Föräldraansvar

När man har barn är det viktigt att ge dem bra och näringsriktiga mellanmål. Och sylt innehåller ju faktiskt jättemycket vitaminer.

Träning kanske inte är för alla

Jag har ju som sagt tränat två dagar i rad nu. Spinning bland annat. Och nu känner jag mig liksom så stum och trött och konstig i benen. Och så ska det ju inte vara. Jag har faktiskt hört att man ska bli pigg och stark av att träna.

Det kanske är bäst att jag väntar mer än de där sex månaderna innan jag tränar nästa gång. För det tycks ju inte funka så bra för mig.

Twitter

Jag har i säkert två års tid nu trott att Twitter bara är en fluga. Men jag vet inte, jag har nog fel. Jag är nog inte så jättebra på att avgöra vad som funkar och inte funkar. Jag trodde till exempel att jag kunde äta geishapraliner i smyg i bilen utan att Björn skulle märka något (prasselprasselPRASSELprassel), men det gick ju inte alls så bra.

Hursomhelst, twitter var det ja. Man kan ju liksom inte följa nåns twitter utan att ha twitter själv. Mycket irriterande. Och det finns ju massor av spännande, roliga och intressanta människor som twittrar. Som jag faktiskt vill följa. Och så SJ såklart.

Så nu har jag krupit till korset och skaffat twitter jag också. Och plötsligt kan jag inte komma på en enda människa som jag vill följa. Så ge mig tips! Överös mig med bra twitters (twittrar?).

Och glöm naturligtvis inte att följa mig. Följ mig, avguda mig, älska mig.

Eller bara följ mig. Det räcker.

Vem vet, jag kanske till och med kommer twittra (läs: förstå hur den där komplicerade jävla skiten egentligen funkar så att jag faktiskt kan twittra själv) så småningom?

Gymmet två dagar i rad nu! Det borde räcka i minst fem, sex månader framöver.

Gött, det betyder alltså att beach 2011 redan fixad för min del. Har ni mycket kvar eller?

Det skiljer bara 63 cm mellan oss

Julius är tydligen exakt en meter lång just nu. Det är ju perfekt, vi som bara har en trasig tumstock sen tidigare. Men nu kan vi mäta upp saker ändå!

Kanske vi kan bygga om badrummet i smyg på egen hand?

Hur man vet att andra människor inte har barn:

De säger saker som "Barn är så himla härliga! De är så spontana, det blir aldrig som man har tänkt sig när de är med. Barn är verkligen underbara.


Vad är det som är härligt med att det aldrig blir som man tänkt sig? Skaffa barn själv för fan och se hur roligt det är när ingenting blir som man tänkt sig. Då vill jag höra igen hur härligt och underbart det är.

Handduksrelaterad depression

Vi fick nya handdukar i julklapp, eller rättare sagt pengar att köpa nya handdukar för. Och ett nytt duschdraperi. Och resultatet gör mig bara så himla ledsen. För det är verkligen ingen idé att sminka en gris. Badrummet är fortfarande det fulaste nånsin, och det kommer så förbli.

Vi bor nämligen i en ganska stor hyresrätt i centrala Sundbyberg och det skulle kosta oss jättejättejääääättemånga miljoner att köpa en lägenhet i motsvarande storlek i samma område. Och ett hus ska vi bara inte tala om. Det går inte om vi vill bo kvar här.

Och vi har hela tiden sagt att vi inte ska köpa hus, vi är lägenhetsmänniskor, hus är för såna som vet skillnad på en skiftnyckel och skruvmejsel, och det vet ju inte vi.

Men fan... Jag vill ju också ha ett fint badrum. Och ett fint kök. Det känns liksom viktigt på något sätt. Och så vill jag ha en tomt så att jag kan klä på ungarna alla vinterkläder och skicka ut dem, och sitta kvar själv inomhus vid fönstret med en kopp te och titta på när de fryser och får frisk luft - istället för att behöva klä på mig själv och gå med till lekparken och dö av tristess.

Ska det vara så här nu? Resten av livet, ska jag leva med det där fula jävla badrummet? Och så tänker jag på Inte skyldig som är nere i Underlandet och lever värsta äventyret just nu, hon skiter nog i om hon har fult badrum där  - det skulle jag också göra. Men det är liksom skillnad när badrummet finns i Sundbyberg. Men orka ta med sig barnen till ett annat land ba så där. Och orka råna en bank för att få ihop pengarna först. Så det blir inget äventyr för vår del heller. Det blir bara vardag och dagishämtning och -lämning, och hyreslägenhet, och fula köksluckor och ful jävla aprikosfärgad plastmatta i badrummet. Och självömkan. För resten av våra liv.

Fan, vi skulle aldrig ha önskat oss de där handdukarna i julklapp. Jag borde ha förstått att det skulle leda till en livskris. Det vet ju alla att det är den största livskrisframkallaren efter att fylla jämnt.

Pengar rakt ner i sjön

Jag har haft träningskort på Friskis och Svettis det senaste året, och det har verkligen inte varit bra. Eller ja, om man gillar att värma upp en tredjedel av passet och sen varva ner en tredjedel, och bara träna lite halvhjärtat den mellersta tredjedelen - då ska man absolut ha kort och gå på pass där.

Men jag vill gärna ha lite hårdare träning ( är man bara där 2-3 gånger per år är det ju viktigt att det verkligen blir bra träning när man väl är där. Så att det räcker länge liksom).







Så nu har jag skaffat kort på samma ställe som Björn. Det känns viktigt av estetiska skäl att korten är likadana när de ligger oanvända här hemma.

Praktiskt tips

I avsaknad av barnhage eller annan låsanordning kan man alltid klä på barnen alla vinterkläder de har, och sen bara lägga dem ner på rygg. De tar sig inte ens en meter bort!

Mycket praktiskt om man exempelvis vill titta på film ifred, eller kanske vill rensa i garderoben utan att bli störd.

(Glöm bara inte att ge dem lite vatten då och då, det kan bli rätt varmt att ligga och skrika så där en längre period.)

Obegripligt

Jag förstår inte att det finns de som inte vill skaffa barn.

Att bli väckt varje morgon, helg som vardag, kring 06.00 gör ju att man får så himla mycket dag liksom!

Man får ju jättemycket gjort, som att se Toy Story femtielva gånger till exempel. Så jag förstår verkligen inte hur man kan välja långa sköna sovmorgnar framför att skaffa barn.

Hur tänkte vi när vi beställde dem egentligen?

Jag måste verkligen komma ihåg att avbeställa de där självpåfyllande soppåsarna. Jag är så himla trött på att det ser ut så här innanför ytterdörren hela tiden.

Vem vill konversera i onödan liksom

Åh vad skönt, äntligen morgontidning igen efter alla röda dagar.

Nu slipper vi prata med varandra vid frukosten.

Äntligen

Nu har snart nagellacket på tånaglarna vuxit bort - bara fyra månader efter att jag målade på det!

Undrar vilken färg jag ska välja nästa gång?

Jag lär av mina misstag

Tredje dagen av julmat, tomteskum och choklad i ofantliga mängder. Och nu mår jag jätteilla. Vad gör jag för fel?

Det kanske är avsaknaden av alkohol som är problemet. Jag får prova lägga till det i morgon.

Nästa år kommer nog inte tomten till oss

Dagarna innan jul var det något som hände. Jag vet inte vad, men plötsligt lekte barnen med varandra. Det kunde gå långa perioder, säkert uppemot en halvtimme, som de faktiskt hade roligt med varandra och inte försökte döda den andre ens det minsta lilla.

Vi bara stod som handfallna och tittade på. Det var ett mirakel.

Men nu är ordningen återställd igen. Nu slåss de varje vaken minut. Allt tack vare alla julklappar - plötsligt finns det liksom så mycket nytt att slåss för. Det är så härligt med julefrid tycker jag. Och ingen julefrid ju utan skrikande och gråtande barn. Så jag är jätteglad för alla nya julklappar. Verkligen.

Hoppas ni haft det fint idag

Jag hoppas att ni också haft det fint och julstädat hemma hos er,







och att även era barn har varit glada och lugna.





God jul på er!

Men jag då!

Tidigare idag lyckades Björn hyvla av sig halva tumnageln och tummen med osthyveln. Jävligt onödigt om ni frågar mig, men han är ju vuxen och gör som han vill. Inte mycket jag kan göra åt saken.

Hursomhelst, det kom rätt mycket blod vid själva olyckstillfället och till min förvåning märkte jag att jag blev alldeles yr och snurrig av att tittat på det. Jag har aldrig varit särskilt sjåpig när det gäller blod, men nu kändes det verkligen som att jag skulle svimma.

Björn däremot, självupptagen som han är, var alldeles för upptagen med att tycka synd om sig själv och gnälla över "smärtan" för att se hur blek jag blev av allt hans blod.

Sen har han fortsatt gnälla om det där hela dagen, typ "aj fan vad ont det gör - jag råkade slå i såret", eller "nu har det blött igenom plåstret igen". Trots att jag mår dåligt av att bara tänka på det.

Så himla okänsligt av honom. Dagen före julafton och allt.

Tack för bra samarbete

Så här ska barnen vara när man bakar julgodis: borta från köket, tysta och orörliga.

Bättre kan det inte bli. Man behöver inte ge bort en enda smula till någon annan.

Stating the obvious

- Den där har jag gjort helt själv! utropade Julius stolt när jag plockade bland allt skräp han släpat med sig från dagis.

Eh, no shit liksom. Det hade jag nog kunnat räkna ut själv. Annars skulle det vara jävligt pinsamt för fröknarna.

Läget åter igen under kontroll

Ok, ni kan andas ut. Min klädkris är över - jag har numera kläder att sätta på mig på julafton. Med tanke på kylan ute nu hade det varit extra jobbigt att vara naken.

Däremot hittade jag inte de tre sista julkapparna, så de de personerna får helt enkelt ingenting ifrån oss. Men det är lugnt, det är bara barn. Så de blir nog inte allt för besvikna.

Ta mig härifrån

-19 grader och snöfall. Exakt hur tänkte man nu? Kan vi välja sommar istället?

Nej, men om vi skulle ta och skita i det där med jul i år?

Ska man vara snygg på julafton får man bita ihop och ge sig ut i julhandeln. Hej och hå, Kista galleria på kvällen den 21:a - kan det bli bättre?

Jag lyckades hitta en ganska bra parkering i ett nytt parkeringshus och sprang sen fram och tillbaka, fram och tillbaka i tusen olika affärer uppe i gallerian. Varmt, svettigt, förvånansvärt mycket folk med tanke på tiden, alla gångar ser lika dana ut, vänstervarv på vänstervarv utan att veta var jag är, är jag ens kvar i Kista galleria? Helt plötsligt var klockan tio och de stängde. 

Ner till bilen igen. Jag försökte hitta skyltar om utgången, men gav upp ganska snabbt. Följde efter en annan bil istället - var skulle den om inte ut liksom? Åkte igenom en bom, stack in kortet igen och förväntade mig få betala, men möttes av meddelandet "varsågod att parkera". Insåg att jag befann mig på en ny parkering. Gjorde två varv att hitta utgången. Höll på att börja gråta lite, vill ju helst inte sluta mina dagar ensam, bortglömd och vilse i ett parkeringsgarage, ryckte upp mig och hittade utgången.

