fredag 31 december 2010

Föräldraansvar




När man har barn är det viktigt att ge dem bra och näringsriktiga mellanmål. Och sylt innehåller ju faktiskt jättemycket vitaminer.

torsdag 30 december 2010

Träning kanske inte är för alla

Jag har ju som sagt tränat två dagar i rad nu. Spinning bland annat. Och nu känner jag mig liksom så stum och trött och konstig i benen. Och så ska det ju inte vara. Jag har faktiskt hört att man ska bli pigg och stark av att träna.

Det kanske är bäst att jag väntar mer än de där sex månaderna innan jag tränar nästa gång. För det tycks ju inte funka så bra för mig.

Twitter

Jag har i säkert två års tid nu trott att Twitter bara är en fluga. Men jag vet inte, jag har nog fel. Jag är nog inte så jättebra på att avgöra vad som funkar och inte funkar. Jag trodde till exempel att jag kunde äta geishapraliner i smyg i bilen utan att Björn skulle märka något (prasselprasselPRASSELprassel), men det gick ju inte alls så bra.

Hursomhelst, twitter var det ja. Man kan ju liksom inte följa nåns twitter utan att ha twitter själv. Mycket irriterande. Och det finns ju massor av spännande, roliga och intressanta människor som twittrar. Som jag faktiskt vill följa. Och så SJ såklart.

Så nu har jag krupit till korset och skaffat twitter jag också. Och plötsligt kan jag inte komma på en enda människa som jag vill följa. Så ge mig tips! Överös mig med bra twitters (twittrar?).

Och glöm naturligtvis inte att följa mig. Följ mig, avguda mig, älska mig.

Eller bara följ mig. Det räcker.

Vem vet, jag kanske till och med kommer twittra (läs: förstå hur den där komplicerade jävla skiten egentligen funkar så att jag faktiskt kan twittra själv) så småningom?
Gymmet två dagar i rad nu! Det borde räcka i minst fem, sex månader framöver.

Gött, det betyder alltså att beach 2011 redan fixad för min del. Har ni mycket kvar eller?




onsdag 29 december 2010

Det skiljer bara 63 cm mellan oss

Julius är tydligen exakt en meter lång just nu. Det är ju perfekt, vi som bara har en trasig tumstock sen tidigare. Men nu kan vi mäta upp saker ändå!

Kanske vi kan bygga om badrummet i smyg på egen hand?


Hur man vet att andra människor inte har barn:

De säger saker som "Barn är så himla härliga! De är så spontana, det blir aldrig som man har tänkt sig när de är med. Barn är verkligen underbara.


Vad är det som är härligt med att det aldrig blir som man tänkt sig? Skaffa barn själv för fan och se hur roligt det är när ingenting blir som man tänkt sig. Då vill jag höra igen hur härligt och underbart det är.

tisdag 28 december 2010

Handduksrelaterad depression

Vi fick nya handdukar i julklapp, eller rättare sagt pengar att köpa nya handdukar för. Och ett nytt duschdraperi. Och resultatet gör mig bara så himla ledsen. För det är verkligen ingen idé att sminka en gris. Badrummet är fortfarande det fulaste nånsin, och det kommer så förbli.

Vi bor nämligen i en ganska stor hyresrätt i centrala Sundbyberg och det skulle kosta oss jättejättejääääättemånga miljoner att köpa en lägenhet i motsvarande storlek i samma område. Och ett hus ska vi bara inte tala om. Det går inte om vi vill bo kvar här.

Och vi har hela tiden sagt att vi inte ska köpa hus, vi är lägenhetsmänniskor, hus är för såna som vet skillnad på en skiftnyckel och skruvmejsel, och det vet ju inte vi.

Men fan... Jag vill ju också ha ett fint badrum. Och ett fint kök. Det känns liksom viktigt på något sätt. Och så vill jag ha en tomt så att jag kan klä på ungarna alla vinterkläder och skicka ut dem, och sitta kvar själv inomhus vid fönstret med en kopp te och titta på när de fryser och får frisk luft - istället för att behöva klä på mig själv och gå med till lekparken och dö av tristess.

