... den gör sig liksom alltid påmind med buller och bång så fort jag ska vara ifrån barnen en dag eller två. Speciellt om det är geografiska avstånd inblandade också.
Plötsligt får jag för mig att Björn och jag kommer dö i en bilkrasch, eller bli nedskjutna av nån galning när vi promenerar hem till hotellet efter att ha ätit ute. Eller varför inte sveps med av en tsunami. Jag menar Vättern är väl ändå rätt stor och Jönköping, dit vi ska, har ett ganska utsatt läge där vid strandkanten. Allt kan faktiskt hända.
Eller så tänker jag på vad som kan hända barnen som ska vara kvar här hemma med mormor. De kan bli påkörda, trilla ner på t-banespåret, eller sätta i halsen och kvävas.
Herregud, ju mer jag tänker på allt det här, desto större mysterium är det att nån överlever överhuvudtaget i det här livsfarliga landet!
Och dagen innan jag ska åka tänker jag i alla vardagliga situationer, som när Björn pussar mig godnatt eller när barnen blir glada när jag hämtar dem på dagis, att "det här var sista gången allt var som vanligt. Sista gången Björn pussade mig godnatt innan Katastrofen. Och vi anande ingenting!".
Och det är därför jag gråter en skvätt varje gång jag måste säga hejdå till barnen, för jag vet ju aldrig om jag kommer få se dem igen eller inte.
Men jag åker ju ändå iväg utan dem ibland i alla fall. Trots ångesten. Herregud, man är väl sund och balanserad.
(Och det är ju skönt att jag är odödlig här hemma till vardags, som när jag cyklar som en galning till jobbet utan att riktigt se mig för till exempel. Tänk vad jobbigt det hade varit annars att gå runt och oroa sig för döden hela tiden).