Ny bom, in med kortet igen, fick betala 20 kronor den här gången. Sen ut i friheten! I ett jävla öde kontorsområde utan att ha en aning om var jag skulle. Höger? Vänster? Chansade på höger, körde på tomma vägar, pratade högt med bilen om hur gärna jag faktiskt ville hem, hittade av en slump rätt väg tillbaka.

Men det var det ju värt. FÖR JAG KÖPTE JU FAKTISKT ETT JÄVLA BÄLTE TILL JULIUS SOM HAN EGENTLIGEN INTE ENS BEHÖVER! 

Inga kläder till mig.

Inte de där fem julklapparna som var kvar.

Bara ett ynka litet barnskärp för 60 spänn. Och den enorma parkeringsavgiften på 700 000 kronor eftersom jag eventuellt fortfarande står registrerad med mitt kort som parkerad på den första parkeringen.

Värt.

Man vill ju inte vara otrendig

När barnen inte gör något annat än att slåss med varandra behöver man bara sätta på tv:n och så är problemet löst. Se så fint de hanterar sin konflikt!

Det där med att hålla på och prata med dem och faktiskt försöka uppfostra dem, det är bara sååååå 2010.

Och ni trodde att NI var stressade

Det pratas så mycket om stress nu för tiden, julstress hit och julstress dit. Ska amaryllisjäveln hinna slå ut eller inte? Måste man verkligen ha en tomte (satan vad jobbigt att leta fram den där dräkten från källaren igen) eller är det ok att berätta för treåringen att det bara är ett påhitt? Kommer gammelfarbror Gösta klara av att hålla sig nykter i år eller ska han kräkas ner julgranen redan vid niotiden i år igen?

Men sånt är bara trams tycker jag. Petitesser. Själv är jag stressad över något betydligt viktigare, nämligen: Vad Ska Jag Ha På Mig På Julafton? Och framför allt - när ska jag hinna köpa något nytt? Jag har svårt att sova om nätterna, stressen har tagit ett ordentligt tag om mig.

Nästa gång nån gnäller över tågkaos, inställda flyg och förmodligen saknade släktingar på julafton ska jag nog berätta för dem vad ett verkligt problem är. Så att de kan få lite perspektiv liksom.

Ingen känsla för stil

Om jag hade vetat att resultatet skulle bli det här hade jag inte knarkat och supit så mycket under mina graviditeter. De kommer uppenbarligen inte bli framgångsrika modebloggare någon av dem, jag ska vara glad om de ens kommer ihåg att ta av sig kalsongerna från huvudet innan de går utanför dörren.

Men men, det är lätt att vara efterklok.

De vet ju inte ens vilket land vi bor i nu

Nej, men det är väl självklart att man inte ska lägga över ansvaret på barnen. De är ju urusla organisatörer! Jag skulle aldrig låta våra barn få ansvara över bostad, sjukvårdsförsäkringar eller flygbiljetter. Det är ju helt befängt. Det finns väl gränser för hur lat man får vara som förälder?

Jag överlevde

Ting säger att det går nån slags influensa just nu där man bland annat får feber, illamående, huvudvärk och hosta. Och eftersom det är precis just de symtomen jag har haft kan man ju eventuellt tro att det är det jag har haft. Antingen det eller en lätt släng av hjärnhinneinflammation (som också tydligen kan ge ungefär de symtomen).

Hursomhelst har jag överlevt. Och jag har - trots massivt illamående - inte kräkts en enda gång. Och då satt ändå Björn bredvid mig i soffan igår och glufsade Frödinges kladdkaka med pepparkaks- och blodpuddingssmak. Det var en utmaning, men jag lyckades. För säkerhets skull hade jag grundat hela dagen med blåbärssoppa (det ger en sån vacker färg, det där djupt lila mot toalettens vita porslin), men det behövdes som sagt inte.

Idag har jag bara haft lite feber och tråkigt. Så jag har fördrivit tiden så gott jag har kunnat: googlat andra föräldrar på barnens dagisavdelningar, kollat upp dem på facebook och sett på hitta.se hur de bor. Ni vet, helt vanliga grejer. Sånt som alla gör.

Inte för att jag är någon stalker eller så.

Bara lite nyfiken kanske.

Lite lite alltså.

Men inte mer än någon annan.

Alltså.

Vad ska man annars göra med google liksom?

Avancerad matlagningsteknik

Man skulle lätt kunna tro att man blir lite dum av att leva på nästan enbart blåbärssoppa i flera dagar. Men så är inte fallet med mig som tur är. Jag häller alltid rå pasta direkt i stekpannan med det som ska vara till pastan. Den där kastrullen med kokande vatten som står bredvid är ju bara till för att sprida vattenånga i köket.

Ville bara berätta det.

Döende.

Om illamående, feber och kladdkakeblodpudding

Jag begriper inte. Jag har mått illa hela dagen idag, och nu på eftermiddagen eskalerade det. Jag låg i fosterställning i soffan och bad barnen steka sin egen jävla falukorv om de nu var så sugna på mat. Är man tre år är det liksom dags att börja åtminstone lite ansvar själv. Själv kunde jag inte röra mig.

Efter ett tag fick jag även feberfrossa och huvudvärken från hell.

Sen gick det typ över. Jag mår lite illa fortfarande, men det skulle lika gärna kunna vara från att ha ätit en lunch i bebisstorlek vid elva och sen inte ätit något mer på hela dagen förrän vid åtta-tiden då jag tryckte i mig en stor portion Frödinge kladdkaka med pepparkakssmak. Nedsköljt med ett glas Fanta. Men vad vet jag, jag har ju ingen medicinsk utbildning. Huvudvärken är för tillfället kuvad med en ipren.

Så ni som vet - är jag döende? Fick jag någon slags komprimerad form av både vinterkräksjukan och svininfluensan samtidigt? Eller ska jag bara hålla käften och äta med kladdkaka?

(Kladdkakan var för övrigt väldigt god. Om man gillar kladdkaka goes pepparkaksdeg goes blodpudding det vill säga. Ganska otippade smakkombinationer, men men. Det blev ju gott liksom så vem är jag att döma?)

Nej men, en dålig bok kanske skulle sitta fint?

Hörrni, har ni läst något av Marianne Fredriksson? Visst anses väl hon ändå vara en ganska bra författare? Jag vet inte om hon råkade skriva den här boken samtidigt som hon hade en kraftig förkylning som gjorde att allt snor för tillfället trängde ut hjärnan, eller om hon bara ville se hur dåligt hon kunde skriva men ändå få det utgivet.

Men ren dynga är den i alla fall, boken som jag läser just nu. Herregud alltså. Bokens två huvudpersoner träffas och blir kära i varandra och sen tillbringar de varenda sida i boken med att rabbla en massa plattityder om hur människan är funtad och hur vi bör bete oss mot varandra. Och som om det inte vore nog springer det runt en massa släktingar och vänner där också och rapar upp än värre saker. Jag tycker lite synd om alla dessa karaktärer, de måste få ont i hjärnan av att vara så väldigt pretentiösa hela tiden.

Men men, det kanske bara är jag som inte förstår mig på god litteratur. Alla ni som tycker att det här verkar spännande och fräscht ska naturligtvis köpa boken.

För all del liksom.

Omtänksamma medtrafikanter

Alltså, bara för att man har tagit körkort betyder det inte att man kan köra bil. Jag kan väl det mesta som tur är, men vissa detaljer har lite svårare att falla på plats än andra. Som till exempel vem som får köra när i en korsning. Men som som sagt, det är bara petitesser.

Som tur är dock finns det ju andra i trafiken som kan reglerna och gärna delar med sig. Som genom att tuta när de tycker att jag borde åka. Det är omtänksamt tycker jag. Liksom rart på något sätt, att de gärna vill hjälpa mig trots att vi inte ens känner varandra.

Alla har vi olika talanger

Björn och jag är i många avseenden ganska lika, i andra avseenden däremot är vi som dag och natt. Som det här med intelligens till exempel. Jag är ganska smart, Björn är... gullig kan vi säga. Eller söt. Och det räcker så, alla kan ju faktiskt inte vara smarta.

I morgon till exempel kommer de hit och byter ut våra vitvaror i köket, och vi måste därför lämna en nyckel i nyckelboxen. Så jag sa till Björn att han måste lämna sin, eftersom jag är den som kommer hem först i morgon.

Björn: Jaa... Det får jag väl göra. Men vad jobbigt - då kommer jag ju inte in på kontoret i morgon! Hur ska jag göra då?

Jag: Men du lämnar ju bara din hemnyckel älskling.


Björn: (tyst. Oförstående blick)


Jag: Alltså, du lämnar ju inte hela din nyckelknippa. Bara hemnyckeln. Du får ta loss den från din nyckelknippa först.


Björn: Vadå? Hur menar du nu?




Jag ska vara glad över att han förstod att han var tvungen att märka nyckeln med vårt namn först i alla fall. Och så är han ju ganska bra på att bryta knäckebrödet i lagom stora bitar när vi ska äta frukost.

Men vad fan, lite feber kan vi väl få iaf?

Jag är så himla trött hela tiden och det känns som att det är en evighet innan det är julledighet. Jag behöver få lite ledigt innan dess.

Men jag skulle aldrig kunna fejk-vabba eller låtsassjukskriva mig, så gör man bara inte. Inte om man har arbetsmoral (dessutom är det ju en karensdag om man själv är sjuk = dyrt). 

Så istället går jag och hoppas på att barnen ska bli sjuka. Det känns mycket bättre. För man vill ju inte vara omoralisk.

Det här håller inte

Det måste vara något fel på mig. Jag blev alldeles tårögd av att se barnen på jobbet när de hade på sig sina luciakläder. Jag måste helt klart ha jullov, tuffa till mig, titta på våldsfilmer och börja röka. 

I övrigt var det ett väldigt fint luciauppträdande idag. Jag hoppas verkligen att vi får fina presenter från föräldrarna nu, för herrejävlar vad vi pedagoger sjöng fint idag. 

Nej vadå söndagsångest?

I morgon är det måndag igen. Så himla härligt. Äntligen får jag ställa väckarklockan på kvart i mitt i jävla natten.

(Snälla skjut mig nu).

Skönt med en ordentlig sovmorgon

Det är så himla skönt att få vara barnfri nån gång ibland över natten, särskilt om man har varit ute kvällen innan.

Så att man verkligen kan sova ut dagen därpå. Som idag till exempel, då sov jag ända till kvart i sju! Hur dekadent är inte det liksom?

Hej bomb

Det känns fräscht att vara i en lägenhet i ett kvarter i centrala Stockholm som är helt avspärrat på grund av att nån sprängt sig till döds där. Det känns ännu fräschare att gå därifrån och hitta ett bilbatteri i trappuppgången där.

Men vad vet jag om sånt. Att polisen utanför bad oss gå därifrån i rask takt efter vi hade att berättat om batteriet var nog bara för att de inte gillade våra kläder. Eller nåt.

Akta så att du inte bränner dig

Björn måste alltid vänta med att dricka sitt kaffe tills det har svalnat. Och med svalnat menar jag blivit kallt.

Just den här koppen har stått här sen lunch, så den är han nog redo att dricka snart.

