Duktig idiot

Jojo, men kul att jag ba "jagharingentingatthapåmigpånyårmåsteköpaNYTT" och kollar upp LIVSMEDELSBUTIKERNAS öppettider i närmsta köpcentrum innan jag hastade iväg för att vara där till öppning.

Så vad tror ni? Klär jag i prinskorv? Eller ska jag satsa mer på typ toapapper?

Perspektiv

Känslan fram tills för ett par dagar sedan: Guuuuuu vad jobbigt det är att gunga på den där jävla spjälsängen hela tiden när Frank ska sova!

Sen åkte vi till landet. Där vi inte har spjälsäng med vyssanlullfötter utan en vanlig resespjälsäng som vi med andra ord inte kunde gunga på när Frank vaknande ca 150 gånger varje kväll, som han alltid gör. Som vi inte kunde göra någonting med, annat än att luta oss över för att sjunga och stryka med handen över honom (något som för övrigt hjälper Frank att somna om ungefär lika mycket som en jordbävning skulle göra).

Känslan efter att vi kommit hem från landet: Oj, nu vaknar han visst igen. Tur att jag bara kan gå in och GUNGA sängen lite då, typ världens enklaste grej! Inte alls jobbig faktiskt.

Gung gung!

Gung.

Gung gung gung gung!










(Gnu?)

Det här med att jag nu i två dagars tid har ätit och druckit så mycket onyttigt att jag behövt dricka samarin för att lugna magen, och borsta tänderna flera gånger under kvällen för att få bort luddet på dem: det berättar vi inte för han Darwin va?

Jag tror nämligen inte att jag skulle klara mig igenom det naturliga urvalet just nu.

Nämen! Vad fanns det där?

Vi har traditionsenligt ägnat hela dagen före julafton åt att städa. Städa städa städa.

Björn har bland annat haft någon slags arkeologisk utgrävning för sig i köket där han lyckats gräva fram ett helt bord!

Vi är väldigt överraskade men glada över hans fynd. Det tycks vara ett perfekt bord att ha som avlastningsbord och bara ställa lite grejer på som inte riktigt får plats någon annanstans.

Om inte annat så är det ju roligt med något nytt här hemma.

Jorå

Jag ba åh, nu ska jag verkligen blogga regelbundet. Visa min lilla blogg att jag tycker om den. Sen ba *total tystnad i över två veckor*

SÅ DET KAN GÅ!

Men nu är jag här igen, hej hej!

Annars då? Nåt roligt som har hänt sen sist?

Fröken Sverige

Vissa kvällar känner man sig extra snygg:

Som dr Jekyll och Mr Hyde ungefär. (Fast ändå inte)

Dagtid: Då är jag människa. Jag gillar att vara människa. Man kan äta, dricka, titta på tv och kramas. Bland annat.

Nattetid: Då är jag napp. Då kan man göra ingenting annat än att ligga stilla och vara napp. Det är verkligen skittråkigt.

Människa vs napp 100-0 alltså.

- Har du skjuts hem? -Ja, min ambulans står här runt hörnet.

Mormor, som inte har varit utanför sin lägenhet sedan vi baxade in henne i jättebilen och körde hem henne från sjukhuset för några veckor sedan, bestämde sig i förrgår för att hon behövde frisk luft och gav sig därför ner ut på byn för att handla lite på Coop.

Och det hade ju gått bra om det inte vore för att svängdörren på Coop tydligen hade någon slags beef med henne och därför slog omkull henne så att hon blev liggandes där utan att kunna ta sig upp. Personalen ringde därför ambulans som kom och skjutsade hem henne (som tur är hade hon inte gjort sig illa i fallet).

Min gudmor blev arg först när hon fick höra talas om mormors äventyr, och skällde ut henne för att hon varit så dum att hon gett sig ut på egen hand och jag är väl böjd att hålla med henne där till viss del.

Men samtidigt måste jag säga att det är rätt mycket stil på att ta ambulansen hem från Coop (orka gå femhundra meter i uppförsbacke liksom), och som jag också sa till mormor - efter alla dessa år som hon betalat skatt är det väl hög tid nu att börja bränna lite av de pengarna.

Göran och debatten

Tydligen blev det lite debatt igår över vad Göran och hans kompisar kommit fram till och Motvalls ifrågasätte i ett inlägg varför någon egentligen blir upprörd över socialstyrelsens uppdaterade råd kring samsovning. Jag vill bara passa på lite snabbt här nu att förtydliga att mitt inlägg igår inte på något sätt var menat som kritik mot dessa råd.

Jag är inte upprörd över att socialstyrelsen går ut och säger att det inte är bra för små bebisar att samsova och jag vill givetvis att det ska fortsätta forskas kring detta ack så viktiga område, och jag vill givetvis få ta del av resultaten från den forskningen. Annars vore man ju dum i huvudet och det vill man ju inte vara.

Jag tyckte bara att det var roligt att Göran fick det att låta så enkelt att bara lägga tillbaka ungen igen efter att hen ätit. Jag skulle ÄLSKA att göra så med Frank, men eftersom att han prompt ska sova med mitt bröst i munnen och jag tyvärr inte kan ta av mig bröstet får vi antingen klämma ihop oss i spjälsängen, eller sova i stora sängen och eftersom båda alternativen innebär samsovning väljer jag ju självklart stora sängen. Fatta trångt annars!

Hursomhelst, igår berättade jag för Frank vad Göran hade sagt om att man bara kan lägga tillbaka ungen igen efter att hen ätit och han bara tittade på mig som om jag hade föreslagit att vi skulle rida på vår lila enhörning nästa gång vi skulle handla, och sen skrek han som en stucken gris i sin spjälsäng när jag försökte lägga honom där i natt.

Så vi fortsätter som vanligt. Same procedure as every night.

Skit i det då, unge!

I morgon blir Frank fyra månader och jag tror att det är dags att jag erkänner för mig själv nu hur det ligger till. Att jag har misslyckats en tredje gång.

Ungen tar inte napp.

There, I said it.

Jag har proppat in den där jävla nappen i tid och otid med ständigt samma brist på resultat. Jag har - och skratta inte nu - till och med sovit med nappjävlen i bh:n en natt för att den dels skulle vara varm och dels lukta/smaka som jag, men det enda det gav mig var just en natt med en natt i bh:n.

Ända sedan han var två månader har han bara tuggat och tuggat på nappen så fort man stoppat in den i munnen, tuggat frenetiskt som en råtta som gnager på en bit ost, med saliven rinnandes i floder nerför hakan. Han är visserligen nöjd över att få tugga på den, men så fort vi släpper taget om nappen ramlar den ut.

Så nu ger jag upp. Han får helt enkelt bli en brännvinsklut-unge istället.

Muuuu

Haha, för övrigt ÄLSKAR jag att ni fortsätter att klicka på inlägget här till höger om varför vi inte skaffar ett tredje barn (vilket vi för övrigt gjorde ändå om det är någon av er som har missat det) så att den där bilden på mig fortsätter att ligga här på framsidan.

Den är så fin. Jag är så fin. Jag borde ha den som fototapet.

I vardagsrummet.

Göran, kan du berätta för Frank att han faktiskt kan sova i egen säng är du snäll?

Socialstyrelsen har tydligen bestämt sig för att små bebisar ska sova själva skriver DN. Det är säkrast för dem.



Och inte är det heller några problem med det heller säger Göran som forskat kring det här, för det är ju bara att lägga tillbaka ungen i sängen efter att man har ammat. Haha! Så himla enkelt liksom.

Det finns bara ett yttepytteproblem med med det här, nämligen att Frank inte alls håller med. Men det kanske löser sig om Göran kan berätta om sina slutsatser för honom?

Mysterium

Vi har ett lantställe. Som är vårt eget. Vi har således egna handdukar, lakan, leksaker, och annat man kan tänkas behöva när man åker bort en helg. Vi har smör i kylen och både mat och bröd i frysen. Vi har till och med en extra vagn där som vi har fått låna av snälla kompisar, så vi slipper släpa den fram och tillbaka.

Det enda vi egentligen behöver ta med oss för en helg där är kläder. Och det behövs det ju inte heller särskilt mycket av eftersom man oftast går i samma kläder hela helgen.

Och ändå ser det ut så här i bagageutrymmet på vår bil när vi åker dit en vanlig helg:



DEN ÄR FULL! HUR KAN DEN VARA FULL?! DET BORDE INTE VARA MÖJLIGT!

