söndag 31 januari 2010

Hej galenskap

Äsch, hela familjen överlevde. Det blev inte mer spännande än så. Dessvärre förlorade jag förståndet någonstans idag. Det kan ha varit på Ikea nånstans vid skrivbordshurtsarna, eller kanske på polismuseet vid polisbilen. Ska jag vara ärlig minns jag inte när jag hade det senast, det kan till och med vara så länge sen som nånstans i förra veckan.

Hursomhelst så blev det plågsamt uppenbart att jag tappat det när jag plötsligt upptäckte att jag slitit upp kartongen till hurtsen vi köpte idag, och satt och monterade den. På kvällen, efter världens jobbigaste dag. Innan barnen ens hade hunnit gå och lägga sig = asjobbig 2,5åring klättrandes över mig i ett försök att få "hjälpa till" med skruvdragaren.

Hur dum får man bli egentligen? Nu vill jag bara lägga mig i fosterställning och gråta. Och fanskapet till hurts står ofärdig mitt på vardagsrumsgolvet och hånar mig (tydligen var det inte så bra att hamra och banka just precis efter att en sjumånadersbebis somnat, så jag kan inte ens göra klart det) och låter precis som Hans i Robinson. Vuxenmobbing är precis vad det är. Fy fan.

Nej, nu får ni ursäkta mig, jag ska gå och dunka huvudet hårt i väggen tills jag faller ihop. Annars kanske jag kommer på något mer dumt att göra.

Familjesöndag hela dagen

Nu ska vi strax ut på familjeaktiviteter hela dagen. Först Ikea, sen polismuseet. Det ska bli så spännande att se hur många av oss som återvänder vid liv och vem som står som dagens segrare (den med minst blessyrer och frisyren mest intakt).

Den stora frågan är förstås om dagens vinnare i detta familjeäventyr blir en värdig vinnare eller inte.

lördag 30 januari 2010

Den ovärdigaste vinnaren av dem alla

Fy fan! Nu ska jag aldrig mer titta på Robinson. Igen.

Var det förresten någon mer som lade märke till att tv4 gjorde reklam för "En annan del av Köping" bara när Hasse var i bild? Ett sammanträffande? I think not!

(Är det någon som vet förresten när nästa säsong börjar?)

Varning för starka bilder


Charles fick tag i ett par solglasögon idag och förvandlades på bråkdelen av en sekund framför mina ögon till tjocke Mange från Flen som tycker att Göta Kanal 3 är en jävligt djup film, som aldrig frivilligt skulle läsa en bok - "för det är det bara kärringar och fjollor som gör" och som tycker att tubsockor till jeans från Coop och kavaj från Dressman är så uppklätt som det bara kan bli och duger gott till bröllop. Även ens eget.

Det var en fruktansvärt obehaglig upplevelse och han kommer inte få ha solglasögon igen så länge han bor under mitt tak. Dessutom kan vi härmed avsluta hela den här debatten gällande arv eller miljö, det handlar helt enkelt om huruvida man lyckats undvika solglasögon som dessa eller inte under sin uppväxt.

Ostadigt

Nu kan ni sluta vänta. Gustav har lyssnat på oss och startat sin egen blogg, den hittar ni här. Nu ska ni inte glömma bort mig och bara läsa hans blogg i fortsättningen, lova mig det.

Brr

Sådärja. Långpromenad i 16 jävla minusgrader avklarad. Min näsa har nu frusit ihop och jag har ingen känsel i kinderna.

Förlåt? Sa ni att jag verkade vara i desperat behov av att komma ut från lägenheten utan barn? Det förstår jag inte vad ni grundar det på.

fredag 29 januari 2010

Om när man låter autister skriva och publicera barnböcker





Fantastisk bok. Verkligen. Om man har någon slags autistisk störning det vill säga. Om ni inte har böjelser åt det hållet rekommenderar jag mindre detaljerade barnböcker för den som ska inhandla någon sådan. Som en telefonkatalog till exempel.





För jag kan inte påstå att jag själv tycker att det är så viktigt att 3 - 5-åringar vet vilket märke det är på polisens vapen. Om det inte är så att de ska köpa något på svarta marknaden så klart. Då kan det ju naturligtvis vara bra att ha vissa baskunskaper.



Till dessa baskunskaper räknas naturligtvis också att rånare brukar såga av sina hagelgevär. Tyvärr var det inte en mer beskrivande bild än så, man får inte veta några exakta mått. Men för den fyraåring som är lite händig är det bara att sätta igång och såga. Jajamänsan.

Julius älskar den här boken. Jag vet inte om jag ska oroa mig mest över han kommer få en potentiell framtida karriär som bankrånare eller ett eventuellt rainman-liv där han räknar tappade tandstickor på bråkdelen av en sekund.