Läskigt

Igår tvingades jag åka tunnelbana utan min telefon, jag hade nämligen glömt den. Det var en mycket obehaglig upplevelse - vad gör man egentligen utan telefonen? Jag kunde inte spela solitaire, inte lyssna på musik, inte facebooka, inte surfa, inte blogga, jag kunde inte göra någonting!

En massa existentiella frågor dök dessutom upp. Om man åker tunnelbana utan att kunna förmedla till nån i form av sms, samtal, facebookstatus eller blogginlägg att man gör det, har man då verkligen åkt tunnelbana?

Förhoppningsvis kommer detta aldrig hända igen. Nog för att jag är disträ, men det finns ju gränser.

Man får inte vara dum

Jag och några kollegor funderar på att kanske starta eget. En förskola som drivs helt och hållet som vi vill.

Vi ska givetvis inte ha några barn där.

Man är väl inte blödig liksom

Det går rykten om att jag grät en skvätt när Julius gick i luciatåget idag på dagis. Som att jag skulle tycka att det var otroligt rörande att se min lilla plutt gå in hand i hand med en annan liten tomtenisse och sjunga julsånger samtidigt som han sökte av havet av föräldrar med blicken för att upptäcka oss.

Detta är naturligtvis helt befängt. Det var bara för att jag skrattade så mycket åt deras försök att sjunga samma sång samtidigt som jag grät lite. Faktiskt.

Som sagt, det lät ju inte som Adolf Fredriks musikklasser direkt.

Vill man ha får man väl ta. På en gång.

Mina kollegor anklagar mig för att ha ätit upp Aladdinasken. Jag finner det högst orättvist.

Det är väl inte mitt fel att de var för långsamma?

Bajs i handen

Barnen på jobbet är väldigt generösa. Jag brukar som sagt få teckningar, allehanda små figurer av garn och annat konstigt.

Idag har jag till exempel fått ett julkort och en liten bajskula. Den senare kände jag ett väldigt stort behov av att tvätta bort spåren av. Typ fem gånger på raken med en jävla massa tvål och sen en halv flaska alkogel som avslutning.

I morgon tänker jag inte sträcka fram handen för nåt. Hoppas verkligen ingen ger mig något fint.

Skräp

Julius kom hem med en hel påse teckningar idag från dagis. Hans samlade verk från hösten 2010 skulle man kunna säga.

Det var i princip bara en massa streck och enstaka prickar på små ojämna papperslappar. Så naturligtvis slängde jag allt. Han får komma igen när han faktiskt kan rita på riktigt.

Sanktaaaaaa Lucia

I morgon är det ett tidigarelagt lucia-firande på barnens dagis. På Julius avdelning kommer de ha ett riktigt luciatåg. På Charles avdelning kommer alla barn bara sitta i en ring och så ska föräldrarna sjunga julsånger (barnen är för upptagna med att dregla, sång är -kan man säga - inte helt prioriterat i den åldern).

Så eh, dubbelpax för att titta på det riktiga luciatåget. Charles fattar ju ändå inte att även hans föräldrar borde vara där och sjunga falskt och skämmas över hålet i strumpan som gör att hela stortån tittar ut och vinkar hej till övriga föräldrar. Så han klarar sig nog utan oss. Eller så får Björn gå dit. Bara jag slipper.

På tal om choklad

Julius har för första gången fått en chokladkalender. Det kändes liksom lite svårt att neka honom det när jag och Björn har varsin (det är inte alls bara för barn. INTE ALLS!). Så han fick en han också.

Hursomhelst, idag öppnade han nästan alla resterande luckorna. Lite i förväg skulle man kunna säga. Men han åt inte upp chokladen! Han bara "klappade lite på den". Jag vet inte om jag bara ska adoptera bort honom eller söka läkarhjälp?

Något är fel i alla fall. Och han kan inte vara mitt biologiska barn.

You snooze you loose

Synd för mina kollegor att jag tog första rasten just idag.

Teckningar till fröken

Idag fick jag ungefär 10 skrynkliga barnteckningar efter läsvilan.

"Naaw, vad ni är söta. Tack!" sa jag och gick sen raka vägen till pappersåtervinningen och slängde dem där. Vad ska jag med så mycket skräp till liksom?

Helt normalt

Julius skrev sin önskelista till tomten igår. Jag gissar att den såg ungefär likadan ut som för de flesta 3,5- åringar: lite Toy Story-gubbar och en grytvante.

Julbak

Bakar gör man ju naturligtvis när barnen inte är i närheten. Hur ska man annars få snygga lussebullar?

Att lära sig baka själva kan de göra på hemkunskapen. Sånt kan ju rimligtvis inte vara föräldrarnas ansvar.


- Posted using BlogPress from my iPad

Magknip

Åh gud. Jag ska aldrig mer äta godis! Aldrig, aldrig, aldrig någonsin mer.

Inte förrän jag går upp klockan sex i morgon bitti med Charles, och äter upp det som Björn har lämnat i sin påse. Och min chokladkalender.

- Posted using BlogPress from my iPad.

Tur att vi ska bort på julafton.

Idag har vi beställt julskinka för 289 kr kilot. Det känns ju... rimligt.

Vi kommer med andra ord inte äta så mycket julskinka hemma i år.

- Posted using BlogPress from my iPad

Barnen är ju faktiskt det viktigaste vi har

Jag blev väldigt beklämd när Julius kom hem från dagis idag. Uppenbarligen har de slut på ritpapper där. Det är så tragiskt när kommunerna inte satsar en endaste krona på barnomsorgen.

Viktigt med säkerhet

Det här med säkerhetsbälte på barnen när vi åker bil är inte så viktigt tycker jag. Det är ändå så bökigt att få på med tjocka vinterjackor och annat som är i vägen.

Huvudsaken är ju att de har hjälm.

Aj. Tyck synd om mig.

Det är så sjukt synd om mig just nu. Mina händer är så torra att jag fått två djupa självsprickor på ena pekfingret, och de svider som satan. Jag har dessutom fullt av små blåsor under tungan - som också svider som satan!

Folk med njursten, brutna ben eller som fått tånaglarna bortslitna och som gäller över smärta borde enbart hålla käften. De har ingen aning om hur ont jag har!

Skärpning

Jag önskar att Björn kunde sluta lämna en massa jättelånga hårstrån i duschen. Det är ju skitäckligt.

Det händer nästan varje gång efter att jag har duschat.

Lata vänner

Barnen och jag var hemma hos några goda vänner - som också har barn - igår på middag. Och det var ju trevligt - ända tills de tre äldsta barnen satte igång att skrika i något slags desperat försök att höras bort till Danmark. Väldigt oklart varför de betedde sig på det viset, men som lagom engagerad förälder tar man naturligtvis inte reda på det utan bara klär på ungarna tillräckligt mycket ytterkläder för att inte bli haffad av polisen för vanvård, och går sen bort till bilen med en unge under vardera armen.

I denna oreda och skrikfest glömde jag kvar min handväska där, så jag gick tillbaka dit ikväll för att hämta den.

Och jag måste säga att jag blev besviken. De hade inte rotat igenom min väska och upptäckt påsen med långkalsonger och kalsonger med matchande kissfläckar i, och sen tvättat upp det. Nej, det låg kvar där i min väska! Helt otvättat!

Herregud, vad ska man behöva göra nu för tiden egentligen för att få lite hjälp? Glömma nerkissade plagg i tvättmaskinen?

Tilltalande färg

Ikväll har vi druckit Blossas årvinsglögg. Det var lite som att dricka uppvärmt urinprov med saffranssmak. Och med mandlar och russin i så klart.

Men gott liksom. Man behöver ju inte titta på vad man dricker.

Och det pedagogiska syftet är?...

Jag hittade flera burkar självförsvarsspray på jobbet idag. Och jag blir ganska upprörd faktiskt, av flera anledningar. Men främst naturligtvis för att ingen har berättat för mig att vi har sånt. Det var ju liksom bara en slump att jag hittade dem. Jag tycker faktiskt att man borde upplysa sina kollegor om de hjälpmedel som finns.
Bara för att man jobbar på förskola ska man ju inte behöva tåla vad som helst liksom. Nu kommer jag aldrig mer låta barnen nysa mig rätt i ansiktet eller luta huvudet mot mitt så att jag riskerar eventuella löss. Gött gött!

Bra kost

Vi har egen kock på jobbet, och hon lagar gudomligt god mat. Det är ekologiskt, mycket grönsaker, varierat och bara helt enkelt väldigt gott - både luncher och mellanmål. Jag tror aldrig att jag har ätit så bra som jag gör sen jag började på det här jobbet.

Som idag till exempel, då åt jag en hel påse juleskum till mellis. Snacka om att få energi!

Jag måste bara fråga

Ni som har haft körkort länge - det här med att stanna när det är rött, hur viktigt är det egentligen?

Alltså jag bara undrar. No reason why.

Klart han ska få göra mindmaps om han vill

Jag är lätt autistisk, men det gör oftast inte så mycket eftersom Björn också är det. Det blir liksom lättare att leva ihop om man har samma handikapp.

Vi har till exempel söndagsmöten varje vecka där vi går igenom veckan som kommer, delar upp kvällarna och bestämmer i förväg vem som ska vabba vilken dag. Som vilken sund autist som helst.

Hursomhelst, igår hade vi ett utökat söndagsmöte. Vi skulle nämligen planera Julen. Årets typ viktigaste projekt. Vi gick igenom allt som ska göras, när det senast ska vara klart och vem som är ansvarig. For real alltså, jag skämtar inte nu. Spontanitet är inte vår grej helt enkelt (men det är ju sällan det när man har ett sånt här handikapp).

Efter att vi var klara utbrast Björn superentusiastiskt att han skulle göra en WNBA, eller ABS, eller kanske WWF. Jag lyssnade inte så noga på honom, jag gör sällan det om jag ska vara ärlig. Det är oftast bara fotbollssaker som kommer ut ändå. Men det skulle tydligen vara ett superbra program att använda sig av när man planerar projekt, och han satt där länge länge och knåpade med projekt Julen. Jag trodde att det skulle bli nåt väldans häftigt resultat, men efter vad som nog var minst en timmes pysslande levererade han till slut resultatet. En liiiiiten liten mindmap som jag hade kunnat göra själv på två minuter för hand. Fast det är klart, jag kallar ju dem bara för mindmaps då.

Men jag vet inte, det är väl gulligt att han har en hobby antar jag.

Stackars Björn

Nej, men nu ljög jag ju lite alldeles nyss. Jag har faktiskt inte bara ätit pepparkakor idag, jag har även köpt nytt lysrör till badrummet (det blev så jobbigt att försöka smörja in ansiktet med hårvax. Det gick liksom aldrig in i huden).

Hursomhelst, Björn blev väldigt besviken över det. Han hade börjat inreda rummet i tron om att det skulle få bli hans eget. Stackarn, han vet inte att han aldrig mer kommer få eget utrymme och egen tid. Han missade den klausulen när han undertecknade faderskapet.

Björns egna rum. Eller "Önskedrömmen som aldrig slog in".

Upptagen söndag

Ojojoj, jag har inte riktigt haft tid med er idag. Har varit upptagen av rätt allvarliga saker faktiskt. Som att baka och äta pepparkakor till exempel. Det är viktigt att det blir rätt liksom. Så att man inte råkar äta upp något annat, eller gud förbjude, baka ut något annat.