Det borde bara vara en enda bag med lite kläder i där.

Helt ärligt tycker jag att man borde forska på det här istället för den där jäkla higgs-partikeln exempelvis.

Just nu

Vi har tvingat ut de stora barnen ("för att få öppna första luckan i er leksakskalender måste ni vara ute och leka i minst en timme först") och sitter inne i brasvärmen och tystnaden och bara njuter och läser och småsurfar lite. Och smygäter pepparkakor.

Bonus: det enda av barnen som kan klockan har ingen på sig och den där timmen kan därför bli mycket längre.

Bättre än så här blir det nog inte.

Alltså vem är han?

Charles i morse:

"Åh mamma, titta du matchar! Din tröja är grå och dina strumpor är gråa. Om jag fick önska skulle du alltid matcha! Det skulle jag kunna önska mig i julklapp. Att du alltid matchar."


???????

Tobiasregistret

Med tanke på inlägget nedan tycker jag att alla som är friska ska anmäla sig till Tobiasregistret, för jag gissar att det är fler än jag som tycker att tanken på döden är sjukt läskig.

Om, om, man faktiskt skulle bli matchad som donator - fatta vilken känsla man skulle få sen när man hjälpt till att rädda livet på någon!

Helt oslagbart!

Seså, in och anmäl er nu. Skriv gärna i kommentarsfältet här nedan när ni gjort det så kanske grupptrycket kan få fler att göra det samma?

Helt normalt

I takt med att jag blir äldre skaffar jag mig fler och fler fobier, man skulle kunna säga att jag har blivit lite av en samlare. Det hade ju naturligtvis varit enklare att samla på, säg handväskor eller liknande, men nu blev det inte så. Och på kort sikt är ju faktiskt fobier billigare (på lång sikt kan de nog vara rätt dyra i terapikostnader dock).

Om jag skulle rangordna mina fobier så kommer topp tre här:

1. Döden. 

Döden, döden, döden. Jag blir alldeles konstig i huvudet av att tänka på att det skulle kunna hända något i min familj och så fort jag ens snuddar vid tanken måste jag genast tänka på söta kattungar för att liksom rensa bort de tankarna. Som nu till exempel. Här har jag redan googlat det åt er om ni känner likadant.

2. En eventuell brand. 

Vi har brandsläckare, brandfilt och brandvarnare både hemma och på landet. Jag ligger ändå vaken många kvällar utan att kunna somna eftersom jag är rädd för att det ska börja brinna. Bedömer allas bostäder utifrån chanser att klara sig vid eventuell brand. Är alltid mer nervös när barnen sover hos min mamma (som bor på sjunde våningen) än när de sover hos sin farmor och farfar (som bor i villa) pga detta. 

3. Broar med vatten under.

Kan ju i sammanhanget tyckas vara den mest oskyldiga fobin, men det är faktiskt den som ställer till det mest för mig i min vardag. Väljer gärna att köra omvägar med bilen om jag vet att de rakaste vägen går över en bro med vatten under och när Björn och jag var i London förra året fick jag flera gånger något som faktiskt kan liknas vid panik när vi dagligen gick fram och tillbaka över alla broar över Themsen. Jag blev yr, kände mig snurrig och fick på allvar anstränga mig för att inte lägga mig ner i fosterställning mitt på gatan. Denna fobi är starkt sammanlänkad med min höjdskräck som också bara blir värre och värre för varje år.

/Rädd tjej_80

Föräldraledighet fas två

Långa promenader och öppna förskolan och sånt, fuck that shit.

Nu finns Paradise Hotel på play på TV3.

Mormor och jättebilen

Eftersom mamma bor inne i stan och inte har någon bil och vi inte fått vinterdäck ännu till vår bil, hyrde hon som sagt en bil så att vi skulle kunna åka och hämta hem mormor från sjukhuset. Men av någon underlig anledning var nästan alla bilar uthyrda och den enda hon fick tag i var en Volvo XC90. (Ni som inte vet hur den ser ut får googla). Den skulle vi sen försöka baxa in mormor i, mormor som knappt kan resa sig upp ur sängen utan hjälp eller gå utan rullator.

HAHAHAHAHAHA! 

Det var ju lite som att försöka hjälpa en helförlamad giraff upp i en lastbilshytt, och det slutade med att jag stod bakom mormor med ett fast grepp om henne i armhålorna bredvid den öppna bildörren (både hon och jag desperat skrattandes pga absurd situation) samtidigt som mamma jagade efter en busschaufför som råkade passera just då. Den stackars busschauffören fick sedan komma och lyfta in mormor i bilen. "Hur ska jag komma ut sen då?" undrade mormor lite matt sedan när vi hunnit köra en stund. "Äsch" svarade mamma, "det hjälper ju tyngdkraften till med. Jag knuffar väl bara ut dig".

Skruttigt

Min mormor är gammal och har blivit riktigt skruttig den senaste tiden. Så skruttig att hon förra veckan kollapsade hemma så många gånger att hon till slut fick åka ambulans till sjukhuset där hon sen blev inlagd.

Mamma och jag (och vår sidekick Frankie boy) hyrde därför en bil i söndags och åkte de knappa fyrtio milen till sjukhuset för att hälsa på mormor och sen hjälpa henne hem dagen därpå när hon skulle bli utskriven.Väl hemma i hennes lägenhet var vi sedan med på ett så kallat vårdmöte med representanter från hemtjänsten, rehab samt en sjuksköterska.

Mormor fick en rullator, en slags ställning över toaletten med handtag samt en rejäl pall att sitta på i duschen och så bestämde vi tillsammans med hemtjänsten att de ska besöka henne fyra gånger om dagen för att hjälpa henne med matlagning (värmning i mikro), handling, mediciner, hygien, städning och tvätt.

Mormor känner sig nöjd och trygg ("Och var snygg han var, han från rehab!") med den här lösningen och jag tänker att det är fint att våra skattepengar går till sånt här men att det verkligen är värdelöst att bli gammal.

Och så planerar jag redan för när jag kan åka och hälsa på mormor igen, för plötsligt känns det som att vi inte har så mycket tid kvar tillsammans.

Det här med att den äldre generationen ska bli gamla och skruttiga och så småningom dö, det är rent ut sagt för jävligt faktiskt.

Begåvningsreserven, ja?

För att vara någon som verkligen avskyr att ligga på mage måste det ju sägas att han han rullar över dit rätt ofta ändå.




(Dock är det inte så konstigt att han inte gillar att ligga på mage, igår till exempel hittade jag honom face down rätt ner i en stor pöl av spya. Då var han inte så glad direkt).

Jakten på likes

Igår lade jag upp en bild på en lök på instagram. Den fick 40 likes.

Idag lade jag upp en bild på två av barnen. Den har hittills fått elva likes.

Jag kan inte tolka det här på annat sätt än att internet föredrar lök framför mina barn.

Internet är ju inte klokt alltså.

Mythbuster

Det här med att Kleopatra sägs ha badat i mjölk för att bli vacker, det kan jag berätta för er, det är en myt.

För jag är mer än en mjölkbadare, jag är sen tre månader tillbaka helt marinerad i mjölk. Mina bröst läcker ständigt, amningsinläggen ligger aldrig kvar och gör sitt jobb och vår säng kommer snart att förvandlas till en vattensäng. Gjord på mjölk.

Och jag duschar och duschar och byter kläder och det bara fortsätter att läcka. Och däremellan kräks Frank: i mitt hår, på mina axlar, i urringningen, på mina ben, på alla kläder, överallt, hela tiden!

Och har jag blivit snygg? Inte det minsta faktiskt. Jag bara luktar surt.

den dummaste dumheten

Det här med att jag sitter uppe och slösurfar istället för att passa på att sova de få timmar som Frank sover i egen säng, det skulle faktiskt kunna vara definitionen av dumhet.

kjhgakghaökghadvkhdsfagkjdhf. Det är så min hjärna låter när den försöker rättfärdiga att jag sitter kvar här i soffan när klockan är halv elva.

Hur man blir bäst och populärast i familjen:

Det finns naturligtvis flera vägar att gå för att nå det målet, men ett tips är att tappa bort sexåringens inomhusfotbollsskor och sen inte låta den ömme fadern upptäcka att de är borta förrän cirka tre minuter innan de ska åka till träningen. Sedan vinkar man av den sönderstressade pappan och det gråtande barnet när de åker till träningen för att själv stanna hemma i soffan och äta upp det lördagsgodis som för en gångs skull finns kvar en söndag så här.