Ska det vara så här nu? Resten av livet, ska jag leva med det där fula jävla badrummet? Och så tänker jag på Inte skyldig som är nere i Underlandet och lever värsta äventyret just nu, hon skiter nog i om hon har fult badrum där  - det skulle jag också göra. Men det är liksom skillnad när badrummet finns i Sundbyberg. Men orka ta med sig barnen till ett annat land ba så där. Och orka råna en bank för att få ihop pengarna först. Så det blir inget äventyr för vår del heller. Det blir bara vardag och dagishämtning och -lämning, och hyreslägenhet, och fula köksluckor och ful jävla aprikosfärgad plastmatta i badrummet. Och självömkan. För resten av våra liv.

Fan, vi skulle aldrig ha önskat oss de där handdukarna i julklapp. Jag borde ha förstått att det skulle leda till en livskris. Det vet ju alla att det är den största livskrisframkallaren efter att fylla jämnt.

Pengar rakt ner i sjön


Jag har haft träningskort på Friskis och Svettis det senaste året, och det har verkligen inte varit bra. Eller ja, om man gillar att värma upp en tredjedel av passet och sen varva ner en tredjedel, och bara träna lite halvhjärtat den mellersta tredjedelen - då ska man absolut ha kort och gå på pass där.

Men jag vill gärna ha lite hårdare träning ( är man bara där 2-3 gånger per år är det ju viktigt att det verkligen blir bra träning när man väl är där. Så att det räcker länge liksom).







Så nu har jag skaffat kort på samma ställe som Björn. Det känns viktigt av estetiska skäl att korten är likadana när de ligger oanvända här hemma.

Praktiskt tips








I avsaknad av barnhage eller annan låsanordning kan man alltid klä på barnen alla vinterkläder de har, och sen bara lägga dem ner på rygg. De tar sig inte ens en meter bort!

Mycket praktiskt om man exempelvis vill titta på film ifred, eller kanske vill rensa i garderoben utan att bli störd.

(Glöm bara inte att ge dem lite vatten då och då, det kan bli rätt varmt att ligga och skrika så där en längre period.)



Obegripligt

Jag förstår inte att det finns de som inte vill skaffa barn.

Att bli väckt varje morgon, helg som vardag, kring 06.00 gör ju att man får så himla mycket dag liksom!

Man får ju jättemycket gjort, som att se Toy Story femtielva gånger till exempel. Så jag förstår verkligen inte hur man kan välja långa sköna sovmorgnar framför att skaffa barn.


måndag 27 december 2010

Hur tänkte vi när vi beställde dem egentligen?

Jag måste verkligen komma ihåg att avbeställa de där självpåfyllande soppåsarna. Jag är så himla trött på att det ser ut så här innanför ytterdörren hela tiden.




Vem vill konversera i onödan liksom

Åh vad skönt, äntligen morgontidning igen efter alla röda dagar.

Nu slipper vi prata med varandra vid frukosten.









Äntligen

Nu har snart nagellacket på tånaglarna vuxit bort - bara fyra månader efter att jag målade på det!

Undrar vilken färg jag ska välja nästa gång?

söndag 26 december 2010

Jag lär av mina misstag

Tredje dagen av julmat, tomteskum och choklad i ofantliga mängder. Och nu mår jag jätteilla. Vad gör jag för fel?

Det kanske är avsaknaden av alkohol som är problemet. Jag får prova lägga till det i morgon.

Nästa år kommer nog inte tomten till oss

Dagarna innan jul var det något som hände. Jag vet inte vad, men plötsligt lekte barnen med varandra. Det kunde gå långa perioder, säkert uppemot en halvtimme, som de faktiskt hade roligt med varandra och inte försökte döda den andre ens det minsta lilla.

Vi bara stod som handfallna och tittade på. Det var ett mirakel.