Men ni behöver inte oroa er, allt har gått bra. Pepparkaksälgarna ligger tryggt i min mage nu. Så himla skönt att det inte finns några kalorier i pepparkakor, så att man inte går upp i vikt av dem. För jag kommer äta såna varje dag fram till jul nu. Mera pepparkakor åt folket!

Mörkt var det här

Vi har bara en lampa i badrummet, ett lysrör ovanför handfatet. Eller ska jag säga "hade bara en lampa" kanske, för den funkar inte längre. Det är ständigt mörker i vårt badrum just nu. På ett sätt är det rätt skönt, man har ingen aning om treåringen spolat efter sig eller inte, man ser alltid så softad ut i spegeln när det bara är ett ensamt litet ljus som flämtar där inne och framför allt ser man inte smutsen. Så en del av mig vill inte fixa nåt nytt lysrör. Fatta, vi skulle aldrig mer behöva städa badrummet.

Men samtidigt, hur långt tid kommer det ta innan jag lägger linserna i tandkräm över natten? Eller plockar ögonbrynen i formen av ett v? För att inte tala om hur svårt det kommer bli att lägga på ögonskugga nästa gång jag vill vara lite extra glammig  (och inte bara på sin höjd gnugga bort gårdagens mascara med ena fingret som brukar vara min vardags-make). Men man kanske inte måste ha samma nyans av ögonskugga på båda ögonlocken?

Guuuud, så himla svårt att veta hur man ska göra - nytt lysrör eller inte? Exakt hur mycket kan det svida egentligen att stoppa in linser i ögonen som legat i tandkräm över natten?

Ibland är det faktiskt roligt att umgås med sina barn

Idag har vi gjort den enda föräldra-barnaktiviteten som föräldrar faktiskt tycker är rolig. Parklek, babysim eller museer, please! Fuck that shit liksom, som jag brukar säga när jag är med i amerikanska serier och filmer. Nej, idag har vi åkt pulka.

Och herrejävlar vad det är roligt att åka pulka! Jag tror att jag kanske ska börja göra det på heltid. Julius och jag åkte så snabbt att vi spräckte pulkan. Det kallar jag fart.

Är det förresten olagligt att köra över idioter som inte fattar att man inte ska gå mitt i banan?

I år kör vi på hälsopepparkakor. Då kan man äta dubbelt så många.

Grahamspepparkakor låter fräscht va? För det var nämligen det mjölet jag hann hälla i ungefär 1-2 dl av innan jag insåg att vetemjöl oftast är helt vitt.

Mjöl som mjöl liksom.

Trendigt med tanter

Jag har precis gjort en pepparkaksdeg och snart ska vi titta på "På spåret". Som ni kanske märker är det sjukt trendigt att vara tant. Allt jag gör är nämligen trendigt.

Ska ni också titta förresten? Eller håller ni på och tramsar med det där jäkla Idol? (Idol är för övrigt sjukt otrendigt).  Hursomhelst, om det är någon av er som ska kolla, vill ni tävla lite? Jag kommer naturligtvis att frisera våra siffror, det är ju ändå min blogg, men ni kan ju rapportera så sanningsenligt ni kan. Sen jämför vi i kommentarsfältet och ser vem som är smartast. Nån som är på?

Vinterlek

Vid en snabb inventering igår på jobbet insåg vi att vi bara hade två stjärtlappar för barnen att åka på. Och eftersom vi har betydligt fler barn än så blev det genast gruff om dessa. Som den sanna pedagog jag är bestämde jag mig för att jag skulle åka på den ena. Så blev det en mindre att bråka om liksom.

Stjärtlappsrelaterad svanskotesmärta förresten, kan man anmäla det som arbetsskada tror ni?

Smör på golvet är ingenting

Jag fattar inte varför folk gnäller så mycket över att tappade smörgåsar landar med smörsidan neråt.

I mina ögon är det jävligt mycket värre när välfyllda bajsblöjor landar med innehållet neråt.

Men sen har jag ju heller aldrig gillat torsdagar som känns som fredagar heller. Ge mig bara helg nu för fan.

Det finns ingen millimeterrättvisa

Jag har hört att det är bra att köra så mycket man bara kan när det är snöstorm ute. Speciellt om man precis har tagit körkort och egentligen inte vet vad man sysslar med överhuvudtaget. Så idag tog jag dels bilen till jobbet, och sen åkte jag till Ikea med en kompis på kvällen.

Väl där handlade jag jättemycket småsaker som tillsammans blev jättemycket mer pengar än bara typ 14 kr som man skulle kunna tro när man plockar ihop allt för att det är så jävla billigt, och sen insåg jag att plånboken låg kvar ute i bilen.

Men det visade sig vara ett väldigt bra knep, för det blev så himla billigt för mig. Jag betalade inte ett öre! Det blev lite dyrare för min kompis dock, men vad fan. Livet är inte alltid så himla rättvist.

Olycksdrabbad

Jag blev påkörd idag! Bakifrån - och det var inte ens det minsta lilla mitt fel. Funderar på att kanske sjukskriva mig i morgon, och eventuellt även fredag. En krock är ju ändå en krock liksom.

Låt gå för att det bara gick i 10 km i timmen för att vi satt i bilkö, men det är bara detaljer. Jag har ju faktiskt blivit påkörd.

FYI

Det är bara töntar som låter bli att ta bilen till jobbet när det är snöstorm.

Heja ABS-bromsar!

Om ingen annan curlar mig får jag väl göra det själv då

Vi har haft Samtal idag på jobbet. Sånt där viktigt Samtal. Om framtiden, och planering och övertagandet av världen.

Och jag känner mig faktiskt lite inspirerad och tänker att jag kanske borde sätta mål och göra långsiktiga planeringar även för min fritid.

Ni vet, som att verkligen komma igång med träningen, inte äta korv till middag mer än sex gånger i veckan och aldrig skrika indianskrik i bilen för att överrösta treåringen som vägrar sluta fejkgrina på vägen hem från dagis.

Men jag vet inte riktigt, det kanske bara är att lura sig själv. Att sätta upp omöjliga mål som man innerst inne vet att man aldrig kommer att nå i alla fall och ändå bli besviken när man upptäcker att man misslyckats. Och man vill ju inte bli besviken.

Så jag struntar nog i det. Jag har hört (hittat på) att man kan komma långt även utan mål i livet. För man vill ju som sagt var inte bli besviken.

Vanligt förekommande problem med störande föräldrar

Men gud vad bra att nån skriver om det här, så att alla får veta det! Så ok nu alla ni föräldrar som inte låter era barn sova om nätterna ordentligt, eller ni som inte vill låta era små guldklimpar sova ut om morgnarna: låt bli! Låt dem sova. De blir tjockisar annars.

Det sägs att omväxling förnöjer

... så jag satte in vänster lins i höger öga och höger lins i vänster öga i morse.

Men jag vet inte jag. Det känns mest jävligt obekvämt faktiskt.

No christmas gift for you!

Mamma pimplade uppenbarligen för mycket vin när hon var i Spanien för ett tag sedan. Antingen det eller så drabbades hon av solsting. Hon kom nämligen hem med en sån här i present till Julius:





En jävla kastanjett.

På flygplatsen på vägen hem började hon förmodligen inse vad hon gjort och i ett överilat försök att ställa saker till rätta köpte hon det här till oss (eller ja, tekniskt sett till Björn men jag har lovat att han ska få använda armbandet jag fick, mot att jag får smaka):






Vilket skämt säger jag. Som om det skulle hjälpa mot helveteskastanjetten liksom. Möjligtvis om hon köpt sprit i normalstora flaskor istället för de här små dockvarianterna i choklad. Kom igen!

Nu skriver jag upp henne på svarta listan. Lätt.

Hon kan ju glömma julklapp i år. Hon får en get i sitt namn till en familj i Afrika istället. Om hon klagar överröstar jag henne bara med kastanjetten.

Mitt i natten

Jag fick en inbjudan på Facebook till ett event nästa onsdag. Öl, musik och bra sällskap. Och det låter ju bra. Förutom tiden - det börjar inte förrän kl 21! Vem fan är vaken då liksom?

Det måste ha blivit fel i inbjudan helt enkelt.

Vett och etikett i kommunaltrafiken

I övrigt; måndagsdepression deluxe. Jag är helt utmattad efter vad som eventuellt kan ha varit världshistoriens mest ansträngande helg och så beter sig Björn som om han vore dum i huvudet. Är det ok tror ni att lägga sig - bara för en liten stund - i fosterställning på t-banan och gråta?

Var är vägen?

Har man precis tagit körkort ska man ju använda det. Så jag har kört omkring 70 mil den här helgen. I snö, regn, blåst och mörker. Framförallt mörker.

Och jag måste ju säga att jag inte borde ha fått ta körkort. Jag ser nämligen absolut ingenting i mörker. Men det är ju tur att kantlinjerna låter när man nuddar dem med däcken, så att man håller sig kvar på vägen liksom.

Men annars gick det bra. Syn är kanske rätt överskattat när det gäller bilkörning.

Tar det lång tid att adoptera bort någon?

Åh herreguuuud vad det är jobbigt med barn! Hur tänkte vi egentligen? Hur tänkte jag när jag åkte bort en helg utan Björn?

Snälla snälla snälla, är det inte måndag snart? Det ska bli så otroligt avkopplande att få gå till jobbet igen.

Jag fick den här bilden som mms av Björn igår.


Guuuuu så söt tyckte jag och bad honom mejla den till mig istället, så att jag skulle få den i bättre upplösning.

Och visst var det skillnad! Vilket djup det blev, och vilka detaljer som framkom! Han blev om möjligt ännu sötare på den mejlade bilden.




Visst vill man bara nypa honom i kinderna?

50 kg bagage

Barnen och jag är i Värmland. Vi ska bara vara borta i två nätter, så vi har inte med oss så mycket.

Man vill ju resa lätt liksom.

Location:Rostbrännarevägen,,Sverige

Vab? Ska man verkligen få pengar för det? Är inte det bara en myt?

Försäkringskassan är tydligen inte nöjda med oss. De blanketter som vi skickade in duger tydligen inte. De kommer skicka ut papper för kompletteringsuppgifter.

Vad som händer sen vet jag inte, om vi inte lyckas fylla i alla papper rätt den här gången alltså, det finns ingen kvar som kan vittna om det. Det ryktas om Sibirien, eventuellt också värsta partykvarteren med tusentals dyngraka nordiska artonåringar på Kos. Men som sagt, det är bara rykten.

Men i morgon ska jag försöka offra lite fler och dyrare blommor på vårt försäkringskassanaltare. Om man bara ber och offrar tillräckligt mycket borde vi klara oss. Vi behöver inte ens få pengarna vi ansökt om, bara vi slipper fler blanketter. Blanketter från försäkringskassan är inkörsporten till sinnessjukdom.

Nu kan bara gudarna hjälpa oss.

Som tur är släppte de mig

Hoppsan, inget bloggande igår. Bloggen som kom av sig? Eller tjejen som toksomnade i soffan?

Närå, jag ba skojade. Jag blev kidnappad av utomjordingar. Så klart.