Varsågoda.

Badkarskudden och skamsköljningen

Så ok, häromdagen fick jag lära mig vad en skamsköljning är. Och för er som inte hört talas om detta begrepp innan så betyder en skamsköljning att man tänker på ett minne som är så fruktansvärt pinsamt att bara man tänker på det så liksom översköljs man av skamkänslor. Ni fattar vad jag menar? Bra.

För många - många - år sedan fyllde min dåvarande bästa kompis år och jag minns att jag hade köpt en massa olika småsaker till henne i present. Jag antar att det hade något tema, kanske avslappning eller så, för en av sakerna var en badkarskudde. Det var en sån där kudde som var uppblåsbar och som man fäste vid badkarskanten med sugproppar.

I alla fall. Jag minns inte så mycket kring inköpandet och erhm, andra eventuella händelser kring de där presenterna, men jag minns när jag träffade min kompis och hon skulle få sina paket. Hon öppnade paketen ett och ett och sa glatt tack för varje paket hon öppnade och så kom hon till paketet med ovan nämnda badkarskudde. Hon öppnade det också, tittade på den lite konstigt och så tittade hon på mig och så frågade hon "Men Maria, har du använt den här?" Och ja! Det hade jag ju! Och jag vet verkligen inte varför, jag menar vem gör så? Vem köper en badkarskudde till någon i födelsedagspresent, öppnar förpackningen innan man hunnit ge bort det, blåser upp den och tar ett bad med den för att sen försöka tömma den på all luft igen och pressa tillbaka den i förpackningen?

Det är så himla sjukt! Jag menar, vem var jag? George Costanza? På riktigt alltså? Jag rodnar (och fnissar) så fort jag tänker på det. Inte undra på att vi gled i från varandra.

Så. Det där var mitt bidrag. Nu tänkte jag att ni kunde få dela med er av några skamsköljningar i kommentarsfältet här nedanför.

Hejrå!

Tystnaden

Jag vet, jag är sä-hä-mst på att svara på kommentarer, så jag förstår att ni har tröttnat på att kommentera här. Det gör jag verkligen. Det är inte det att jag inte läser det ni skriver eller uppskattar det (för det gör jag!), utan det är bara... jag vet inte. Jag glömmer bort. Tycker inte att jag har tid just då pga skrikande barn/pasta som kokar över/t-bana som kommer just då/bajsblöja som måste bytas NU. Shame on me!

Jag lovar att försöka bättra mig. Och så provar jag att ta bort den där jävla ordverifieringen igen som nån av er klagade över för ett tag sen. Den är verkligen skitjobbig, jag vet. Problemet är bara att jag får typ tio mejl om dagen om skräpkommentarer om jag inte har den på, men vem vet. De där robotarna kanske har glömt bort mig nu, man kan ju alltid testa.

Ok? Så kanske vi kan skaka liv i den här lite halvdöda, vissna bloggen igen. I morgon tänkte jag att vi ska prata skamsköljning, vet ni vad det är? (Jag lärde mig det ordet häromdagen). Min berättelse involverar en badkarskudde. Det blir roligt!

Hej hej!

Ridå!

Han är som en liten burfågel, vår Frankie boy. Lägger man en filt över vagnen/bärselen/bilbarnstolen så tystnar han. Mkt praktiskt.





I helgen ska jag nog testa om det funkar på fyraåringen också, fatta bekvämt om man ba mitt under värsta trots-ranten kan slänga en filt över honom och så tystnar han.

Åh gud, det här kan nog vara min bästa idé EVER!

Höstlovets femte och sista dag

Jag kapitulerade och slutade försöka göra höstlovet till någon slags kulturell upplevelse och lät istället barnen göra vad de ville. De spelade tv-spel och åt godis.

Alla var nöjda, alla var glada.

Mamman fick sova middag.


Betyg: fem hamstrar av fem.

Höstlovet dag fyra

Idag åkte vi till Tom Tits Experiment i Södertälje tillsammans med min mamma. Där betalade hon ungefär en ziljon kronor för att vi skulle få komma in och trängas med vad som kan ha varit varenda skollovslediga unge i hela Storstockholm. Eventuellt var det till och med varenda unge från hela Mälardalen.

Hursomhelst, väl där inne blåste vi såpbubblor, testade balansen, gick i en skitsvår spegellabyrint, kröp in i ett akvarium (typ), luktade på saker, låtsades köra lastbil, beundrade oss i en värmekamera, fikade, lekte med vatten, spydde (Frank) och bråkade lite (Charles).

Sen var vi så trötta så att ögonen gick i kors så vi packade in oss i bilen och åkte hem.

Julius fick lyssna på spotifyradio baserat på Eric Saade i bilen eftersom jag är fucking mother of the year.

Betyg: Fyra och en halv hamster av fem

Höstlovet dag tre

Idag tog jag en paus med det här höstlovandet och skickade iväg barnen till fritids och förskola. Fast först lajvade vi tredje världskriget här hemma i en lång halvtimme eller så. (OMG denna kränkning vi utsatte barnen för när de inte fick puckla på varandra i fred inne på sitt rum. Oerhörd).

I alla fall. Sen satt Frank och jag kvar hemma och lökade och var så hääär nära att få till en fem av fem hamstrar-dag. Tills jag kom på att det var första träffen för BVC:s föräldragrupp idag och vi då plötsligt fick jättebråttom och den nya föräldragruppen visade sig bestå av ca 25 (!) mammor med lika många bebisar och alla bebisar skrek och mammorna försökte överrösta och det var jättevarmt och ingen hörde vad någon sa och sen var jag tvungen att gå och köpa godis.


Betyg: två darriga, svettiga och hörselskadade hamstrar av fem.

Höstlovet dag två

Idag drog vi till med vad som kan vara höstlovets tyngsta aktivitet: vi provåkte nya tvärbanan.

Vi åkte till Alvik fram och tillbaka. I Alvik behövde vi inte ens kliva av tåget utan kunde sitta kvar och åka samma tåg tillbaka.

De stora barnen satt tysta utan att bråka och stirrade håglöst ut genom fönstret. Frank sov.

Betyg: tre och en halv hamster av fem.

Höstlovet dag ett

Idag firade vi Julius allra första höstlovsdag genom att besöka historiska museet.

Väl där beställde Julius hörlurar med inspelad guidning i och gick sen därför inte att kommunicera mer med under besöket, och Frank skrek och vägrade att bäras utan skulle ligga i vagn. Förmodligen för att det var det jobbigaste alternativet för oss.

Såatte, jag ger det här museibesöket två hamstrar av fem. Bäst var biltvätten på vägen dit.

Slöseri är vad det är

Att Frank hela tiden envisas med att okynnesäta för att sen i nästa sekund kräkas upp nästan allting igen känns så... Jag vet inte, osolidariskt av honom. Jag menar, var är hans miljötänk egentligen? Hur skulle det se ut om alla förbrukade sina resurser på det där viset?

Bebisar är verkligen så himla självcentrerade.

Som ett brev på posten (anslagstavlan på förskolan)

Häromdagen tänkte jag (dum i huvudet som jag är) "vi har haft barn på förskola i jättemånga år nu och de har aldrig har haft mask. Vi kanske klarar oss från det? Tur, för det verkar ju så himla äckligt".

Idag möttes jag av den här lappen på förskolan:





MEN OKEJ FÖRLÅT DÅ SÅ JÄVLA MYCKET FÖR ATT JAG TOG UT NÅGOT I FÖRSKOTT!

Och sluta läsa mina tankar!

Mina tankegångar är raka och logiska

Ena stunden: Oj jävlar, det blev visst lite tajt med pengar den här månaden. Bäst att hålla hårt i dem nu fram till lön.

En kvart senare: Hmm, undrar vad jag ska göra idag? Kanske åka en sväng till Ikea och handla lite grejer?


*error*

Snälla snälla, ge oss lite harmoni nu tack

Men alltså, den här fyraåringen just nu. Som gråter när jag lämnar honom på förskolan och gråter hemma i soffan där han sitter tätt uppkrupen intill mig, för att han blir så ledsen av att tänka på att jag någon gång ska dö.

Han som vägrar klä på sig, äta, kissa, städa eller vad jag nu kan tänkas be om och som skriker helt hysteriskt argt så att det hörs ända bort till grannkommunen för att han blir så arg på mig för att det finns en uppförsbacke på den vägen vi ska gå just då, eller bara vrålar "skitmamma" för att jag inte sett till att sommaren och värmen stannade kvar lite längre.