Men nu är ordningen återställd igen. Nu slåss de varje vaken minut. Allt tack vare alla julklappar - plötsligt finns det liksom så mycket nytt att slåss för. Det är så härligt med julefrid tycker jag. Och ingen julefrid ju utan skrikande och gråtande barn. Så jag är jätteglad för alla nya julklappar. Verkligen.

fredag 24 december 2010

Hoppas ni haft det fint idag

Jag hoppas att ni också haft det fint och julstädat hemma hos er,







och att även era barn har varit glada och lugna.





God jul på er!

torsdag 23 december 2010

Men jag då!

Tidigare idag lyckades Björn hyvla av sig halva tumnageln och tummen med osthyveln. Jävligt onödigt om ni frågar mig, men han är ju vuxen och gör som han vill. Inte mycket jag kan göra åt saken.

Hursomhelst, det kom rätt mycket blod vid själva olyckstillfället och till min förvåning märkte jag att jag blev alldeles yr och snurrig av att tittat på det. Jag har aldrig varit särskilt sjåpig när det gäller blod, men nu kändes det verkligen som att jag skulle svimma.

Björn däremot, självupptagen som han är, var alldeles för upptagen med att tycka synd om sig själv och gnälla över "smärtan" för att se hur blek jag blev av allt hans blod.

Sen har han fortsatt gnälla om det där hela dagen, typ "aj fan vad ont det gör - jag råkade slå i såret", eller "nu har det blött igenom plåstret igen". Trots att jag mår dåligt av att bara tänka på det.

Så himla okänsligt av honom. Dagen före julafton och allt.

Tack för bra samarbete




Så här ska barnen vara när man bakar julgodis: borta från köket, tysta och orörliga.

Bättre kan det inte bli. Man behöver inte ge bort en enda smula till någon annan.

Stating the obvious


- Den där har jag gjort helt själv! utropade Julius stolt när jag plockade bland allt skräp han släpat med sig från dagis.

Eh, no shit liksom. Det hade jag nog kunnat räkna ut själv. Annars skulle det vara jävligt pinsamt för fröknarna.

onsdag 22 december 2010

Läget åter igen under kontroll

Ok, ni kan andas ut. Min klädkris är över - jag har numera kläder att sätta på mig på julafton. Med tanke på kylan ute nu hade det varit extra jobbigt att vara naken.

Däremot hittade jag inte de tre sista julkapparna, så de de personerna får helt enkelt ingenting ifrån oss. Men det är lugnt, det är bara barn. Så de blir nog inte allt för besvikna.

Ta mig härifrån

-19 grader och snöfall. Exakt hur tänkte man nu? Kan vi välja sommar istället?


tisdag 21 december 2010

Nej, men om vi skulle ta och skita i det där med jul i år?

Ska man vara snygg på julafton får man bita ihop och ge sig ut i julhandeln. Hej och hå, Kista galleria på kvällen den 21:a - kan det bli bättre?

Jag lyckades hitta en ganska bra parkering i ett nytt parkeringshus och sprang sen fram och tillbaka, fram och tillbaka i tusen olika affärer uppe i gallerian. Varmt, svettigt, förvånansvärt mycket folk med tanke på tiden, alla gångar ser lika dana ut, vänstervarv på vänstervarv utan att veta var jag är, är jag ens kvar i Kista galleria? Helt plötsligt var klockan tio och de stängde. 

Ner till bilen igen. Jag försökte hitta skyltar om utgången, men gav upp ganska snabbt. Följde efter en annan bil istället - var skulle den om inte ut liksom? Åkte igenom en bom, stack in kortet igen och förväntade mig få betala, men möttes av meddelandet "varsågod att parkera". Insåg att jag befann mig på en ny parkering. Gjorde två varv att hitta utgången. Höll på att börja gråta lite, vill ju helst inte sluta mina dagar ensam, bortglömd och vilse i ett parkeringsgarage, ryckte upp mig och hittade utgången.

Ny bom, in med kortet igen, fick betala 20 kronor den här gången. Sen ut i friheten! I ett jävla öde kontorsområde utan att ha en aning om var jag skulle. Höger? Vänster? Chansade på höger, körde på tomma vägar, pratade högt med bilen om hur gärna jag faktiskt ville hem, hittade av en slump rätt väg tillbaka.