Sportidioter

Sport - so not my thing. Nyss hörde jag från tv:n att de skulle intervjua nån som gjort "tre mål och en nazist". Som att det vore något att vara stolt över, herregud. Själv tycker jag att nazister är sjukt obehagliga.

Men det kanske bara är jag.

Komsi komsi, nån som vill ha en kaka?

Neeeeej, inte brukar jag väl stå ensam i skogen och hänga på tisdagarna. Jag brukar faktiskt ha en skock ungar med mig. Den ena mer osnuten än den andra. Men just idag skulle vi ha skattjakt och jag stod och vaktade skatten så att inga snokande skolbarn skulle komma och äta upp den för oss.

Jag försökte dock få min manlige kollega att göra vaktjobbet istället för mig. Inga konstigheter alls med en kille i 25-årsåldern som står och gömmer sig i skogsbrynet intill både en skola och en förskola, med kakor inslagna i foliepaket. Inga konstigheter alls. Jag förstod verkligen inte varför det nödvändigtvis skulle bli min uppgift.

Vanlig tisdag

Vad gör ni på jobbet idag då? Själv står jag ensam i skogen och trycker. Business as usual.

Ba helt appropå liksom

Trådlöst internet. En fantastisk uppfinning! Inte minst för att man kan sitta på toaletten och surfa. Inte för att jag skulle göra det alltså, verkligen inte. Och jag skulle inte berätta om det här om jag faktiskt gjorde det heller.

Faktum är att jag inte bajsar överhuvudtaget, om ni undrade alltså. Jag är lite som Silvia kan man säga. Förutom minkpälsarna. Och den tyska brytningen.

Men hursomhelst, trådlöst internet. Det är trevligt det.

Nej, men regn är ju mysigt

Om jag var snygg i lördags var jag desto fulare idag. Fuck me, vet ni hur ful man blir i både själen och håret av att stå ute i ösregn i flera timmar i sträck? Inte ens barnen ville vara ute. Det bara regnade, regnade, regnade och regnade ännu mer. Hela jävla dagen.

Jag börjar allvarligt överväga om det här yrket rätt för mig. Jag tror att kanske arkivarie skulle passa bättre. Eller kanske chokladprovare. I ett arkiv. Eller bara nånstans där det inte regnar och man inte ser ut som en tvättbjörn med mascara i hela ansiktet och vantarna täckta med halvt förmultnade löv och lera efter en halvtimmes arbete.

För ärligt talat, frisk luft är faktiskt jävligt överskattat. Det vet alla om de bara tänker efter lite. Nu ska jag leta nya jobb på arbetsförmedlingen. Bibliotekarie kanske?

Dokumentering

Igår klädde vi upp oss, hela familjen, för att gå på femtioårskalas. Och jävlar vad snygga vi var - speciellt jag! För jag såg så där smal och bra ut, och inte alls som att jag tillbringat hela hösten med att tvångstrycka in choklad i munnen varje vaken sekund. I alla fall när jag tittade på mig själv i spegeln här hemma och jag höll in magen och stod i exakt rätt vinkel och belysningen var ganska dämpad. Men det var nog ungefär alla på festen såg mig, så de tyckte nog också att jag var smal och snygg.

Men vi tog inga kort! Jag grämer mig så över det idag, inte en enda bild finns det på mig från igår. Eller på de andra i familjen heller, de var rätt snygga de också som sagt var.

Så därför känner jag att jag måste skriva om det här, berätta för er om hur snygga vi (jag) var igår, så att det finns dokumenterat inför eftervärlden. Så nu vet ni. Snyggt som fan. Igår.

Förrädisk ädelost

Igår åt jag en broccoligratäng med ädelost till lunch. Trevligt tänker ni, men tyvärr hade den nog stått ett par dagar för länge i kylen för den smakade liksom lite... surt. Men eftersom jag äter snabbare än en utsvulten labrador märkte jag inte det förrän jag hade ätit nästan halva portionen.

Så sen gick jag halva dagen och oroade mig för att få ont i magen, men det kom aldrig. Förrän ganska sent på kvällen när jag ätit - vad som kändes som ett halvt kilo choklad på mindre än trettio sekunder - då fick jag plötsligt ont i magen.

Konstigt, att ädelosten inte gav sig tillkänna förrän sent på kvällen. Jag har alltid trott att man ska reagera inom ett par timmar om man blivit matförgiftad. Men men, det är aldrig för sent att lära sig något nytt.

Ska det vara så svårt för barn att inte vara så dumma?

När vi bestämde att Charles skulle heta Charles förstod vi att han skulle komma att få smeknamn. Hemma säger vi alltid Charles - det är ju det han heter - men jag reagerar inte så mycket när folk kallar honom Charlie. Jag inser att det även kommer finnas de som kommer kalla honom Challe, men de personerna kommer vi deportera till Sibirien på arbetsläger, så det blir nog inte ett så stort problem.

Vad vi däremot inte hade räknat med var att han skulle bli kallad...  Lars. Det var liksom aldrig med i beräkningarna.

Men det är vad en del mindre begåvade barn på dagis kallar honom. Lars! Jag ska minsann börja kalla dem för Börje hela bunten. Oavsett kön. Så får de se hur det känns att bli kallad för något helt annat än det man heter. 

Skitungar.

Dagens snackis i personalrummet

Bra lämning på dagis i morse. Alla grät.

Även jag. Det kändes ju... balanserat och bra.

Absolut inget fel på mig

Nu ska jag gå och lägga mig. Jag har kämpat för att hålla mig vaken sen strax åtta ikväll (då nickade jag till första gången i soffan), och det känns ju fullt normalt för en vuxen kvinna. Friskt och sunt.

Vem orkar hålla sig vaken efter klockan 21 liksom?

Personalrummet är viktigast

Vi håller på att göra om på jobbet, ett stort lekrum ska få helt nya möbler och leksaker och i väntan på de nya möblerna håller vi på att rensar undan de gamla. En del av dem slänger vi, andra försöker vi ställa på andra ställen i huset.

Som soffan till exempel, den har vi tagit in i personalrummet. Det känns dock onödigt att involvera barnen i alla detaljer kring det här projektet, det räcker med att de vet att alla möbler försvinner och att de bästa tar vi in i personalrummet istället.

Det tror jag skapar bra relationer mellan barnen och oss vuxna.

Ett varmt bad ikväll, det har jag förtjänat

Jag önskar att jag hade en badbomb hemma, en sån där dyr och lyxig från Lush eller så (finns de ens kvar?).

Då skulle jag ta ett bad ikväll, ett med alldeles för varmt badvatten - man vill ju inte att det ska bli kallt på en gång liksom - och så skulle jag släcka ner och kanske tända ett ljus. Sen skulle jag bli alldeles rastlös av att ligga där, det är ju rätt obekvämt också, och bara stirra upp i vårt fula badrumstak. Så då skulle jag tända de där hemska lysrören i taket i alla fall för att kunna läsa boken som jag för säkerhets skull tagit med mig in i badrummet.

Och när jag ligger där, i det lite för varma badvattnet med boken som jag måste hålla obekvämt högt för att inte blöta ner den, kommer jag inse att det här med bad i badkaret är rätt överskattat. Precis som jag inser varje gång jag bestämmer mig för att ta ett bad.

Så efter kanske tio minuters badande kommer jag att ge upp och dra ur proppen.

Joråmensåatte, det är ju skönt att vi har badkar. Tycker jag.

Har jag sagt att jag är trött idag förresten?

Spa- toalett

På personaltoaletten på jobbet sitter den här lilla hyllan med två bortglömda stearinljus.

Och det är ju mysigt tänker jag, det sänder ju ut signaler om att det är ok att sätta sig och långtidsbajsa på arbetsstid. Tända lite ljus, mysa, bara rå om sig själv liksom. Med tjugo skrikande ungar precis utanför.

Fast, nu när jag tänker på det, varför är de inte tända? Är signalerna att det är tvärtom - att man inte får långtidsbajsa med spa- känsla?

Herreguuud vad jag blev förvirrad nu! Undrar om man då inte heller bör sträcka ut sig i den enda soffan (så att ingen annan får plats) i personalrummet när man har rast, och tupplura så i tjugo minuter. Eller är det ok så länge man inte tänder ljus?

Den stora bruna tjocka mannens bokcirkel

Jag blev inbjuden till en ny bokcirkel för ett tag sedan (den förra somnade liksom lite), och eftersom jag är så sjukt kulturell - jag läser faktiskt serierna i SvD minst två gånger i veckan, och baksidan av mjölkpaketen varje morgon - så tackade jag givetvis ja. Jag vet ju vilken tillgång jag kommer att vara för de andra.

Vi döpte bokcirkeln till "Den stora tjocka bruna mannens bokcirkel". Och då drack vi inte ens vin den här gången. Jag har stora förhoppningar inför framtiden när det gäller det här.

Som sagt, saftey first

Vi hade mini- röris idag med barnen på jobbet. Jag påpekade noga för dem att det var viktigt att hela tiden knipa när vi gjorde hoppövningar, man vill ju inte att de små liven ska få livmoderframfall liksom.

Sånt tjatade de iaf mycket om när jag gick på mamma-barnjympa på friskis, och det verkade vara ungefär samma typ av övningar.

Alla frågor de hade sen om vad livmoderframfall var,  sa jag att de skulle ta med sina föräldrar hemma ikväll.

Jag gillar att förvara mina kläder lättåtkomligt

Det är tydligen garderobsveckor på Ikea just nu. Typ "köp fyra heltidsdagar av ångest och skruvhelveten för priset av fem". Eller tvärtom, jag minns inte riktigt.

Jag har nämligen en så jävla bra garderobslösning själv, så jag behöver ingen ny.




Det bästa med min - förutom att den är lättöverskådlig - är att den gör att det aldrig känns så där kallt och jobbigt att sätta ner fötterna på golvet om morgnarna när man ska kliva upp.

Och så behövde jag inte skruva ihop den först.

Det borde han veta

Jag: Du, jag vet varför Charles vaknar så ofta nu för tiden. Det är för att han ligger och roterar, och vaknar och skriker när det blir obekvämt. Så allt vi behöver göra är att på något sätt bygga om hans säng till ett madrasserat rum!

Björn: Du tycker inte att vi istället borde ta reda på varför han skruvar på sig så mycket om nätterna? Hitta roten till det onda liksom?

Jag: Eh, nej. Verkligen inte. Det är inte så vi hanterar problem i vår familj. Sånt är faktiskt för amatörer.

Långsamt är det nya svarta

Hörrni, jag överlevde. Jag körde inte i diket heller, inte ens lite grann. Och 40 km/h är en jättebra hastighet, det är nog mina nya favorit. Jag får helt enkelt se till att inte köra så mycket motorväg - åtminstone inte när det snöar ute. Jag har en känsla av alla andra på vägen inte riktigt uppskattar den hastigheten nämligen.

Men det är bara för att de inte har kommit till insikt ännu.

Förbryllande

Men gud! Det ligger en tom godispåse i min väska - hur kom den dit? Vem har lagt den där?!

I´m so clever

Varje kväll när jag står och borstar tänderna tycker jag att jag ser några vita hårstrån mitt upp på huvudet. De rycker jag naturligtvis bort varje gång jag ser dem - jag är alldeles för ung för sånt trams - och varje gång inser jag att de inte alls var vita, de var bara väldigt ljusa.