Han får mitt hjärta att värka av all kärlek jag känner för honom för att i nästa sekund få mig att på riktigt vilja avsäga mig föräldraskapet för att bara gå där ifrån och aldrig mer komma tillbaka.

Den här känslomässiga berg- och dalbanan gör mig alldeles utmattad och liksom lite ledsen inuti.

Men ta nappen då, ungjävel!

Frank skulle vara ungen som vi lyckades med efter att ha misslyckats med att få både Julius och Charles att ta napp.

Men det går inte. DET GÅR INTE!

Vad gör vi för fel? Varför vill inte våra barn ha napp? Jag sliter mitt (snart amningstunna) hår i ren förvivlan här. 

Han liksom bara tuggar på den. För att två sekunder senare spotta ut den. Snälla säg att ni känner igen det här? Att era barn som av ett mirakel bara tog nappen sen? Eller finns det någon specialnapp någonstans för problemungar? Jag betalar vad som helst, om jag så ska beställa nappjäveln från Tyskland eller USA eller var nu nappmarknaden är störst.

Jag vill inte inte inte ha ett till barn som suger på tummen, jag vill verkligen inte det. För Franks skull. Och jag vill verkligen inte heller vara hans napp heller, som jag är nu. Jag vill bara att han ska vara som alla andra ungar och suga på nappen ibland.

Är det verkligen för mycket begärt?

JAG FÅR PÅ MIG ETT PAR AV MINA JEANS IGEN!

Hörde ni? JAG KAN HA JEANS SOM EN NORMAL MÄNNISKA IGEN! OCH JAG KUNDE STÄNGA MIN JACKA!

OMG, jag är så exalterad att jag inte vet var jag ska ta vägen!

(Att jag fick kämpa länge för att kunna knäppa knappen på ett par byxor som jag pre-graviditet kunde dra av och på med knäppt knapp tycker jag inte att vi behöver diskutera i de här sammanhangen).

Två eller tre. Typ same same.

Jag känner mig rätt avslappnad i rollen som trebarnsförälder. Man kan liksom inte ha hundraprocentig koll på allting, det mesta funkar ändå.

Tyvärr är väl inte Björn fullt lika cool och avspänd som jag är när det gäller hela den här barnaskaragrejen. Igår blev han tex alldeles "ba nu får du faktiskt gå tillbaka på en gång och hämta honom" när jag kom hem ensam från föräldramötet. Tydligen hade jag lovat att plocka upp Julius från en kompis på vägen hem.

Jeez, jag kan väl inte komma ihåg allt jämt heller.

Hitta bebisen

H-e-r-r-e-g-u-d. Här släpper man ungen ur sikte bara ett par minuter inne på Ikea och han handlar upp hela jävla affären.




Han har ju uppenbarligen inte hört talas om det här med överkonsumtion, den lille miljöboven.

Förresten

Jo Björn, nu när jag går och lägger mig är det jättefint och undanplockat i köket. Bara så du vet.

Om det sen skulle visa sig vara på något annat sätt när du kommer hem måste det bero på att vi har haft inbrott eller så. Jäkligt otäckt att sånt händer ibland faktiskt. Hejdå!

Roliga saker

Att ha tre barn är himla roligt! Ikväll har vi haft bajs- och skrikfest, bråkat om Gladiatorerna, lekt olika lekar som "vägra-gå-och-lägga-sig" samt "om du inte bär på mig HELA TIDEN skriker jag så högt att jag tappar andan" och kissat ner hela badrummet.

Andra saker (förutom att ha tre barn alltså) som är roliga är tex att ljudisolera klädkammaren och sen låsa in sig där för att kunna lägga sig i fosterställning och aldrig mer komma ut.

Ojdå

Jag har bara använt mammabyxor sen Frank föddes, för jag har varit rädd för att vanliga byxor skulle skava för mycket mot kejsarsnittsärret. Ikväll fick jag dock för mig att jag ändå skulle ta och prova några av mina gamla jeans, jag menar hur mycket kan det skava egentligen? Och eftersom de flesta kilon tycks ha satt sig på mage/bröst/armar tänkte jag att de flesta byxor faktiskt borde passa nu så här en månad efter förlossningen.

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!

Jag får inte ens upp dem över låren.

Så ni får ta och ursäkta mig nu, jag har inte riktigt tid att skriva mer. Jag måste nämligen gå och tröstäta ett kilo choklad.

Hoppas inte socialen får nys om det här

Åh herregud så våra barn har lidit idag! Så hemskt de har haft det! Så fruktansvärt jobbigt för dem att bli tvingade att Hjälpa Till.

Hade de vetat vad BRIS är hade de ringt dit direkt, I tell you. Dumma dumma oss! För det måste väl vara nästan direkt olagligt att behöva plocka upp äpplena under äppelträdet innan gräset ska klippas?







Det är banne mig ett under att de överlevde.

Sämst

Kl 12.43 Bestämmer mig för att sluta äta godis.

Kl 12.58 Äter bjudgodis i väntan på frisören.

Kl 12.59 Avgår.

Såatte

Den här drömmen jag hade i natt där jag helt sonika tryckte in rumpan i skåpet under diskhon för att kunna sätta mig på papperskorgen där och kissa, den glömmer vi va?

Jag menar, ingen behöver bry sig om att analysera eller så.

Men vad fan folket, måste ni döpa alla era ungar till nästan samma sak? Skärp er nu.

Julius har börjat förskoleklass och har redan skaffat sig flera nya kompisar. De heter Leo, Neo och Leon.

Mot bakgrund av detta har jag nu därför förbjudit honom att skaffa fler vänner. Ett till eo-namn och min hjärna kommer nämligen explodera.

Och inte sänkte han rösten där inne heller

Den här Frank är ingen kille som följer reglerna direkt. Idag åt han till exempel medhavd matsäck på biblioteket.

Ja ni fattar, mer punk än så blir det bara inte.

Istället för ångest

Så ok, Frank går inte upp i vikt som han ska. Han är två och en halv vecka och har inte nått upp till sin födelsevikt ännu (vilket man tydligen bör ha gjort vid det laget).

Igår kväll hade jag därför dödsångest å hans vägnar och grät och var övetygad om att han antingen skulle få en hjärnskada pga gulsot (jag vet - aningens ologisk koppling där men hej, det är inte jag som styr över nyförlösthormoner) eller dö ifrån oss.

I kväll dricker jag vin istället. Det är mycket trevligare för nerverna.

Ingen sanndröm

Min vän Sofie berättade idag att hon drömt en ganska obehaglig dröm om mig och Frank. I drömmen var Sofie på besök hemma hos oss för att träffa Frank för första gången och hon berättade att när han hade somnat hade jag lagt honom i en kattbur som jag sedan stuvat in i ett överskåp.

Jag lugnade henne med att det aldrig skulle hända i verkligheten.

Vi har ju inga överskåp i den här lägenheten.

Ny termin, nytt liv etc

Den här veckan ska mitt nya lite nyttigare liv börja, det vill säga inte kakor/godis/glass varje dag utan bara till helgen (för leva måste man ju).

Men eftersom vi hade skåpet fullt med både godis och kakor och jag numera är ensam hemma om dagarna, Frank räknas inte i det här sammanhanget, så inser ju alla att det är en alldeles för stor frestelse för mig att hantera.

Så jag har därför ätit upp allt idag. Till lunch. Så att resten av mitt nya liv kan fortlöpa utan avbrott.

Alltså ibland är jag så himla smart. *nöjd*



ps. Och ansvarstagande!

Men oroa er inte. Vi HAR koll. Typ.

Man ba går runt här hemma och fixar och plockar och så plötsligt ba whoa! Det ligger en freakkin bebis på golvet! Vems är det?

Nejrå, jag skojar bara. Jag vet såklart att det är min bebis. Jag kommer bara inte alltid ihåg att han finns.

För om vi ska vara riktigt ärliga så är väl vår numera stående replik varje gång vi ska nånstans, "Glöm inte Frank" kanske inte bara på skämt. Men det är mest på skämt.

Eller ganska mycket i alla fall.

Säkert trettio procent.

Lite orolig

Tydligen löper spädbarn under tre månader fem gånger så hög risk att drabbas av plötslig spädbarnsdöd om de samsover med föräldrarna i deras säng.