Men det var det ju värt. FÖR JAG KÖPTE JU FAKTISKT ETT JÄVLA BÄLTE TILL JULIUS SOM HAN EGENTLIGEN INTE ENS BEHÖVER! 

Inga kläder till mig.
Inte de där fem julklapparna som var kvar.

Bara ett ynka litet barnskärp för 60 spänn. Och den enorma parkeringsavgiften på 700 000 kronor eftersom jag eventuellt fortfarande står registrerad med mitt kort som parkerad på den första parkeringen.

Värt.

Man vill ju inte vara otrendig




När barnen inte gör något annat än att slåss med varandra behöver man bara sätta på tv:n och så är problemet löst. Se så fint de hanterar sin konflikt!

Det där med att hålla på och prata med dem och faktiskt försöka uppfostra dem, det är bara sååååå 2010.


måndag 20 december 2010

Och ni trodde att NI var stressade

Det pratas så mycket om stress nu för tiden, julstress hit och julstress dit. Ska amaryllisjäveln hinna slå ut eller inte? Måste man verkligen ha en tomte (satan vad jobbigt att leta fram den där dräkten från källaren igen) eller är det ok att berätta för treåringen att det bara är ett påhitt? Kommer gammelfarbror Gösta klara av att hålla sig nykter i år eller ska han kräkas ner julgranen redan vid niotiden i år igen?

Men sånt är bara trams tycker jag. Petitesser. Själv är jag stressad över något betydligt viktigare, nämligen: Vad Ska Jag Ha På Mig På Julafton? Och framför allt - när ska jag hinna köpa något nytt? Jag har svårt att sova om nätterna, stressen har tagit ett ordentligt tag om mig.

Nästa gång nån gnäller över tågkaos, inställda flyg och förmodligen saknade släktingar på julafton ska jag nog berätta för dem vad ett verkligt problem är. Så att de kan få lite perspektiv liksom.

Ingen känsla för stil



Om jag hade vetat att resultatet skulle bli det här hade jag inte knarkat och supit så mycket under mina graviditeter. De kommer uppenbarligen inte bli framgångsrika modebloggare någon av dem, jag ska vara glad om de ens kommer ihåg att ta av sig kalsongerna från huvudet innan de går utanför dörren.

Men men, det är lätt att vara efterklok.

lördag 18 december 2010

De vet ju inte ens vilket land vi bor i nu


Nej, men det är väl självklart att man inte ska lägga över ansvaret på barnen. De är ju urusla organisatörer! Jag skulle aldrig låta våra barn få ansvara över bostad, sjukvårdsförsäkringar eller flygbiljetter. Det är ju helt befängt. Det finns väl gränser för hur lat man får vara som förälder?

fredag 17 december 2010

Jag överlevde

Ting säger att det går nån slags influensa just nu där man bland annat får feber, illamående, huvudvärk och hosta. Och eftersom det är precis just de symtomen jag har haft kan man ju eventuellt tro att det är det jag har haft. Antingen det eller en lätt släng av hjärnhinneinflammation (som också tydligen kan ge ungefär de symtomen).

Hursomhelst har jag överlevt. Och jag har - trots massivt illamående - inte kräkts en enda gång. Och då satt ändå Björn bredvid mig i soffan igår och glufsade Frödinges kladdkaka med pepparkaks- och blodpuddingssmak. Det var en utmaning, men jag lyckades. För säkerhets skull hade jag grundat hela dagen med blåbärssoppa (det ger en sån vacker färg, det där djupt lila mot toalettens vita porslin), men det behövdes som sagt inte.

Idag har jag bara haft lite feber och tråkigt. Så jag har fördrivit tiden så gott jag har kunnat: googlat andra föräldrar på barnens dagisavdelningar, kollat upp dem på facebook och sett på hitta.se hur de bor. Ni vet, helt vanliga grejer. Sånt som alla gör.