Så snart har jag väl en liten kal fläck mitt på skallen. Men det är ju så mycket fräschare än ett par vita hårstrån, som inte ens är vita.

Eller nåt.

Nån fördel ska det väl finnas med att ha barn också

Det där snoret på min jacka, det kommer naturligtvis från barnen. Det var ju inte alls så att jag i morse när jag satt på tunnelbanan råkade nysa ut det själv, för att sen lite diskret försöka torka bort det med vanten utan att lyckas så bra.

Givetvis inte.

Dikeskörning är kul har jag hört

I morgon kommer stormen - the storm liksom. Det ska komma minst två meter snö och blåsa orkanvindar här i Stockholmsområdet. Eller ja, kanske inte fullt så dramatiskt, men nästintill om man läser kvällstidningarnas rubriker (och de är ju som vi alla vet så nära sanningen som man kan komma).

Och jag måste ta bilen i morgon, annars kommer jag inte hinna med att både lämna på dagis och vara i tid på jobbet. Så nu är jag nervös såklart, jag började övningsköra i april när snön var borta för länge sen, och jag har definitivt ingen erfarenhet av att köra bil i snöstorm.

Men det går säkert bra. Jag kanske kan ta bilen med på tunnelbanan eller så, där brukar det ju inte vara så halt.

Måndag

Måndagar alltså, fy fan. Är det det i morgon igen så sjukskriver jag mig.

Nästan som en elitidrottare

Jag var lite nervös för att jag inte skulle orka med det här träningspasset, att jag inte skulle palla hela eller så. Jag har ju inte tränat sen typ i somras (läs april).

Men det var inget att oroa sig för! Jag fick bara lite blodsmak i munnen, svårt att andas och så svartnade det lite för ögonen emellanåt. Toppform med andra ord. Och det känns ju skönt, för nu behöver jag inte träna igen förrän framåt vårkanten. Najs.

Dum i huvudet

Men alltså, hur tänkte jag nu egentligen? Beach 2011 är ju skitlångt borta!

Ångraångraångra.

Location:Kungstensgatan,,Sverige

Självinsikt

Jag åker tunnelbana med hår som ser ut som ett skitigt jävla skatbo, men alla som ser mig tänker naturligtvis att jag är en jävligt skön tjej som vågar visa mig naturlig och osminkad, som uppenbarligen är på väg till gymmet och som det syns på att jag är skitsnygg i vanliga fall när jag är mer fixad.

Såklart. För det är ju absolut ingen som tänker som jag gör när jag ser andra på stan i det här skicket: " Gud vad du ser sunkig ut - gå hem och duscha. Och köp en mascara för fan!"

Nej, så skulle de aldrig tänka. Inte om mig.

OMG

Har ni nånsin sett något så vackert? Glöm spegelblanka sjöar, höstgula löv och annat trams. Det här är skönhet - ett nästintill tomt parkeringsgarage på Ica Maxi kvart över åtta en helgmorgon!

I löv körkort.

Egoister

Jag fattar inte hur jag har kunnat få så jävla bortskämda barn. Här sitter jag i soffan, typ mitt i natten, bara för att de ville gå upp. Och trots att jag har slagit på barnprogram så är de liksom inte nöjda. De vill se på andra barnprogram, ha välling, ny blöja, leka, ha leksaker som finns nere i källaren, och peta mig i ansiktet.

De visar ingen som helst förståelse och respekt för mig som bara vill facebooka, läsa bloggar och spela spel på mobilen. Det är fan inte ok, inte ok alls. Man kan ju tycka att de borde vara lite tacksamma över att jag faktiskt fött dem.

Hata fotboll

Det måste verkligen vara något fel på vår tv. Varje gång jag släpper fjärrkontrollen slår den över till fotboll. Varje gång.




Jag har försökt slå och banka lite på den, bryta strömmen och ta ur batterierna ur fjärren. Men inget hjälper. Jag är så jävla trött på det här nu, i morgon får vi nog åka och titta på en ny.

Skam den som ger sig

Det gick ju så där ned rödvinet igår. Så ikväll går jag på spriten istället.

Och shut up, likör 43 är minst lika tufft och hårt som nån gammal äcklig whiskey. Minst.

Som vilken artonåring som helst från Skövde, eller kanske Borlänge

Julius hörde att de ska spela in en ny säsong av Big Brother igen, så han gick genast och hämtade sin mössa för att ha på sig den inomhus. Nästa vecka ska han göra en tribal-tatuering och börja med gummisnoddar längst ner på jeansen.

Jag är övertygad om att han kommer komma med. Han är ju inte helt främmande för att kissa på golvet heller.

(notera ogärna stöket i bakgrunden).

Men det är ju kul med fredag

Igår drack jag ett glas rött vin till maten. Sen somnade jag i soffan innan barnen ens hade hunnit i säng, samt medan jag nattade Julius och till sist somnade jag en tredje gång i soffan. Innan jag somnade i min egen säng alltså.

Jag kanske aldrig skulle ha druckit rödvin igår. Eller skaffat barn. Oklart vilket som gjorde mig tröttast.

Men åååh, varför fattar inte barnen att de måste vara tysta på liggvilan så att fröken kan sova? Herregud - det är väl den mest grundläggande dagisregeln av de alla? Det och att man inte får kasta sand.

Nu kommer jag vara skittrött resten av dagen bara för att de pratade så mycket. Barn ska faktiskt ses men inte höras. Det står i läroplanen.

Det är ju tur att han vet själv vilken krok som är hans.

I morse var vi på utvecklingssamtal för Julius på dagis. Jag visade mig vara en ansvarstagande och intresserad förälder genom att ställa pålästa och insatta frågor, som till exempel vilken avdelning Julius går på och vem ungen är som tydligen går på hans avdelning och som har bjudit honom på kalas.

För det är det värsta jag vet, föräldrar som inte vet nånting om sina ungar och deras vardag.

Det är viktigt med dokumentation på förskolan

Barn berättar gärna och mycket om sig själva och sina föräldrar. På jobbet den här veckan är det tydligen allmän genomgång av vilka föräldrar som pruttar i bilen och varför.

Jag antecknar allting givetvis. Man vet aldrig när det kan komma att behövas.

Hur tänkte de när de gjorde en vit luva med två hål för ögonen?

Eftersom vi inte gör saker i tid i vår familj - framförhållning är för töntar - så fick jag bränna iväg igår efter middagen för att fixa kostym till Julius att ha på sig på spökfesten på dagis idag.

Jag fick till slut tag i en liten vit spökdräkt med matchande huva till. Så sen kunde jag andas ut, mitt barn kommer inte vara den ende som inte är utklädd idag.

Han kommer istället vara den mest bedårande lille Ku Klux Klan-medlemmen som nånsin gått på svenskt dagis.

Aldrig är man nöjd

Det är alltid så inspirerande att gå på Ikea tycker jag. Även om man är nöjd med sitt hem innan man åker dit, kommer man alltid på nya saker man vill ha när man ser deras skyltningar.

Efter idag till exempel känner jag att jag bara måste göra om sovrummet.

Kan födelsedagsbarnet kanske ha namnskylt?

Julius blev bjuden på kalas häromdagen, det låg en liten inbjudan på hans hylla på dagis när jag hämtade honom.

Och det är ju trevligt. Förutom att födelsedagsbarnet är ett barn som jag inte har en aning om vem det är, jag har aldrig ens hört namnet förut.

Jag undrar lite om föräldrarna till det barnet kommer ta illa upp om jag råkar skicka fram Julius till fel unge för att lämna över presenten. Men de får faktiskt skylla sig själva som inte bifogade bild på sitt lilla hjärtegryn.

Hallå?

Säkerhet är något vi prioriterar på jobbet. Det gäller att det finns tydliga instruktioner om hur man ska agera vid en akut situation.

Och här ringer vi tydligen till 90 000 vid såna situationer. Jag hoppas bara att det finns någon övervintrad telefonist som kan ta emot vårt samtal om det skulle behövas.

För julen är väl snart här, eller?

Fastighetsskötaren var här i dag för att mäta lite i vårt kök, vi ska tydligen få ny kyl och frys innan jul.

Så himla skönt, då behöver vi inte städa bort alla sojafläckar som funnits i kylskåpet sen Berlinmuren föll. Det kändes nämligen så svårt att nå ända dit bort från soffan, och så ville jag ju inte riskera att få rengöringsmedel på fluff-filten.

Hata vardagskvällar innan middag

Det är otroligt viktigt att ge barnen bra kost, det har jag alltid tyckt. Helst ekologiskt och lagat med omsorg.

Så jag gav dem verkligen inte varmkorv och bröd med festis att dricka till som middag ikväll. Verkligen inte, det är bara grundlösa rykten. Jag skulle aldrig muta mina skrikande barn med såna onyttigheter.

My precious

Har ni sett såna här fleecetröjor? Varannan unge på jobbet har en sån och de är så sjuuuukt mjuka att det inte ens går att beskriva hur mycket för nån som aldrig känt på en sån. Det är som att en bit av ett fluffigt moln plötsligt trillat ner från himlen. Typ. Fast mjukare.

Hursomhelst, i helgen fick vi en sån filt i present. Fatta, en hel filt av det här mjuka mjuka gosiga luddet! Jag ska aldrig mer lämna soffan, never ever. Den här hösten och vintern ska jag ligga ihopkurad under den här filten varenda sekund. Och nåde den som försöker ta den ifrån mig, eller försöka sno ett hörn. Delad glädje är absolut inte dubbel glädje, kom ihåg det hörrni.

Det känns skönt faktiskt att ha en plan för vintern. Man vill ju inte stå oförberedd inför ännu en istid.

Lunchkoma

Jag ska aldrig sluta jobba på dagis. Om jag inte hittar nåt annat jobb med liggvila förstås. Men jag gissar att de inte är helt vanliga på andra arbetsplatser? Eller är det ok att krypa ihop med en filt under skrivbordet om man jobbar på kontor?

Alltså, jag är inte sur eller så. Bara lite klädsamt bitter.

Jag var helt övertygad om att vi skulle få bättre ekonomi nu när jag också jobbar heltid, men av någon anledning har det inte blivit så. Tydligen blir man inte rik av att vabba så in i helvete och sen aldrig begära ut pengar från Försäkringskassan för de dagarna.

Jag önskar bara att nån hade kunnat berätta det här för oss tidigare. Nu måste jag liksom avbeställa minkpälsen.

Nästa stora stjärna

Vi gillar att liksom balansera lite gränsen, Björn och jag, det är vår grej kan man säga. Just nu håller vi på med "projekt Försäkringskassan". Det går ut på att inte fylla i ett enda papper på en gång, utan samla allt på hög och sen försöka ta itu med allt på en gång. För att krydda det lite extra har vi dessutom tappat bort några blanketter.

Det här projektet har allt: spänning, nerv samt irritations- och stressgräl. Jag bara väntar på att nåt smart produktionsbolag ska ringa snart och vilja göra en egen dokusåpa med oss i huvudrollerna. Det kommer bli succé, jag lovar. 

Jag har redan börjat spåna lite på programidéen, ett av avsnitten ska nog heta "Men helvetes jävla bläckpennor, hur svårt är det att funka egentligen? Jag vill titta på True Blood nu istället för att göra den här skiten!" Eventuellt lite kortare titel, vi får se vad de säger.

