onsdag 28 maj 2014

#88

Min strävan efter jämlikhet i mitt och Björns förhållande är ingenting jag gör bara för min egen skull. Visst gör jag det för min skull OCKSÅ, det finns ingenting som gör mig så grinig och bitter som känslan av orättvisa, men jag gör det precis lika mycket för barnens skull.

För jag känner ett sånt oerhört starkt behov av att visa barnen att vi delar på allt arbete. Vi tvättar, handlar, städar, lagar mat och kör bil båda två. Just det senare, köra bil, är något jag verkligen tänker på. Åker vi till landet vill jag alltid köra på antingen dit- eller hemvägen oavsett om jag känner för det eller inte. Jag vägrar låta bilkörningen bli en pappagrej. För om vi inte ställer upp som förebilder, hur ska vi då kunna förvänta oss att barnen blir så jämställda som vi önskar när de växer upp?

Men sen finns det ju tyvärr andra områden, där jag har betydligt svårare att motivera mig till att vara helt jämställd. Som gräsklippning till exempel. Björn älskar att klippa gräset, jag tycker att det är rätt trist. Vore det inte för barnen skulle jag nog aldrig ens röra gräsklipparen, men min något oavslappnade inställning till hela den här jämställda förebildsgrejen gör att jag känner mig tvingad att klippa gräset ibland. Bara så att barnen ser att även mammor gör sånt ibland.

Alltså, ju mer jag tänker på det här känner jag att om de inte visar tillbörlig uppskattning sen när de blir vuxna för allt jobb jag lägger ner på att göra dem jämställda kommer jag göra dem arvslösa. Minst. För jag jobbar fan hårt på det.

Gräsklippning liksom. Så sjukt tråkigt.

4 kommentarer:

Colombialiv sa...

Du är klok!

Anonym sa...

Jag älskar dej och din blogg, bara så du vet!!

Freja sa...

Jag har fått ge upp bilkörningen för att min syn hindrar mig. Men innan det delade jag och mannen helt på bilkörningen oxå.

Gräsklippning däremot, nej tack! När vi flyttade till hus på mannens önskan så var mitt krav att han skulle fixa snöskottning och gräsklippning. Inga problem, enligt honom... Första vintern skottade han inte en enda gång, och de tre första somrarna (visserligen var det med eviga grävningar av olika anledningar och innan vi fixade till gräsmattan) så var det jag som slog trädgården med lie...

Nu när vi har gräsmatta så vägrar jag klippa den, i ren protest mot det gigantiskt brutna löftet, men nu är ungarna så stora att det blir de som får klippa istället...

Karin sa...

Man kan lyssna på musik, när man klipper gräs. Man får vara ifred en stund. Man blir hjälte.

Och så ÄR det viktigt med förebilder. Annars kan det gå som för Vigdis Finnbogadottir (Islands kvinnliga president på 1980-talet) När hennes dotter blev stor nog att uppfatta vad som sades på TV vände hon sig upphetsat till sin mor under en nyhetssändning där USA:s president förekom: "Mamma, såg du?! En FARBROR som är president!" Och det vill du väl inte…