Men vad gör man då om man har en unge som nattetid vägrar sova någon annanstans än i vår säng (och då helst på sidan och med näsan djupt inborrad i mig, precis så som de inte bör sova)? Han bara tokvägrar sova i både spjälsängen och vagnen, den senare som han för övrigt sover alldeles utmärkt i dagtid men alltså skyr som pesten på natten.

Så små barn ska ju inte ens märka skillnad på dag och natt liksom.

Det känns inte jättekul, det gör det inte.

Man får vara glad för det lilla

Efter två veckor utan bebis i magen har jag nu gått från att se höggravid ut till bara tjock. Eventuellt lite gravid, men förmodligen bara tjock (jag skulle inte våga gratulera till någon tillökning i alla fall om jag bara var ytligt bekant med mig själv).

Så det är ju positivt antar jag. Att jag nu är tjock alltså.

Av och på

Det här med att vara nyförlöst, det är väl kanske inte mitt favorittillstånd om vi säger så.

Man har den sötaste och finaste lilla bebisen och man borde därför vara den gladaste pricken i världen, men ändå gråter man okontrollerat åt vad som helst när som helst. Det går liksom inte att styra.

Och min kropp är lika ambivalent den. Ena stunden känner jag mig så himla pigg och stark och inget gör ont och nästa stund smärtar det i snittet, huvudet värker och jag fryser och känner mig krasslig.

Såatte. Annars är allt bra antar jag. Tills jag börjar gråta igen.

"Testet går lättare om barnet sover"

Jag ba när jag fick kallelsen: "inga problem, det är min tredje unge jag kan sånt här".
Dök sedan upp med vaken, hungrig och nedbajsad unge.

10 minuter försent.

Han är här nu!

Säg hej till Frank. Han kom i måndags.




Helt plötsligt på morgonen låg han på mitt bröst och sov så sött.

Eller nej... Riktigt så var det kanske inte. Först stack de en jättespruta i min rygg, skar upp min mage med skalpell och grävde ut honom, sydde igen mig och proppade i mig en massa smärtstillande och lyfte över mig till en säng på BB.

Men NU ligger han så där fint på mitt bröst. Och släpper utan att röra en min de mest fruktansvärda fisar jag någonsin känt.

Frågor

1. Varför tippar jag inte omkull?
2. Är det här verkligen det bästa sättet naturen kunde komma på? Really?
3. Varför tippar jag inte omkull?

Pax för att inte ta det samtalet!

Plötsligt insåg jag att allt jag hittills trott varit jobbigt med föräldraskapet, alltså saker som trots, skrik, syskonslagsmål, sömnlösa nätter och mjölkstockningar m.m. egentligen inte har varit några utmaningar.

Den verkliga utmaningen kommer i samma stund som det första barnet undrar hur bebisar kommer in i magen.

Så nu har jag två frågor:

1. Hur länge kommer vi kunna säga "Inte nu, vi tar det sen"?

2. Har vi verkligen avfärdat det där med storken? Alltså verkligen avfärdat? Och kan vi i så fall återupprätta storkens forna yrkesheder?

Vänliga hälsningar plötsligt pryd småbarnsmamma

Demensboendet "semesterlyckan"

Björn hävdar att han är som en vårdare på ett demensboende, med mig som strösslar solglasögonmobilbokkläderplånbok omkring mig och aldrig har koll på vart de är (trots att jag kanske håller det jag letar efter i handen) och så barnen som varje måltid tycks försöka slå något slags rekord i bisarra diskussioner*.

Och jag kan ju lite se hans poäng där, det kan jag.

Jag hoppas bara att han inte förväntar sig nåt extra på lönekontot för det, för kommer han bli så besviken.


*Autentiskt exempel på middagsdiskussion:

Charles: idag blåser det ingenting!
Jag: nej, det är helt vindstilla idag.
Julius: nej, det blåser inget alls idag.
Björn: ok, nu har alla sagt att det inte blåser dag.
Charles: NEJ! INTE JAG! JAG HAR INTE SAGT ATT DET INTE BLÅSER IDAG! SLUTA SÄG ATT JAG SÄGER ATT DET INTE BLÅSER!

Charles 30 sekunder senare: idag blåser det ingenting.

Det är lätt att vara efterklok

Alltså hade jag vetat för två år sedan att den här lekstugan skulle komma att användas av två små kortväxta tjackpundare istället för två små rara och ordningsamma barn hade jag förmodligen inte lagt ner så mycket tid och pengar på att inreda den.






Då hade jag nog bara slängt in lite trasiga kartonger samt en eller två kantstötta tallrikar istället. De hade knappast märkt nån skillnad.

Den ambivalenta semesterkänslan

Vi är på landet och och det finns ingen annanstans på jorden som jag hellre skulle vilja vara på just nu. Solen skiner varje dag, vi badar i fina och rena små sjöar och äter alla måltider ute på verandan. Kvällarna är ljumma och vi sitter ute tills vi vi går för att vi vill titta på tv, ingen behöver gå in för att det är kallt eller myggigt. Vi äter körsbär direkt från träden så att läpparna blir alldeles mörkröda eller så gör vi paj på dem och äter med grädde till. Allt är perfekt.

Och samtidigt inte. Jag är stor och tung och otymplig och har kortare stubin än jag nånsin haft i hela mitt liv. Jag blir så rosenrasande arg på barnen flera gånger om dagen, både för små och stora saker och jag tänker ibland att jag nog kanske inte borde vara mamma och att jag särskilt inte borde skaffa detta tredje barn. Jag har liksom inte tillräckligt med tålamod. Björn och jag tjafsar ibland också för att det sliter med värmen och skrikiga och trotsiga barn och vissa stunder vill jag bara gömma mig i en garderob och gråta och tycka synd om mig själv.

Jag oroar mig för pengar också. Jag har inte fått alla papper från försäkringskassan ännu och jag går snart på föräldraledighet. Jag vet inte om jag får några pengar alls nästa månad och vi har sagt att vi ska hålla i pengarna hårt den här månaden, men det är semester och de bara liksom glider oss ur händerna på glass och kakor och badleksaker. Det är dyrt att ha semester.

Och samtidigt är allt som sagt perfekt.

I don't do trångbodd very well

Såna här regniga och kalla dagar kan jag inte nog beskriva hur glad jag är över att vi hittade en sommarstuga på dryga 90 kvm fördelat på två våningar.

Alltså fatta misären att sitta instängd med två galna barn som bokstavligt talat klättrar på väggarna i en liten stuga med typ två rum och kök. Jag hade dött. Och förmodligen de också. Efter att jag hade strypt dem.

Koll på läget

Ni vet när man ser sig i spegeln naken och ba "men jag är ju ganska smal!" och sen sätter på sig kläder och ba "jaha, jag vägde visst 10 kg mer än vad jag trodde"?

(OBS! Inte jag nu dock, jag får nämligen inte plats i spegeln hela jag samtidigt just nu).

Hursomhelst, så är jag med bloggen. Jag TROR att jag bloggar regelbundet och så ba "jaha. Det hade visst gått två veckor och inte två dagar sen jag skrev sist".

Men, det är ju som vi alla vet tanken som räknas.

Jordgubbar

Ok, jag har planer på att äta ungefär en liter jordgubbar per kväll resten av sommaren. Kommer det att döda eller härda mig?

Eller bara göra mig luspank?

Midsommarhelgen

Charles fick snickarbyxor i födelsedagspresent. Här lajvar han sur och överkroppsvisande byggarbetare som äter medhavd smörgås till lunch.

Mindre sur var han sen när han själv fick välja efterätt på sin födelsedag. Glass, jordgubbar, strössel och ostbågar. Inga konstigheter alls.

En kväll när vi skulle gå och lägga oss var det så här freakkin ljust ute  kvart i elva på kvällen! PÅ KVÄLLEN!  Jag blev alldeles tokig och ville inte gå och lägga mig utan sprang bara runt i cirklar och ropade "ser du hur ljust det är ute?" till Björn. Efter ett tag sa han "nu räcker det, nu går vi och lägger oss" så då slutade jag. Men jag blir fortfarande alldeles kollrig av lycka när jag tänker på det.

Det här är en prästkrage. Den tog jag bild på när det var så där ljust kvart i elva på kvällen. Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om den.

Och vardagsbesluten

Det här med Linas matkasse, vilken grej hörni! Jag är helt såld på den.

(Detta är inget sponsrat inlägg, tyvärr. Jag är dock öppen för förslag om Lina vill sponsra mig, eller nån annan matkasse vill göra det. Coops matkasse går precis lika bra, eller vad sjutton som helst. Det är bara att höra av er, jag är lättköpt.)