Inte för att jag är någon stalker eller så.

Bara lite nyfiken kanske.

Lite lite alltså.

Men inte mer än någon annan.

Alltså.

Vad ska man annars göra med google liksom?

Avancerad matlagningsteknik



Man skulle lätt kunna tro att man blir lite dum av att leva på nästan enbart blåbärssoppa i flera dagar. Men så är inte fallet med mig som tur är. Jag häller alltid rå pasta direkt i stekpannan med det som ska vara till pastan. Den där kastrullen med kokande vatten som står bredvid är ju bara till för att sprida vattenånga i köket.

onsdag 15 december 2010

Om illamående, feber och kladdkakeblodpudding

Jag begriper inte. Jag har mått illa hela dagen idag, och nu på eftermiddagen eskalerade det. Jag låg i fosterställning i soffan och bad barnen steka sin egen jävla falukorv om de nu var så sugna på mat. Är man tre år är det liksom dags att börja åtminstone lite ansvar själv. Själv kunde jag inte röra mig.

Efter ett tag fick jag även feberfrossa och huvudvärken från hell.

Sen gick det typ över. Jag mår lite illa fortfarande, men det skulle lika gärna kunna vara från att ha ätit en lunch i bebisstorlek vid elva och sen inte ätit något mer på hela dagen förrän vid åtta-tiden då jag tryckte i mig en stor portion Frödinge kladdkaka med pepparkakssmak. Nedsköljt med ett glas Fanta. Men vad vet jag, jag har ju ingen medicinsk utbildning. Huvudvärken är för tillfället kuvad med en ipren.

Så ni som vet - är jag döende? Fick jag någon slags komprimerad form av både vinterkräksjukan och svininfluensan samtidigt? Eller ska jag bara hålla käften och äta med kladdkaka?

(Kladdkakan var för övrigt väldigt god. Om man gillar kladdkaka goes pepparkaksdeg goes blodpudding det vill säga. Ganska otippade smakkombinationer, men men. Det blev ju gott liksom så vem är jag att döma?)

Nej men, en dålig bok kanske skulle sitta fint?

Hörrni, har ni läst något av Marianne Fredriksson? Visst anses väl hon ändå vara en ganska bra författare? Jag vet inte om hon råkade skriva den här boken samtidigt som hon hade en kraftig förkylning som gjorde att allt snor för tillfället trängde ut hjärnan, eller om hon bara ville se hur dåligt hon kunde skriva men ändå få det utgivet.

Men ren dynga är den i alla fall, boken som jag läser just nu. Herregud alltså. Bokens två huvudpersoner träffas och blir kära i varandra och sen tillbringar de varenda sida i boken med att rabbla en massa plattityder om hur människan är funtad och hur vi bör bete oss mot varandra. Och som om det inte vore nog springer det runt en massa släktingar och vänner där också och rapar upp än värre saker. Jag tycker lite synd om alla dessa karaktärer, de måste få ont i hjärnan av att vara så väldigt pretentiösa hela tiden.

Men men, det kanske bara är jag som inte förstår mig på god litteratur. Alla ni som tycker att det här verkar spännande och fräscht ska naturligtvis köpa boken.

För all del liksom.

tisdag 14 december 2010

Omtänksamma medtrafikanter

Alltså, bara för att man har tagit körkort betyder det inte att man kan köra bil. Jag kan väl det mesta som tur är, men vissa detaljer har lite svårare att falla på plats än andra. Som till exempel vem som får köra när i en korsning. Men som som sagt, det är bara petitesser.

Som tur är dock finns det ju andra i trafiken som kan reglerna och gärna delar med sig. Som genom att tuta när de tycker att jag borde åka. Det är omtänksamt tycker jag. Liksom rart på något sätt, att de gärna vill hjälpa mig trots att vi inte ens känner varandra.

måndag 13 december 2010

Alla har vi olika talanger

Björn och jag är i många avseenden ganska lika, i andra avseenden däremot är vi som dag och natt. Som det här med intelligens till exempel. Jag är ganska smart, Björn är... gullig kan vi säga. Eller söt. Och det räcker så, alla kan ju faktiskt inte vara smarta.

