PMS

Att ha PMS är att lyssna på en ljudbok och på fullaste allvar vara tvungen att stänga av för att man blir så arg, sårad och kränkt när huvudpersonens pojkvän är otrogen. Det är också att börja gråta ute på gatan nästa gång man lyssnar på samma bok och en annan karaktär är oväntat snäll mot huvudpersonen.

Att ha PMS är också som att gå runt utan hud, och allting som andra människor säger eller inte säger sticks och gör ont och landar i det stora svarta hålet som finns i magen och som gör allting plötsligt känns meningslöst.

Att ha PMS är ett sånt jävla svek mot kvinnor av naturen.

Vardagliga hjärnspöken

Trots att jag flyttade 20 mil till en annan stad för nästan två år sedan ser jag fortfarande folk från min gamla hemstad på ute på stan. Det är naturligtvis inte de på riktigt, utan bara min hjärna som hittar på att jag ser dem.

Jag har mött gamla grannar utanför H&M, jag brukar se en av Björns vänner när jag cyklar till jobbet om morgnarna och han som jobbar på pressbyrån utanför t-banan har jag sett flera gånger i Stadsparken. Det är folk som brukade handla i samma mataffär som jag, föräldrar till andra barn i mina barns skola och bekantas bekanta som till synes promenerar runt här i den nya staden, bärandes på matkassar och portföljer och ibland motsträviga barn.

Jag undrar hur många egentligen okända människor (förutom Björns vän då) som finns kvar i mitt huvud och varför de uppenbarligen gjort ett sånt stort intryck att jag fortfarande minns dem så här två år senare? 

Mitt inre kraftdjur

Jag önskar att mitt inre kraftdjur inte var en struts. Jag önskar att mitt inre kraftdjur istället var något starkt och handlingskraftigt djur som tar tag i saker! Som får saker att hända. Som gillar utmaningar! Jag vet inte vilken typ av djur det skulle tänkas vara och jag bryr mig inte riktigt heller. Jag vill bara ha ett kraftdjur som får mig att fixa sånt som behöver fixas.

Men mitt inre kraftdjur är inte så. Mitt kraftdjur strutsen begraver bara huvudet i sanden när något är jobbigt. Så när mitt jobb ger mig ont i magen och jag uppdaterar appen med nya jobbannonser hundra gånger om dagen och sparar allt som ens är i närheten av intressant ("Torka hundar i röven åtta timmar dagen sa du? Helt klart av intresse!") går jag inte hem och skriver ansökningar till de sparade annonserna.

Jag går istället hem och sätter mig i soffan och tittar på när ansökningstiderna rinner ut.

**infoga tusen ledsna emojis**