Fattar ni vad skönt det är att nån annan bestämt mat OCH plockat ihop alla ingredienser och lagt i en påse och sen kört hem dem till mig? Det är helt ofattbart. Jag struntar egentligen i om det är gott eller inte, BARA JAG SLIPPER BESTÄMMA! OCH HANDLA!

Jag vill aldrig mer behöva fatta tråkiga vardagsbeslut, jag vill bara bli tillsagd vad jag ska göra. Så himla skönt.

Nu väntar jag bara på tjänsten där nån kommer hem till mig varje morgon och väljer kläder åt mig.

Hallå? Är det någon där?

Alltså, jag hade ett bra blogginlägg i huvudet. Sen försvann det.

Förmodligen svävar det runt just nu i det där svarta hålet i mitt huvud där andra viktiga saker är som vetskapen om var mina nycklar finns, var jag egentligen lagt den där enda svarta t-shirten som jag får plats i nu samt andra nödvändiga saker som bara inte tycks kunna stanna kvar i mitt huvud.

Men bilen går bra.

Fredagsmys

Min man är dum i huvudet och jag säljer honom billigt just. Hans största talang är att alltid jobba, även helgkvällar, om det är nån som är intresserad av sånt.
Vidare sliter han inte så mycket på inredningen eftersom han nästan aldrig är hemma då han nästan alltid är antingen ute och cyklar, är på fotboll, spelar in podcast om fotboll eller är ute på jobbrelaterade saker. Sa jag att han gillar fotboll förresten?

Han sköter i princip allt hushållsarbete (dagtid givetvis när han jobbar hemifrån, kvällstid är han ju som sagt var inte hemma) och gör goda hamburgare.

OBS! Dator och iPhone sitter fastmonterade på honom och går ej att välja bort.

Det går bra att buda i kommentarsfältet här nedan.

Det beror alltså inte på dålig karaktär

Det är med att jag bokstavligt talat spyr lite varje gång jag böjer mig för djupt fram är ju inte så himla trevligt.

Speciellt inte om man ätit något som inte gör sig så bra som idisslad mat, som köttgryta exempelvis. Därför får man försöka se till att det senaste man ätit alltid är något som är gott även andra gången i munnen. Som kakor till exempel. Det är bara därför jag äter sånt.

För att det ska bli lite godare att kräkas alltså.

Uppdatering 2

Efter sex timmars arbetsdag idag orkade jag stå upp och laga middagen ikväll. Och plocka in i diskmaskinen efteråt!

Lättnaden börjar knappa in på det dåliga samvetet.

Uppdatering

Är numera sjukskriven 25 %.

Lättnad över det 30 % och dåligt samvete 70 %.

Bokklubbshelg

Varsågoda - jag ger er bildkavalkaden "vacker sommarhelg i Dalarna":

Självömkan deluxe

Det blev sommar igen hörni, det trodde jag faktiskt inte. Men åh så glad jag är över det. Jag älskar sommaren, det är min allra bästa vän.

Jag är glad också över bebisen som växer i min mage men det är så himla himla tungt. Varje dag när jag kommer hem från jobbet har jag så ont i kroppen att jag inte orkar något annat än att lägga mig i soffan med fötterna högt upp.

Det sliter nämligen att jobba heltid på en ettårsavdelning när man är gravid har jag upptäckt. Det sliter jättemycket. Och jag känner mig alldeles nedstämd och kass för att jag inte orkar mer, är piggare och jobbar på i samma tempo som tidigare. Jag har dåligt samvete både gentemot mina kollegor och min familj. Och så är jag arg på mig själv för att jag inte är bäst och starkast. Jag vill alltid vara den som är bäst och starkast och orkar mest.

Och istället för att vara det sitter jag här och funderar på att ringa och boka en läkartid med syftet att bli sjukskriven en sisådär 20 %.

Så, kul att jag är tillbaka va?

/Gnällig latmask

Nu får det vara nog

Men guuuud, det känns som att jag får spam-kommentarer hundra gånger om dagen här nu! Vad vill ni mig? Låt mig vara. Nu sätter vi på det där roliga ordverifieringen. Ok?

Om att skaffa barnvakt

Första barnet: Åh, kan vi verkligen lämna vår åttamånaders med mormor i en hel timme medan vi åker till Ica Maxi och handlar? Kommer han klara sig?

Andra barnet: Äsch, det är klart han kan vara ett par timmar hos farmor och farfar fast han bara är ett åtta månader. Han har ju sin storebror med sig som trygghet.

Tredje barnet: Ooh, de sätter upp Svansjön på operan i höst älskling, vi bara måste gå på den! Klart vi kan lämna bort bebisen några timmar trots att den bara är fyra månader och förmodligen helammar då, den får väl ta flaskan. Och den som är barnvakt får väl trösta den om den skriker. Så, bokat och klart!

Men de barn i den här familjen som överlever sin barndom kommer bli starka människor! Det är jag säker på.

Hej hej, här är min ansökan till att bli årets mamma:

Förra veckan när Julius en natt hostade så mycket att han nästan inte kunde andas letade vi frenetiskt efter en gammal cocillana som han fått utskriven för några år sedan då han hade lunginflammation. Till slut hittade vi den och jag läste på flaskan att han skulle ha 2,5 ml. Bra sa jag, det är ett halvt matskedsmått. Och det hade ju varit frid och fröjd om det inte var så att det går 15 ml på en matsked och inte 5 ml som jag trodde i mitt yrvakna tillstånd mitt i natten. Lite synd var det också kanske att jag upprepade det misstaget kvällen därpå. Och kvällen därpå. Men vuxendosen (7,5 ml) funkade i alla fall utmärkt på hostan kan jag meddela.

Idag var Charles bjuden på kalas och jag gick dit med honom. När alla föräldrar gått och barnen satt i solen och åt grillad korv gick jag också hem. När jag hade kommit hem slog det mig att jag glömt upplysa födelsedagsbarnets föräldrar om den lilla detaljen att Charles är nötallergiker. När jag ringde för att berätta det svarade mamman "ojdå, jag som precis ställt fram skålar med nötter här på bordet, ska jag plocka bort dem?"

Så - kaching! Ni hör ju, priset är ju så gott som mitt trots att mindre än halva året gått ännu.

När man är snart fyra år och vet allting

"Bebisar kommer ut ur snippan" förkunnade Charles på väg till dagis en dag. Apropå ingenting liksom.

"Ja det stämmer" svarade jag "fast inte just den här bebisen".

"Nehej, då kommer den ut ur rumpan istället!"

Givetvis. Sen ska mamma bara läggas in för en fullständig tarmrekonstruktion, lilla gubben.

Det gäller att inte ha bråttom

Bra grej med mammakläder: att de går upp över hela magen! Himla skönt och inget som skär in.

Dålig grej med mammakläder: att de går upp över hela magen! Så himla jobbigt att gå på toaletten, först måste man liksom dra upp tröjan över magen och sen dra ner byxor/tights/strumpbyxor. Som att skala en boll.

Mmm, hård säng!

Alltså vår säng här på landet är så himla himla mycket skönare än den vi har hemma i stan! Jag funderar därför på att inte kliva upp alls idag utan bara ligga kvar och njuta hela dagen.

Säljer de såna där sjukhusgrejer på apoteket som man kan kissa i om man är sängliggande tror ni?

Vi struntar i foto här va?

Det finns bra saker att äta innan man ska bli magsjuk. Och så finns det dåliga.

Som blodpudding till exempel. I alla fall om man hade tänkt kaskadkräkas mot en vit vägg.

Men jag ska väl inte klaga allt för mycket antar jag, det var ju enkelt att se var det behövdes torkas. Resten av natten fick Julius dock kräkas i en bunke istället. Det funkade också.

Jag förstår fortfarande dessutom inte riktigt vad han menade

Plötsligt vid nattningen igår sa Julius att "Nu är det bara du som kan döda bebisen, mamma. Ja alltså om du äter nötter eller dricker vin eller så."

Så ja. Vi förstår ju alla att det absolut inte får hända den här stackars bebisen i magen någonting nu. För inte nog med att det skulle vara sorgligaste saken i världen, Julius skulle för alltid vara övertygad om att det var mitt fel.

Gissa

...vem som sitter och bajsar just nu? Kl 07.03 en söndagsmorgon. (Uppenbarligen har inte klockmiffot gått över till sommartid ännu).

JAG HATAR DEN!