I morgon till exempel kommer de hit och byter ut våra vitvaror i köket, och vi måste därför lämna en nyckel i nyckelboxen. Så jag sa till Björn att han måste lämna sin, eftersom jag är den som kommer hem först i morgon.

Björn: Jaa... Det får jag väl göra. Men vad jobbigt - då kommer jag ju inte in på kontoret i morgon! Hur ska jag göra då?

Jag: Men du lämnar ju bara din hemnyckel älskling.


Björn: (tyst. Oförstående blick)


Jag: Alltså, du lämnar ju inte hela din nyckelknippa. Bara hemnyckeln. Du får ta loss den från din nyckelknippa först.


Björn: Vadå? Hur menar du nu?




Jag ska vara glad över att han förstod att han var tvungen att märka nyckeln med vårt namn först i alla fall. Och så är han ju ganska bra på att bryta knäckebrödet i lagom stora bitar när vi ska äta frukost.

Men vad fan, lite feber kan vi väl få iaf?

Jag är så himla trött hela tiden och det känns som att det är en evighet innan det är julledighet. Jag behöver få lite ledigt innan dess.

Men jag skulle aldrig kunna fejk-vabba eller låtsassjukskriva mig, så gör man bara inte. Inte om man har arbetsmoral (dessutom är det ju en karensdag om man själv är sjuk = dyrt). 

Så istället går jag och hoppas på att barnen ska bli sjuka. Det känns mycket bättre. För man vill ju inte vara omoralisk.


Det här håller inte

Det måste vara något fel på mig. Jag blev alldeles tårögd av att se barnen på jobbet när de hade på sig sina luciakläder. Jag måste helt klart ha jullov, tuffa till mig, titta på våldsfilmer och börja röka. 

I övrigt var det ett väldigt fint luciauppträdande idag. Jag hoppas verkligen att vi får fina presenter från föräldrarna nu, för herrejävlar vad vi pedagoger sjöng fint idag. 


söndag 12 december 2010

Nej vadå söndagsångest?

I morgon är det måndag igen. Så himla härligt. Äntligen får jag ställa väckarklockan på kvart i mitt i jävla natten.

(Snälla skjut mig nu).

Skönt med en ordentlig sovmorgon

Det är så himla skönt att få vara barnfri nån gång ibland över natten, särskilt om man har varit ute kvällen innan.

Så att man verkligen kan sova ut dagen därpå. Som idag till exempel, då sov jag ända till kvart i sju! Hur dekadent är inte det liksom?

lördag 11 december 2010

Hej bomb

Det känns fräscht att vara i en lägenhet i ett kvarter i centrala Stockholm som är helt avspärrat på grund av att nån sprängt sig till döds där. Det känns ännu fräschare att gå därifrån och hitta ett bilbatteri i trappuppgången där.

Men vad vet jag om sånt. Att polisen utanför bad oss gå därifrån i rask takt efter vi hade att berättat om batteriet var nog bara för att de inte gillade våra kläder. Eller nåt.

Akta så att du inte bränner dig

Björn måste alltid vänta med att dricka sitt kaffe tills det har svalnat. Och med svalnat menar jag blivit kallt.

Just den här koppen har stått här sen lunch, så den är han nog redo att dricka snart.





Läskigt

Igår tvingades jag åka tunnelbana utan min telefon, jag hade nämligen glömt den. Det var en mycket obehaglig upplevelse - vad gör man egentligen utan telefonen? Jag kunde inte spela solitaire, inte lyssna på musik, inte facebooka, inte surfa, inte blogga, jag kunde inte göra någonting!

En massa existentiella frågor dök dessutom upp. Om man åker tunnelbana utan att kunna förmedla till nån i form av sms, samtal, facebookstatus eller blogginlägg att man gör det, har man då verkligen åkt tunnelbana?