Sådan mor sådant barn

Idag mötte vi ett gäng galna människor som i samlad tropp var ute och löptränade tillsammans inför Stockholm Marathon.

"Varför springer de?" sa Julius lite förvånat, "det går ju en buss där borta".

Som förälder vill man ju gärna att barnen följer i ens fotspår, så jag måste ju erkänna att jag blev lite stolt när han sa så. Ytterligare en en generation soffpotatis liksom. Tryggt.

Återigen: Var det verkligen så genomtänkt av oss att skaffa barn?

You just gotta love them tidsomställningar. Och det är så himla skönt att få en timme extra så här i vintermörkret.

Så att man kan gå upp klockan fem istället för sex.

Det är viktigt med matro

Med två småbarn hemma är det lätt att det blir kaos i alla matsituationer. Men eftersom vi är trötta på det nu har vi beslutat att införa vissa regler. Bland annat har vi infört klädkod vid matbordet.




Ingen blir serverad utan att ha trätt underkläder över huvudet.

Allra tystast blir de när Björn är hemma. Han ser liksom extra auktoritär ut med ett par barnkalsonger kring halsen.

Hej snygging, står du här och fjällar?

Jag hämtade ut mitt körkort igår. Det känns skönt att veta att jag kommer se ut så här på mitt id-kort de närmsta tio åren.

Som en blöt och platt liten död fisk.

Blubb blubb.

Döende. Igen.

Jag bloggade aldrig igår. Det var inte för att jag hade bloggtorka, var utan internet eller hade armarna bakbundna.

Nej, det var för att jag var så jävla trött. Jag var så trött att jag inte ens orkade läsa några bloggar. Jag höll mig vaken i ungefär 10 minuter efter att Björn kommit hem från Göteborg (det var så lång tid det tog för mig att äta upp chokladkakan han hade med sig. Det var godisdag igår visade det sig nämligen). Sen sov jag djupt och klockan var inte ens åtta på kvällen.

Jag vet inte om det är normalt att vara så här trött, får man ens vara det? Eller är jag döende? Jag vet inte själv, jag har ju ingen medicinsk utbildning direkt. Men det här känns inte normalt. Jag undrar om det kanske kan vara chokladbrist?

Nyförälskelsen dör liksom aldrig ut

Björn sitter på tåget på väg till Göteborg just nu. Vi sa att jag skulle ringa sen för att säga godnatt, men jag vet inte. Vi chattar just nu på Facebook, det räcker väl? Det är faktiskt minst lika romantiskt. Och så kan jag ju titta på tv samtidigt.

Onsdagsmys

Onsdag - det är den dagen man får äta godis va?

Go Britney

Jag har hört att det finns en kanal som bara sänder program för barn.

Kanske är dags att börja låta barnen titta på den istället för MTV.

Skitmorgon

När jag klev upp i morse hade jag som en stor mörk fläck i ena synfältet. Tydligare migränvarning är svårare att få. Så jag svor, började leta migränmedicin, upptäckte att vi inte hade någon och svor ännu mer. Idag har jag liksom ingen tid att vara hemma, vi har sjuka kollegor och viktiga möten idag. Stress, stress, stress.

Sen förstod jag att jag bara var bländad efter att i mörkret försökt kisa med ena ögat mot den ljusstarka mobilen för att se vad klockan var.

Det kommer bli en bra dag det här.

Men kom igen

Nu har jag fått en avi om att mitt körkort finns att hämta. Men inte på närmaste postombud, nejdå, utan på nåt jävla utlämningsställe mitt ute i skogen i Hallonbergen. Som dessutom bara har öppet mellan 09.10 och 09.25 på morgnarna och mellan 14.37 och 15.02 på eftermiddagarna. Ojämna veckor alltså. Som veckan innan haft en snitttemperatur på inte mindre än 0,5 graders skillnad från samma vecka förra året.

Jag vet inte riktigt hur de har tänkt sig att folk som jobbar ska kunna hämta ut sina körkort. Det är tydligen bara meningen att arbetslösa och slöa studenter ska kunna göra det.

Men det är lugnt, jag fortsätter gå runt med pass och ett ihopknycklat papper i väskan. Det känns fräscht.

Sur typ

Björn har varit sur på mig hela dagen idag. Bara för att jag igår morse sa att det var ok att han bjöd hem sina kompisar till oss för att titta på fotboll, och sen blev sur över att hans kompisar var hemma hos oss och tittade på fotboll.

Jag hatar när han är så där pms:ig.

Say cheese!

Idag hade vi fotografering på jobbet. Först gruppfoton, sen individuella foton: "Kan ni vattenkamma min son och klippa topparna lite innan?", "Jag vill att hon har den här blusen på sig på fotot men den är lite fläckig så kan ni tvätta och torka den innan?" och "Här har du en femhundring, kan du kila iväg och köpa nåt snyggt min unge att ha på sig?"

Nää, jag skojade bara. De var ganska rimliga i sina förfrågningar. Förutom när de ville att vi skulle trolla bort den kombinerade morgon- och mössfrisyren (men nästa år tar jag med mig trimmern, så då borde ju det lilla problemet vara avhjälpt).

Hursomhelst, när ungarna var färdigfotograferade var det tydligen vår tur - de vuxna alltså -  att ta individuella foton. Det var precis som på mellanstadiet: "sitt snett, vrid huvudet, titta upp och ner samtidigt, näsan åt höger och hakan åt vänster och LE".

Fantastiskt. Nu har jag årets julklappar klara. Redan! Och tänk vad förvånade alla ska bli, när de klämmer på paketet först och förväntar sig ett foto på Julius och Charles i vattenkammade frisyrer och matchande slip-overs, och så får de ett inramat foto på mig (komplett med mössfrisyr och sedvanligt jävligt stelt leende). Kan inte bli annat än succé.

Ett sista halmstrå

Varje morgon hinner jag med nöd och näppe att skumma igenom nyhetsdelen i tidningen. Sen frågar jag Björn om det är ok att jag tar med mig kulturdelen (han hinner inte heller ta sig igenom hela tidningen om morgnarna) och sen sitter jag alltid på tunnelbanan och letar förgäves i handväskan efter kulturdelen som inte ligger där.

Sjukt irriterande. I morgon ska jag testa att faktiskt lägga ner den i handväskan innan jag går hemifrån, och om inte det funkar ger jag helt enkelt upp.

Jag jag jag

Vi var på söndagsmiddag hemma hos min mamma ikväll. Hon och hennes sambo kom hem så sent som i morse från Las Vegas. Nygifta.

Det kom som en fullständig överraskning för oss. Och det var väl trevligt antar jag, om det inte vore för det att alla av någon anledning mycket hellre ville prata om deras bröllop än mitt nytagna körkort.

Jag försökte hela tiden styra över samtalet till det, men det var alltid nån jävel som gick tillbaka till bröllopet. Pfft, bröllop liksom. Vem bryr sig? Jag har ju faktiskt tagit körkort, det är ju ändå en mycket större bedrift. Gifta sig kan ju vilken idiot som helst göra.

Dålig stil av dem faktiskt att göra det i samband med mitt körkort. Och på samma datum också! Men det är klart, det är ju rätt praktiskt för dem. Då kommer de ju alltid bli påminda om vilket datum som är deras bröllopsdag. 

Men ändå.

Mer choklad åt folket

Men guud, det här stämmer ju helt och hållet in på mig! Speciellt det där om att det är svårt att bli av med höstens extrakilon. Jag hade ingen aning om att det berodde på att jag åt för lite choklad. Men det ska det bli ändring på.

Man vill ju vara pigg och smal liksom.

Jag kan inte bestämma mig för om han är smart eller bara lat.

Julius kliver in i barnens röriga rum och utbrister: "Oj - vad det är stökigt här! Bäst jag går härifrån".

Är det nu man bör fundera över att utvärdera barnuppfostringsmetoderna?

Om när jag blev godkänd

Ja uppkörningen ja. Jag vet inte om jag någonsin varit så nervös tidigare i hela mitt liv. Jag darrade bokstavligt talat som ett asplöv. De första tio minuterna gick bra, jag gled igenom en rondell så elegant man bara kan när man skakar så mycket, lyckades ta mig upp på motorvägen utan att preja av mig själv eller nån annan och blev sen dirigerad in i ett litet villaområde.

Finemang tänkte jag, köra i trettio utan att köra över ungar som springer över gatan, det klarar jag utan större problem. 

Men tyvärr hade kontrollanten andra planer. Han ville naturligtvis att jag skulle backa runt ett hörn. Ett hörn med uppförsbacke.

Då tänkte jag kliva ur bilen där och då och tacka för mig, men nånting fick mig att besinna mig och stanna kvar i bilen och göra ett försök. Och jag backade och svängde och svettades och svängde lite mer, med ena foten på kopplingen och den andra på bromsen (varför göra saker och ting på rätt sätt liksom?) och bilen morrade och hoppade och hotade med motorstopp var tredje sekund men på nåt sätt - fråga mig inte hur - lyckades jag ta mig runt hörnet utan att hamna på fel sida av vägen eller få motorstopp.

Sen är allt en enda dimma. Jag svettades ännu mer, ville helst ligga i fosterställning och gråta, körde eventuellt mer motorväg, skakade mer än nånsin och sen plötsligt var vi tillbaka på parkeringen som vi startade ifrån.

Och av någon underlig anledning fick jag godkänt. Det kanske räckte med att jag inte dödade någon, jag vet inte riktigt hur höga kraven är faktiskt. 

Och nu har jag körkort och en bil som bärgats till verkstaden för att ena hjulet höll på att lossna. Det är så skönt när man har tajmingen på sin sida. För vem vill ut och köra bil med ett nytaget körkort liksom?

Vecka 42

Puh, vilken vecka. Äntligen helg (på riktigt) liksom. Det har snöat, jag har fått storstryk i bowling och barnen har gått på dagis fem dagar i sträck.

Och ja just ja, så har jag tagit körkort också.

Hej fredag

Men gud, jag är helt utmattad. Det känns som att jag har varit vaken i ett dygn eller två i sträck. Är det ok för er om vi säger att det är fredag idag istället för i morgon?

Om vi beslutar oss för det  kan vi  vara lediga i morgon. Jag ska bara ringa till jobbet först och meddela det på telefonsvararen. Jag vill ju inte vara oansvarig.

Stressigt på morgonen

Är det jätteviktigt att man borstar båda barnens tänder varsin gång, eller är det ok att borsta ett barns tänder två gånger?

Jag bara undrar i största allmänhet alltså.

Om svårigheterna med att sortera underkläder

Björn brukar hävda att det är svårt att se skillnad på mina och Julius underkläder eftersom de har ungefär samma storlek.




Men Blixten McQueen i min underklädeslåda? Ärligt talat, kom igen nu. Känns det troligt eller?

Jag är ju mycket mer en spiderman-typ.

Grannsämja

Bra skrivet! Man kommer alltid längre genom att gå till attack. Diplomati och vanlig hövlighet är för töntar!

Jag kan också jättemånga ord

I morse satt jag bredvid några gymnasieungdomar som var på väg till skolan. De pratade om läxan till torsdag, då de ska kunna "jättemånga ord".