Och vi vet ju alla att det är tanken som räknas.

Jag har varit sjuk, i två dagar har jag mer eller mindre svävat mellan liv och död i vad som förmodligen varit ebola och/eller tyfus (eller som man säger i dagligt tal, "magsjuka").

Hursomhelst, idag mår jag bra igen. Jag mår så bra att jag faktiskt känner mig pigg inför tanken på att dammsuga!

Obs! Tanken alltså. Inte själva dammsugandet. Det tror jag inte att jag orkar göra.

Evil mom?

Plötsligt hör jag Charles säga till Julius inne i deras rum: "stäng dörren så att inte onda kommer in".

Och det hade väl varit bra antar jag, att barnen helst inte vill beblanda sig med onda menar jag, om det inte vore för det att det bara är jag och barnen som är hemma här just nu.

En liten dröm jag har

Charles har som en liten inbyggd bajsklocka som talar om för honom att han ska bajsa VARJE lördag- och söndagmorgon klockan sex. Varför inte på veckodagarna också undrar ni då förstås? Jo för då ringer ändå våra väckarklockor, så det vore ju inte lika skoj. För bajsklockan alltså.

Hursomhelst så avskyr jag den där jävla lilla klockan. Jag avskyr den så mycket att jag skulle vilja plocka ut den (naturligtvis utan göra Charles illa, det skulle ju så klart ske med någon slags magi. Ni behöver alltså inte ringa socialen) och sen plocka isär den, skruv för skruv, tills inget annat återstod än en hög med skrot som jag skulle stampa på och sen skicka in i en masugn.

Sen skulle jag kunna säga "varsågod min son, jag har nu befriat dig från den där hemska bajsklockan och du är äntligen fri att bajsa när du vill.


Helst på vardagar mellan 8 och 16 när du ändå är på förskolan."

#unge2013

Ja just ja, har jag nämnt förresten att jag är gravid?

Nej? Äsch, de där små detaljerna kan ju vara lätta att glömma.

Jaja, nu vet ni i alla fall. Hejdå!

Mars är en jävla bitch

Jag hatar när jag har rätt.

Hjääääälp

Ok kompisar, jag har ett problem. Ett stort problem. Och nu pratar jag inte om små saker som att kanske chokladsåsen är slut på Ica när jag är sugen på marängsviss eller om man köpt ett par svindyra byxor och sen glömt dem på bussen på vägen hem från affären, för sånt är bara i-landsproblem.

Nej jag pratar om att jag inte har någon bra tv-serie att titta på just nu. Jag är i vanliga fall heeelt besatt av Hart of dixie, men de har mellansäsongsuppehåll just nu, eller nåt annat himla tramsigt uppehåll, och det finns inget annat att ersätta det med. Jag vill bara ha en enkel feel good-serie med lite romantik som INTE utspelar sig på ett sjukhus eller i någon annan miljö som gör att alla avsnitt är uppbyggda efter samma struktur. Och så får inga huvudkaraktärer dö. Tänk Gilmore Girls. Det var också en bra serie.

Så. Kan ni hjälpa mig? SNÄLLA! Tipsa mig om något bra. Ok?

Hallå? Sömnen? Hallå?

Men alltså, bara för att jag somnade i soffan förut och sov djupt i ungefär två timmar (och under tiden drömde om cup-matcher med ryska fotbollshuliganer i vad som var misstänkt likt Ku Klux Klan-kläder. Vad man kan dra för slutsatser om innehållet i den drömmen tror jag dock att vi låter vara osagt va) så förstår jag inte varför jag måste ligga här sömnlös nu och vrida och vända på mig.

"Nåns" mamma jobbar tydligen inte här

"Nån" (jag vill inte nämna några namn, det är inte så schysst att hänga ut folk på det viset) verkligen måste sluta ta ett nytt vattenglas varje kväll och ställa på mitt nattduksbord utan att ta bort det gamla först.

Det börjar nämligen bli jävligt trångt där nu.

Superwoman

Vissa dagar är man helt enkelt mer effektiv än andra. När klockan var 11 i förmiddags hade jag redan hunnit med att både dammsuga, veckohandla OCH varit i simhallen.

Som en freakin superwoman!

Alltså, jag simmade ju inte eller så när jag var vid simhallen, jag var bara där och frågade hur mycket ett årskort kostade. Men det vet ju alla att det räknas lika mycket som att faktiskt simma. Om man nu ska köpa ett årskort det vill säga. Och det ska jag ju.

Nästa vecka eller så.

Hej hej

Har ni sett den där bloggutmaningen #blogg100? Den går ut på att man ska blogga minst ett inlägg om dagen under årets första hundra dagar.

Såatte. Jag hoppade visst inte på den utmaningen.

Annars då?

Men bråka gärna lite mer tack!

Alltså grälsjuka barn, jag orkar inte med dem! De bara piper och gnäller och skriker och gråter högt och förorättat för såna fruktansvärda orättvisor som att jag till exempel ber dem komma till matbordet.

Eventuellt kan jag idag efter ett sånt utbrott gått in i köket och muttrat "idioter" precis lagom högt för att de inte skulle höra och sen smygätit upp de sista pepparkakorna.

Eventuellt alltså.

För alla barn föredrar väl gröt framför pannkaka?

I kväll åt vi ugnspannkaka här hemma för första gången på flera år, och Charles närmade sig matbordet ytterst skeptisk.

Till slut lyckades vi övertala honom om att åtminstone smaka och efter en stund utbrast han glatt överraskad: Mmm, det var ju gott! Det smakar gröt!

Vinterdepressionen

Mina absolut absolut värsta månader på året är februari och mars. Det är bara grått, kallt, rått, slaskigt och så har man den ständigt gnagande och tärande känslan av att det aldrig någonsin kommer bli sommar igen. Det kommer aldrig mer bli löv på träden, det kommer aldrig mer lukta så där gott om all grönska om kvällarna, man kommer aldrig mer kunna gå till jobbet utan mer ytterkläder än en tunn kofta och det kommer aldrig mer vara grönt och vackert ute även de dagar det regnar.

Och så blir jag liksom lite ledsen och frusen i själen för det är ju just allt det där ovanför som jag lever för.

Kl 05.20 i morse:

Tass tass tass. Liten röst i mörkret bredvid sängen:

-Mamma? Vet du? Att? Albin sa på dagis att jag är dum.

Jag minns inte exakt vad jag svarade. Men om vi säger så här, det finns tider då jag är en mer empatisk och lyssnande mamma än andra.

I morse var en av de andra tiderna.

Pretty pretty please?

Hej,

jag är för trött för livet just nu. Kan vi inte bara lägga oss ner och sova fram till juni och värmen och ljuset? Snälla?

Barnen och den fullkomliga bristen på musiksmak

Senaste musikupptäckten i vårt hem: smurfhits. Det är helt fantastiskt dansant, trallvänligt, smurfigt och fullkomligt själadödande.

Jag antar att jag kommer längta tillbaka till den här tiden när de är tonåringar som stänger in sig på sina rum och spelar dödsmetall så högt att fönsterrutorna skallrar, men det känns ungefär lika lätt att föreställa sig det nu som när man går dubbelvikt i snöstorm och tänker på att på sommaren kan man gå ut iklädd enbart tunn sommarklänning.

Utan att frysa alltså.

Otroligt men sant

Haha! Det funkade faktiskt. När jag gick upp i morse hade någon (läs: Björn) tagit hand om all disk.

Magiskt!

Planen

Ok, jag tänker så här: jag går och lägger mig nu och så är allt det här bara borta när jag vaknar i morgon.




Ok?

Den som fortfarande står upp till påsk vinner

Just nu på barnens förskola: scharlakansfeber, vattkoppor, influensa OCH magsjuka.

Jag tror eventuellt att detta kan vara apokalypsen förskolestyle.

Tanten

Förstå det åldersrelaterade nederlaget i att inte kunna läsa färdigt en bok för att texten är för liten och därför skapar huvudvärk.

OCH JAG KAN INTE HA LÄSGLASÖGON EFTERSOM JAG REDAN HAR GLASÖGON!

Det sista är jag dock ganska nöjd över eftersom jag faktiskt bara är 32 (33) år och följaktligen inte ens vill tänka på läsglasögon ännu.

Men ja. Den övergripande känslan är ändå någon slags ålderskollaps. För liten text liksom.

Fantastiska utveckling

Det här med att våra barn numera kliver upp på egen hand om helgmorgnarna och låter mig och Björn ligga kvar och sova, det kan eventuellt vara deras viktigaste utvecklingssteg någonsin.