Förhoppningsvis kommer detta aldrig hända igen. Nog för att jag är disträ, men det finns ju gränser.

torsdag 9 december 2010

Man får inte vara dum

Jag och några kollegor funderar på att kanske starta eget. En förskola som drivs helt och hållet som vi vill.

Vi ska givetvis inte ha några barn där.

onsdag 8 december 2010

Man är väl inte blödig liksom

Det går rykten om att jag grät en skvätt när Julius gick i luciatåget idag på dagis. Som att jag skulle tycka att det var otroligt rörande att se min lilla plutt gå in hand i hand med en annan liten tomtenisse och sjunga julsånger samtidigt som han sökte av havet av föräldrar med blicken för att upptäcka oss.

Detta är naturligtvis helt befängt. Det var bara för att jag skrattade så mycket åt deras försök att sjunga samma sång samtidigt som jag grät lite. Faktiskt.

Som sagt, det lät ju inte som Adolf Fredriks musikklasser direkt.

Vill man ha får man väl ta. På en gång.

Mina kollegor anklagar mig för att ha ätit upp Aladdinasken. Jag finner det högst orättvist.

Det är väl inte mitt fel att de var för långsamma?

Bajs i handen

Barnen på jobbet är väldigt generösa. Jag brukar som sagt få teckningar, allehanda små figurer av garn och annat konstigt.

Idag har jag till exempel fått ett julkort och en liten bajskula. Den senare kände jag ett väldigt stort behov av att tvätta bort spåren av. Typ fem gånger på raken med en jävla massa tvål och sen en halv flaska alkogel som avslutning.

I morgon tänker jag inte sträcka fram handen för nåt. Hoppas verkligen ingen ger mig något fint.

Skräp

Julius kom hem med en hel påse teckningar idag från dagis. Hans samlade verk från hösten 2010 skulle man kunna säga.

Det var i princip bara en massa streck och enstaka prickar på små ojämna papperslappar. Så naturligtvis slängde jag allt. Han får komma igen när han faktiskt kan rita på riktigt.

tisdag 7 december 2010

Sanktaaaaaa Lucia

I morgon är det ett tidigarelagt lucia-firande på barnens dagis. På Julius avdelning kommer de ha ett riktigt luciatåg. På Charles avdelning kommer alla barn bara sitta i en ring och så ska föräldrarna sjunga julsånger (barnen är för upptagna med att dregla, sång är -kan man säga - inte helt prioriterat i den åldern).

Så eh, dubbelpax för att titta på det riktiga luciatåget. Charles fattar ju ändå inte att även hans föräldrar borde vara där och sjunga falskt och skämmas över hålet i strumpan som gör att hela stortån tittar ut och vinkar hej till övriga föräldrar. Så han klarar sig nog utan oss. Eller så får Björn gå dit. Bara jag slipper.

På tal om choklad

Julius har för första gången fått en chokladkalender. Det kändes liksom lite svårt att neka honom det när jag och Björn har varsin (det är inte alls bara för barn. INTE ALLS!). Så han fick en han också.

Hursomhelst, idag öppnade han nästan alla resterande luckorna. Lite i förväg skulle man kunna säga. Men han åt inte upp chokladen! Han bara "klappade lite på den". Jag vet inte om jag bara ska adoptera bort honom eller söka läkarhjälp?

Något är fel i alla fall. Och han kan inte vara mitt biologiska barn.

You snooze you loose





Synd för mina kollegor att jag tog första rasten just idag.

måndag 6 december 2010

Teckningar till fröken

Idag fick jag ungefär 10 skrynkliga barnteckningar efter läsvilan.

"Naaw, vad ni är söta. Tack!" sa jag och gick sen raka vägen till pappersåtervinningen och slängde dem där. Vad ska jag med så mycket skräp till liksom?


Helt normalt

Julius skrev sin önskelista till tomten igår. Jag gissar att den såg ungefär likadan ut som för de flesta 3,5- åringar: lite Toy Story-gubbar och en grytvante.



söndag 5 december 2010

Julbak

Bakar gör man ju naturligtvis när barnen inte är i närheten. Hur ska man annars få snygga lussebullar?