I väntan på kräkningar

Jävla vinterkräksjukan. Nu härjar den tydligen vilt överallt och alla kan få den och alla kommer att dö och sen kommer världen att befolkas av kackerlackor och råttor. Som kommer leva strikt uppdelat naturligtvis.

Nästa helg fyller jag trettio. Helgen efter det åker jag till London. Gissa när jag kommer få helveteskräksjukan? Jag kommer vara sjuk hela februari. Jag kommer visserligen vara jävligt smal när allt väl är över, men frågan är om jag kommer vara så snygg ändå med grön ansiktston och frätfläckar på huden efter alla spyor.

Och jag vet precis var vi kommer få det ifrån, dagis så klart. Det har redan börjat där så smått. Alternativet är förstås att jag håller Julius hemma de här veckorna, men då är risken överhängande att vi kommer döda varandra. Och då blir det i ärlighetens namn inte heller så mycket firande eller turistande. Det är som att välja mellan pest och kolera. Eller som i det här fallet, spyor eller död. What to choose, what to chooooose?

Det får nog bli vinterkräksjukan ändå. Jag tror att jag kommer få bättre presenter då än om jag är död.

För er som tittar på Robinson

Tittar ni på Robinson? Det gör jag. Det finns något väldigt tillfredsställande med att titta på frusna, blöta människor som svälter samtidigt som man själv är mätt och belåten och sitter och vräker sig i sin sköna soffa och äter obscena mängder choklad. Det är liksom tilltalande för min typ av personlighet.

Men nu måste jag säga att jag är glad över att det bara är ett avsnitt kvar, mina nerver klarar inte riktigt av det här längre och jag är ungefär ett avsnitt bort från att bli galen och skicka hatbrev till vissa av deltagarna.

Igår kunde jag nästan inte sitta stilla i soffan när skäggiga jättebebisen Hasse var i bild. Av någon anledning ansåg han inte att det var ok att spela enligt spelets regler, som Fredrik gjort, utan alla skulle följa hans egna dunkla gubbtjocka regelverk. "Välkommen Joooohan" vrålade han glatt när Johan och Fredrik kom dit och hängav sig utan att tveka åt lite hederlig gammal vuxenmobbing. Sen kom det något klipp där han sade sig tro att Fredrik kanske skulle kunna lära sig något av det där i sitt vuxna liv och jag tror säkert att det finns massa lärdomar att dra från det. Som att man aldrig ska lita på tjocka norrländska män med skäggiga bebisansikten och enfaldig blick. De kan nämligen få för sig att vuxenmobbas lite och tycka att det är helt ok.

Det konstiga med Hasse är att han påstår sig vara med i Mensa - och kom igen, varför måste man berätta det första dagen för alla? Bekräftelsebehov? - men ändå har han en sån tom blick. Som ett litet barn. Eller ett får. Eller någon läskig mutation dem emellan med skägg.

Ett avsnitt kvar. Vem som helst får vinna förutom Hasse. Om Hasse vinner ska jag aldrig mer titta på Robinson. Precis som jag sa förra året när den tråkigaste och sämsta deltagaren vann. Just det. Man är ju en kvinna som står vid sitt ord.

torsdag 28 januari 2010

Gör som jag säger nu

Det här inlägget har liksom halkat ner lite eftersom jag skrivit ett par nya sen dess, men ni får inte missa all humor som gömmer sig bland kommentarerna. Läs dem nu, jag lovar att ni inte kommer ångra er!

Välkommen hem älskling


Björn är just nu på väg hem från Malmö, han åkte dit tidigt tidigt i morse. Jag gissar att han kommer vara ganska trött när han kommer hem efter en sån lång dag.

Eftersom det inte finns något som säger "välkommen hem älskling" så mycket som en soppåse fylld till bredden med stinkande bajsblöjor som står precis innanför ytterdörren har jag placerat en sån där. Jag vill ju få honom att känna sig efterlängtad.

Om att sova i vårt sovrum

Varje kväll när jag går och lägger mig är jag övertygad om att jag ska frysa ihjäl någon gång under natten. Det är så satans kallt i sängen och den blir liksom aldrig varm hur länge man än ligger där.

Varje natt vaknar jag sen ett par timmar senare alldeles sjöblöt av svett. Nånting säger mig att det inte är lufttemperaturen i sovrummet som åker bergochdalbana utan att det är täcket som har vissa svårigheter att reglera värmen.

Men det är väl det som kallas bra kvalitet? Jag minns inte var och när jag köpte det, men det måste ha varit ett bra och dyrt täcke.

Hej hamster


Det är inte bara för min egen skull som jag vill att vintern ska försvinna, herregud, jag tänker faktiskt inte bara på mig själv.