Och ja, jag räknar med saker som att lära sig gå och tala och sånt också då.

Vem vare? Vem VARE?

Vem bjöd in minusgraderna igen? Va? Va? Vi hade det ju jättemysigt med plusgraderna, varmt och skönt och bra och så har nån jävel bjudit in minusgraderna igen?!

Besvikelsen alltså, besvikelsen.

När Charles lajvar Big Brother

Medelst mössa på inomhus samt spontan tupplur på eftermiddagen

Hej vi bor i hyresrätt

-Det är lite kallt här, tycker du inte det? Är elementen på?

-Jag vet inte, jo det här ångar det för fullt ifrån. Det är förmodligen på max för jag har nog inte rört det sen förra vintern.

Som pesten

Jag avskyr vintern! Hör ni det? Avskyr avskyr avskyr! Jag struntar i hur vackert det är såna här dagar när solen skiner, det kan jag se på bild. Jag avskyr när bildörrarna fryser fast och barnen måste klättra in i bilen från fel sida och jag avskyr att behöva skrapa rutor och att det ska behöva ta minst tio minuter att klä på sig alla ytterkläder för att inte frysa ihjäl och jag avskyr att det är så mörkt hela tiden och att händerna blir nariga och att man inte kan sova med öppet fönster om nätterna.

Annars då?

Sjukt

På förskolan går det tydligen scharlakansfeber och Julius krupphosta gör att vi måste låta barnen sova med fönstret öppet lite i natt, trots att det är hundra minusgrader ute.

Oh happy times.

Dagens latmask

Medan alla andra (källa: Instagram och Facebook) har varit ute idag och njutit av vintersolen har vi stannat inne hela dagen för jag orkade inte dra på mig alla kläder som behövs för femton minusgrader.

Så vi bakade chokladbollar istället.

Det är minst lika bra för själen.




Är dock osäker på hur mycket d-vitaminer man får i sig av chokladbollar så just det låter jag vara osagt. D-vitaminer är säkert bara överskattade ändå.

Döden och jag

Den här galopperande magsjukan som härjar på jobbet, jag kom inte undan den. Inte den här gången.

Och trots att jag inte kräkts sen i natt har jag legat sängbunden hela dagen idag (jag är nog bara timmar ifrån liggsår nu) för jag HAR SÅ ONT I RYGGSLUTET! På riktigt alltså, det gör så himla himla ont. Jag tror eventuellt att det är mina njurar som kastat in handduken. Eventuellt är jag döende.

Att de bara är fem och tre år spelar ingen roll

Våra barn färgsorterar själva sin smutstvätt, hämtar glas ur skåpen och tar vatten ur kranen på egen hand när de är törstiga och byter cd-skivor efter smak som de poppar högt inne på sitt rum med stängd dörr.

Och trots att de gör mig så himla stolt blir jag ändå lite ledsen när jag inser hur stora och självständiga de är.

För snart flyttar de hemifrån.

Plötslig insikt

Jaaaaaahaaaa, så alla de här gångerna som jag somnat i soffan och sen vaknat efter en stund pga världens mest obehagliga kli i halsen har alltså berott på att jag snarkat.

Gölligt.

Fast alltså,

ni får ju gärna berätta att det ofta blir så när era ungar kräks. Och att det är helt normalt osv osv.

Om ni vill.

Sömn i egen säng istället för akuten - om jag själv får välja

När Charles hade kräkts för tredje gången i går kväll, i sin säng, såg jag att han var alldeles rödflammig på ena armen. Jag frågade Björn om det var den armen han hade dragit i för att försöka få Charles att komma mer upprätt och kräkas i bunken istället för att kräkas liggandes rakt ner i madrassen, men det var det inte. "Men han var alldeles rödflammig på hela överkroppen när jag duschade av honom efter att han kräkts första gången".

Så jag googlade "kräks och rödflammiga utslag" och ångrade mig genast. För det var än det ena, än det andra och inget av det var "sånt är normalt när barn kräks och du behöver inte bekymra dig om det", för såna svar får man ju aldrig.

Så jag smög in igen och lyste på det stackars sovande magsjuka barnet med ficklampa för att se om han var röd på fler ställen, men då hade all rodnad i stället gått ner.

Men istället för att ringa sjukvårdsupplysningen (som ALLTID säger att man ska åka in, oavsett om man ringer för att ungen nyst eller uppvisar stora mystiska bölder) så gick vi faktiskt och lade oss. För bara tanken på att åka in till barnakuten sent en fredagskväll för att höra att "det är helt normalt att man blir lite rödflammig efter att ha kräkts" efter att ha suttit sex timmar i ett jävligt obekvämt väntrum fick mig att lägga mig ner i inre fosterställning och vråla "NEJ JAG ORKAR INTE!".

Så vi struntade i det. Och ungen lever idag. Ibland måste man helt enkelt göra val här i livet och sen hoppas på det bästa.

Fredagsmys i vår familj

Igår inledde Charles helgen genom att kaskadkräkas i soffan. I vår tygsoffa. Hur man som småbarnsförälder kan vara så dum att man köper en tygsoffa övergår mitt förstånd, herregud som det är korkat. Jag är övertygad om att de har en deltidsanställd på kemtvätten som enbart avlönas med hjälp av det som vi betalar när vi kemtvättar våra sofföverdrag.
Och sen kräktes han en gång till i soffan. Och sen en gång till i sin säng. Och Björn och jag försökte desperat få honom att pricka en bunke, men försök få en kaskadkräkandes treåring att spy på bestsämd plats, försök ni bara.

I alla fall,  nu kommer övriga familjen gå runt resten av dagen och väntar på att börja kräkas. Det kommer bli en fin helg det här.

Ps

De åt ju naturligtvis inte av maten eller så, ni behöver inte vara oroliga för det.

Men de smakade och var artiga.

När grisar kan flyga och allt det där.

Plötsligt händer det

Alltså, jag börjar misstänka att barnen läser bloggen. Två kvällar i rad har de nu kommit och satt sig vid matbordet utan att bråka och idag berömde de maten!

Jag är i chock. Vet inte om jag ska fira eller tro att de är utbytta.

Att vara lediga tillsammans

Nu har vi haft jullov i drygt två veckor och om inte barnen skulle gå tillbaka till förskolan i morgon skulle vår familj gå sönder. Alltså, jag älskar dem, det är klart att jag gör det men jag tycker inte alltid så himla mycket om dem. I två veckors tid har de skrikit, gråtit, hamrat på oss med sina små nävar, stängt in sig på rummet och hatat oss för att vi har haft mage att kränka dem djupt genom att - wait for it -komma och sätta sig vid bordet för att äta frukost/lunch/middag.

I drygt två veckors tid. Jag orkar inte mer nu. På riktigt. Och det känns så sorgligt på något sätt att vi inte kan umgås alla fyra så här intensivt i mer än en helg utan att bråka bråka bråka hela tiden.

Och ändå kommer jag sakna dem så mycket att det känns i magen så fort jag har lämnat dem på förskolan i morgon.

Ronja vem sa du?

"Mamma, heter hon Ronja Rövaredotter eller Ronja Rövareråtta?"

Alltså håll med om att Rövareråtta är ett mycket klatschigare namn! Dock minus för att det öppnar för en rad nya animerade Ronja-filmer. Med en rövareråtta i huvudrollen.

Så jag sa som det var. Tyvärr.

Fail

Jag kunde inte ens uppnå den idiotsäkra punkten. Baka banankaka idag.

Herregud.

Nycklarna vill jag med andra ord inte ens tänka på var de befinner sig nu.




Edit: Den där sista meningen är inte helt korrekt va?

Koll på läget

Igår kommenterade Nina på ett inlägg som jag helt hade glömt bort att jag skrivit. Jag minns inte ens att jag ringt det där samtalet.



Men det kanske inte är något vi blir förvånade över?

2013

Det här med nyårslöften, det är väl inget man måste lova just precis vid tolvslaget? Alltså, man kan väl lova något även så här den tredje januari? Vad skönt.

Då lovar jag att

1. Blogga mer
2. Kommentera på andras bloggar
3. Baka banankaka idag (vadå, jag måste ju få slänga in något som jag har åtminstone en rimlig chans att uppnå)
4. Inte tappa bort några nycklar.*







*Ja ok, den där sista är väl kanske omöjlig. Men man måste ju sikta högt. Har jag hört.