Att lära sig baka själva kan de göra på hemkunskapen. Sånt kan ju rimligtvis inte vara föräldrarnas ansvar.


- Posted using BlogPress from my iPad

lördag 4 december 2010

Magknip

Åh gud. Jag ska aldrig mer äta godis! Aldrig, aldrig, aldrig någonsin mer.

Inte förrän jag går upp klockan sex i morgon bitti med Charles, och äter upp det som Björn har lämnat i sin påse. Och min chokladkalender.

- Posted using BlogPress from my iPad.

Tur att vi ska bort på julafton.

Idag har vi beställt julskinka för 289 kr kilot. Det känns ju... rimligt.

Vi kommer med andra ord inte äta så mycket julskinka hemma i år.

- Posted using BlogPress from my iPad

fredag 3 december 2010

Barnen är ju faktiskt det viktigaste vi har



Jag blev väldigt beklämd när Julius kom hem från dagis idag. Uppenbarligen har de slut på ritpapper där. Det är så tragiskt när kommunerna inte satsar en endaste krona på barnomsorgen.

Viktigt med säkerhet

Det här med säkerhetsbälte på barnen när vi åker bil är inte så viktigt tycker jag. Det är ändå så bökigt att få på med tjocka vinterjackor och annat som är i vägen.

Huvudsaken är ju att de har hjälm.





torsdag 2 december 2010

Aj. Tyck synd om mig.

Det är så sjukt synd om mig just nu. Mina händer är så torra att jag fått två djupa självsprickor på ena pekfingret, och de svider som satan. Jag har dessutom fullt av små blåsor under tungan - som också svider som satan!

Folk med njursten, brutna ben eller som fått tånaglarna bortslitna och som gäller över smärta borde enbart hålla käften. De har ingen aning om hur ont jag har!

Skärpning

Jag önskar att Björn kunde sluta lämna en massa jättelånga hårstrån i duschen. Det är ju skitäckligt.

Det händer nästan varje gång efter att jag har duschat.



onsdag 1 december 2010

Lata vänner

Barnen och jag var hemma hos några goda vänner - som också har barn - igår på middag. Och det var ju trevligt - ända tills de tre äldsta barnen satte igång att skrika i något slags desperat försök att höras bort till Danmark. Väldigt oklart varför de betedde sig på det viset, men som lagom engagerad förälder tar man naturligtvis inte reda på det utan bara klär på ungarna tillräckligt mycket ytterkläder för att inte bli haffad av polisen för vanvård, och går sen bort till bilen med en unge under vardera armen.

I denna oreda och skrikfest glömde jag kvar min handväska där, så jag gick tillbaka dit ikväll för att hämta den.

Och jag måste säga att jag blev besviken. De hade inte rotat igenom min väska och upptäckt påsen med långkalsonger och kalsonger med matchande kissfläckar i, och sen tvättat upp det. Nej, det låg kvar där i min väska! Helt otvättat!

Herregud, vad ska man behöva göra nu för tiden egentligen för att få lite hjälp? Glömma nerkissade plagg i tvättmaskinen?

Tilltalande färg

Ikväll har vi druckit Blossas årvinsglögg. Det var lite som att dricka uppvärmt urinprov med saffranssmak. Och med mandlar och russin i så klart.

Men gott liksom. Man behöver ju inte titta på vad man dricker.

Och det pedagogiska syftet är?...


Jag hittade flera burkar självförsvarsspray på jobbet idag. Och jag blir ganska upprörd faktiskt, av flera anledningar. Men främst naturligtvis för att ingen har berättat för mig att vi har sånt. Det var ju liksom bara en slump att jag hittade dem. Jag tycker faktiskt att man borde upplysa sina kollegor om de hjälpmedel som finns.

Bara för att man jobbar på förskola ska man ju inte behöva tåla vad som helst liksom. Nu kommer jag aldrig mer låta barnen nysa mig rätt i ansiktet eller luta huvudet mot mitt så att jag riskerar eventuella löss. Gött gött!