*Om man med hårda menar diskussioner som "absolut, det funkar för mig. Vi kör så."

söndag 10 augusti 2014

Ojämn kamp

Tänk, jag vann sömnkampen den här gången också.

Att han ens orkar försöka.





onsdag 6 augusti 2014

Semesterdepressionen

Alla gäster har åkt hem, ettåringen är färdigfirad och det är tre och en halv dag kvar här på landet för vår del.

Jag känner mig stressad och rastlös och uttråkad och utmattad på en och samma gång. Jag hatar den känslan. Och jag vet inte om jag längtar hem till vår lägenhet med fåtöljer i vardagsrummet och folkliv utanför fönstret och toaletter och varmvatten och dusch och diskmaskin och vardagsliv med rutiner eller om jag vill vara kvar här med höns och ledighet och åkrar. Jag vet inte. Jag vill ingenting.




tisdag 5 augusti 2014

Hipp hipp hurra!

För ett år sedan föddes han, han som vi inte visste om att vi saknade. Han som får oss att ännu mer kännas som en familj. Han som trycker på alla knappar på fjärrkontrollen så kanalerna byts när någon tittar på något viktigt som tar sönder allt lego som river sönder böcker som kryper överallt där han inte får vara som skriker så det ekar när nån säger nej till honom. Han som hela familjen älskar så mycket så det gör ont. Han som ler mot oss och skrattar och säger "titta" och skriker av skratt när någon kittlar honom. Han som älskar att sitta i våra knän och läsa böcker och höra om vad alla djuren säger. Han som älskar sina bröder över allt annat och som blir glad så fort han får syn på hönsen.

Han fyller ett år idag. Grattis älskade Frank Lennart Ivan! Det här året har varit det bästa i vårt liv.



















söndag 3 augusti 2014

Plötsligt händer det

"Alla andra" går jämt på loppis och fyndar en massa saker hit och dit som de knappt behöver betala någonting för och sen lägger de upp en massa bilder på de där jättefina sakerna på instagram och/eller på bloggen.

Men jag? Jag hittar aldrig någonting på loppis. Inte som inte kostar flera tusen eller är trasigt eller bara fult. Det slutar alltid med att jag kommer hem med ett sexkronorsvinglas från Ikea som jag "fyndat" för en tia eller en ful och skitig plastleksak till ungarna, eller varför inte en ful ugnsform i glas (också från Ikea) som är exakt likadan som en som vi redan hade. För man vill ju handla något!

Men häromdagen! Herregud, jag får nästan hjärtklappning bara jag tänker på det, DÅ FYNDADE JAG OCKSÅ! Och det var varken plast, fult, trasigt, dyrt eller skitigt.

För vad sägs om det här bordet? Alldeles
blankt och fint utan en enda repa för bara
175 kr! Hallelujah!




Och den här fina spegeln för bara 65 kr! (Barnet
hade jag dock sen tidigare). Hur fin är den inte?

Nu ska jag trycka upp egna visitkort. "Loppisexpert" ska det stå på dem. Och så ska jag starta en loppisblogg med tips om hur man gör de bästa fynden (tips nr 1. Åk till en loppis).

lördag 2 augusti 2014

Angående föregående inlägg:

Fyndigt ändå av naturen att bryta ner en så fullkomligt precis innan semesterslutet så att det känns lättare att återgå till vardagen.

Det måste man ju ändå vara tacksam över på något sätt.

Dagboksanteckning

Semesterdag 28. Alla är osams med alla. Inte ens hönsen vill värpa några ägg. Mariekexen är snart slut. Någon har bajsat i kissdelen på utedasset*.

Snart. Snart är jag redo mentalt för att börja jobba igen.



*Vi misstänker att det kanske inte ens är någon i familjen som gjort det.