Och det är ju så himla bra! Det pratas ju så mycket om hur dagens skola inte håller måttet och att ungdomarna bara är dumma och lata, men det här motbevisar ju båda de sakerna. Det var inte bara många ord, utan jättemånga ord som de skulle kunna. Det är verkligen toppen tycker jag! Att kunna många ord kommer man verkligen långt på, för tänk om man inte kan ordet för till exempel äcklig blekgul dryck med svag alkoholhalt som finns i matbutiker och skumma kvartersbutiker - det vore ju otroligt jobbigt. Men den som kan jättemånga ord vet att det är folköl och då blir det så mycket lättare att bli full till lucia eller Halloween (eller båda två) om man vet vad det är man ska försöka köpa.

Sen, om man pluggar vidare, har man ju alla förutsättningar att lära sig jättejättemånga ord på högskola eller universitet.

Det känns tryggt att veta att det finns så engagerade och ambitiösa lärare. Det bådar gott inför framtiden.

Nya tider

Enligt Björn som lyssnade på vetenskapsradion på P1 häromdagen (mycket viktigt att jag fick med att det var just han som lyssnade på det, mycket viktigt. Så nu vet ni, ibland lyssnar han på sånt i bilen i ca sju minuter på väg till dagis. Det är ok att bli imponerade), tror barn mer på vad vuxna säger än vad de själva ser.

Herregud säger jag bara! Vilken revolutionerande insikt, kunde ingen ha kommit med den förut? Varför har vi hållit på och trasslat med barnuppfostran old style så länge helt i onödan? Nu ska det bli andra bullar av i alla fall, barnen får faktiskt skylla sig själva om de köper allt vi säger rakt av utan kritiskt tänkande. Nu ska jag börja hota med det läskiga trollet under soffan så fort de inte gör som jag säger!

Nästa vecka ska vi prata om hur man gör när barnen drömmer mycket mardrömmar.

Nån måste ta sitt ansvar

Det är inte ok att det fortfarande är mörkt ute när man åker till jobbet. Verkligen inte ok.

Jag kräver bättring snarast!

Att klä sig i Spiderman-outfit på vid intervjun speglar i de flesta fall inte klädkoden på företaget man vill jobba på

...fast Charles kommer ju i alla fall inte behöva vara arbetslös och singel ensam. Han kan ju alltid ta sällskap av Julius.

Inlärningssvårigheter

Vi övningskör och vi övningskör, men hur många timmar vi än lägger ner kan jag inte lära mig att backa. Eller ja, jag kan backa i normala situationer som att parkera eller backa ut från en parkeringsplats. Inga problem.

Men jag kan för mitt liv inte backa runt ett hörn som de där sadistiska uppkörningstyperna tydligen kräver. Det spelar ingen roll hur mycket jag än övar eller skriker på Björn, det hjälper inte. Och hur ska man lära sig annars?

Det kommer bli jobbigt för Charles att växa upp

Charles har upptäckt att alla tycker att han är charmig och söt som går runt och tutar i ett dammsugarör (till en leksaksdammsugare) iförd storebrors kalsonger på huvudet. Just det här med kalsonger - använda eller oanvända spelar inte någon roll - tycks vara ett ständigt återkomma tema för hans del.

Problemet är att han inte tycks inse att det finns ett bäst-före-datum på det här partytricket. Till slut är det inte lika roligt längre. Men han får väl inse det själv. Försök landa ett jobb eller en flickvän med brorsans kalsonger på huvudet liksom. Då spelar det nog ingen roll om han fattat att använda kalsonger anses vara lite äckligt att ha på huvudet.

Städfirman trivdes bra hos oss

Vi har anlitat en ny städfirma som var hemma hos oss igår för första gången. De var här i åtta timmar. Åtta timmar.

Det säger ju naturligtvis ingenting om hur ostädat det var här hemma innan, absolut inte. De tyckte nog bara att det var himla mysigt att vara här.

Vi väljer våra strider

Mona och många andra hade bloggträff igår, som jag också hade tänkt att gå på. Men jag valde en mer fredagsmyspysig aktivitet istället, jag stannade hemma och bråkade med Björn.

Vi bråkade givetvis inte om att jag skulle gå ut, sånt står vi över. Vi är väl inget tonårspar heller.

Nej, vi bråkade om vinterkläder istället. En hel fredagskväll. Och lite i morse också. För man vill ju inte vara som alla andra, tjafsa om pengar och dammsugning liksom.

Vinterkläder är så himla mycket coolare.

Vi ställer krav

Vi hade uppföljningssamtal igår på dagis angående Charles inskolning. Vi uttryckte naturligtvis vårt djupa missnöje över alla baciller de dumpat på våra barn.

Så nu tar vi för givet att vab-dagarna är över för det här året. Allt annat vore ju ohyfsat faktiskt.

Han drack i alla fall inte ur toaletten

Charles har - trots sin ringa ålder - en väldigt stark integritet. Han vägrade till exempel att fastna på bild idag när han sprang runt med storebrors kalsonger på huvudet. Storebrors använda kalsonger.

Stackars barn, det är väl så här man blir av att växa upp med en bloggande mamma antar jag. Man får en onormalt utvecklad känsla för att skydda sig från att bli exploaterad och den sker helt och hållet på bekostnad av förmågan att avgöra vad som är alldeles för ohygieniskt eller inte.

De kanske aldrig sa vems barnbarn de ville att han skulle hämta

Smart morfar. Han tog naturligtvis med sig en tystare och mindre bråkig unge hem. Barn som barn liksom, men ändå inte. Man ska alltid göra det så enkelt för sig som möjligt.

Och jag som tyckte min mamma var förvirrad när jag var liten, som råkade ta med sig fel hund hem från Ica en gång. Överraskande nog är hon alltså långt ifrån värst.

Men det är väl som de säger, plötsligt händer det.

Bloggtips

Men åh, har ni sett den här bloggen? Helt lysande! Synd bara att den har ett bäst-före-datum (nån gång måste ju ungen växa upp antar jag).

Det är ju precis det här man drömmer om innan man skaffar barn, att få en söt liten accessoar som man kan klä på vilka kläder man vill. Det är ju så det borde vara i alla fall.

Och istället får man bara dessa skrikande, bajsande saker som kräks överallt. Sjukt orättvist. Hur matchar man det till dagens outfit liksom?

Här är min favoritbild, hur fantastisk är inte den?

Nu är det synd om mig.

Aj, sprängande huvudvärk och dimmig syn. Jag återkommer i morgon.

Att hålla sig till ämnet

Det finns de som tycker att det är lite lägre status att jobba med mindre barn, att det på något sätt skulle vara mindre av en utmaning än att exempelvis jobba på gymnasiet (som vissa kanske är utbildade för egentligen). Men jag håller inte med alls, små är barn är faktiskt väldigt kompetenta. De har en stor förmåga att föra stringenta konversationer, göra djupgående analyser samt problematisera olika situationer.

Häromdagen hade vi till exempel en viktig samling om ett ganska angeläget och viktigt ämne, närmligen hur man är som kompis (eller seminarium om olika sociala koder och hur man bör uppföra sig enligt dessa. Man kan kalla det för vilket som). Alla barn räckte ivrigt upp handen och kom med relevanta inlägg som: att man inte får slåss eller bitas, man ska säga förlåt om man gjort något dumt och att ett av barnens mamma gympar. Oklart dock vilken sorts gympa. Vidare fick vi höra att flertalet barns mammor gympar, vissa småsyskon äter sand och att även ett stort antal barn var på Kolmården i somras.

Precis som vilket styrelsemöte som helst. Eller seminarium på universitetet. Så att man ska hålla på och racka ner på det här yrkets status, det tycker jag är jättemärkligt. Jag utmanas ständigt på det intellektuella planet när jag är på jobbet.

Men det är ju kul att fylla i blanketter

Vi har ju vabbat en del den här hösten kan man säga.

Och det är nu det absolut svåraste och jobbigaste momentet kommer in: fylla i alla blanketter rätt till försäkringskassan. För att lyckas med det bör man helst ha 200 högskolepoäng i "Hur man fyller i försäkringskassans blanketter".

För de jävlarna vill att man ska misslyckas, att det i princip ska vara omöjligt för mamma, pappa och farmor att vabba för samma barn. Man måste fylla i ett hundratal blanketter, svara på frågor som vad vaktmästaren på kontoret i Vasastan heter, vad hans katt härstammar ifrån och hur många fågelarter det finns i Uppland.

Sen ska dagis godkänna alla blanketter, så att de måste ignorera ens barn i minst en dag för att de inte har tid att ta hand om dem då det tar så lång tid att stämpla alla papper.

Sen ska alla blanketter läggas i en särskild och hemlig ordning - som ingen vet hur den ska vara - och skickas med brevduva två varv runt jorden.

Sen. Sen kanske man får sina pengar

Nån måtta får det väl ändå vara.

Det finns de som gillar sport. Och så finns det de som gillar sport ohälsosamt mycket.

Sen finns det såna som Björn. Som frivilligt tittar på amerikansk fotboll.

Hur tänkte jag nu igen när jag valde honom?

Det gäller att passa på när man är barnfri

Björn har pratat jättelänge om att vi borde skaffa barnvakt och gå ut och äta på något bra ställe. Verkligen unna oss lite.




Så idag gjorde vi slag i saken. Hoppas han är nöjd nu.

Trafikens grundregel

Björn och jag är ute och övningskör.

Idag har vi tränat extra mycket på trafikens grundregel: var inte en tönt.

Alla anledningar är bra anledningar

Alla skaffar barn av olika anledningar. En del vill ha dem som accessoarer, andra vill ha villkorslös kärlek och vissa har bara skaffat dem för att de inte fattat hur preventivmedel fungerar.

Själv har jag skaffat mina för att de ska gå och lägga sig varje kväll. Dagens bästa ögonblick. Äntligen barnfritt.

Feber. Igen

Nej, men om man skulle ta och vabba lite idag kanske. Jag har ju ändå jobbat nästan två veckor i sträck nu.

Jag vill ju inte skämma mina jobbarkompisar liksom. Få dem tro att jag har arbetsmoral eller så.

Nån måtta får det faktiskt vara

Julius var smal redan innan han blev sjuk, men nu - nu är han mager som ett undernärt barn på franska landsbygden under revolutionen. Alla kläder bara hänger, han tappar kalsonger och byxor så fort han rör på sig. Vi har givetvis försökt göda honom sen han blev frisk, men han har inte direkt varit så samarbetsvillig gällande det.

Men idag, jag vet inte, det var som att någon bara tryckte på en knapp. Dubbelt mellanmål, middag plus kanelbulle efteråt (inte kanelbulle istället för middag alltså), välling, smörgås, you name it. Nästan lite överdrivet kan jag känna faktiskt. Så i morgon blir det till att bromsa lite, man vill ju inte ha en tjock unge liksom.

Eller ja, inte två i alla fall.

Flytta på dig din jävel

Men gud, det här teoriprovet kommer ju bli en baggis! Det är ju som sagt bara att kryssa i "tuta" så fort det finns som alternativ.

Jag menar, de där vägarbetarna ska man hålla kort. Inte låta dem tro att de är något. Det är ändå ingen som gillar uppgrävda gator!