Nej, även för Charles skull hoppas jag att det blir varmare snart. Pälsmössa klär honom inte riktigt, det blir liksom... Så mycket kinder och inget ansikte. För att uttrycka det diplomatiskt.

(Klotfejs kan man också säga, det skulle då vara det mindre diplomatiska sättet att säga det på).

Nu är det nog

Det snöar ute. Och snöar och snöar och snöar. Det tar liksom aldrig slut. Och jag blir helt galen. Mest av allt vill jag nita dem som säger "men det är ju så mysigt för baaaaarnen". Det skiter väl jag i, det är så jävla mycket mindre mysigt för oss som ska släpa på barnvagnar i det här eländet.

Det räcker väl med två decimeter snö. Som kommer vi ett tillfälle och sen räcker hela vintern. Herregud, varför göra det mer komplicerat än det behöver vara liksom?

onsdag 27 januari 2010

Jag är så mycket bättre, varför kan de inte inse det?

Jag tycker att det är skitjobbigt att bygga lego med Julius. Jag har så många grymma idéer och fantastiska förslag men får nästan inte genomföra något eftersom han är en sån bakåtsträvare. Det är så himla tråkigt att min fulla potential aldrig utnyttjas till fullo, och när jag brukar försöka argumentera för min sak blir jag nästan alltid avbruten av Björn som mesar och säger saker som "det är faktiskt hans lego" och "du är vuxen" och så slutar det med att Julius får sin vilja igenom i alla fall.

Just det sista argumentet begriper jag inte alls. Det är ju just för att jag är vuxen som jag borde få bygga med fria händer, jag är ju så sjukt mycket bättre på det än vad Julius är. Han är ju bara 2,5 år. Jag ska köpa eget lego, hur många bitar som helst. Sen ska jag bygga asgrymma byggnader och ingen annan ska få lägga sig i. Så det så.

Det är ju tur att man är högskoleutbildad


Efter fem års högskolestudier är det sånt här jag sysslar med om dagarna.
Det känns ju verkligen värt 300 000 kr i studieskulder. Verkligen.

Det är härligt med barn. På avstånd.


Är det kväll snart? Jag behöver gå och lägga mig typ nu. Jag glömde bort en liten detalj igår när jag lovade Julius att han kunde få vara ledig idag från dagis. Nämligen att han skulle vara hemma då.

Jag ser verkligen fram emot en hel dag fylld av trots, skrik och snor. Verkligen. Det känns ungefär lika lockande som vinterkräksjukan.

(Det är så konstigt att vi ser så normala ut på bilden. Låt er inte luras dock. I normala fall ler vi inte här hemma, nej vi skriker mest. Och snorar)

tisdag 26 januari 2010

Hjälp mig nu kära läsare


Nu måste ni hjälpa mig, det måste finnas någon av er som kan förklara det här. Jag är uppenbarligen för dum för att kunna räkna ut hur det ligger till i alla fall.

Ni ser den här klossen? Charles har två sådana och när man sätter ihop dem gör de olika djurläten beroende av vilka sidor man sätter ihop.

Man kan också få de här klossarna att låta en och en genom att sätta något magnetiskt mot dem. Och genom att sätta Charles mot dem. När han sitter och tuggar på dem, en i taget alltså, så får han dem att låta. Hur då?

Är mitt barn magnetiskt? Kommer vi någonsin att kunna flyga med honom eller kommer han fastna i alla säkerhetskontroller? Finns det någon sällsynt sjukdom som jag inte har hört talas om där magnetism är ett symptom? Kommer han avmagnetisera mina kort om han får tag i min plånbok? Kan jag tjäna pengar på det här på något sätt, ställa ut honom någonstans kanske?

Mitt barn rasisten

Charles älskar alla andra barn på öppna förskolan, han försöker desperat krypa ikapp dem hela tiden och vill alltid bara leka med just de leksakerna som de andra barnen har.

Men idag. Idag kom det dit en liten pojke med den mest bedårande afro-frisyren och Charles skrek av skräck så fort den pojken var inom hans synhåll. Sjukt pinsamt och sjukt rasistiskt.

Det måste vara för att SVT envisades med att sända Sverigedemokraternas partistämma i höstas, vid något tillfälle måste det ha stått på utan att jag märkte det.

Här sitter jag alltså med ett barn som är tjockt, svagt begåvat och rasistiskt (fast det är klart, de två sistnämnda hänger ju ihop). Vad har jag gjort för fel? Kan man byta unge? Vart vänder man sig då?

Om barnuppfostran

Björn och jag har ibland lite olika idéer när det gäller barnuppfostran. Jag tycker till exempel att det är helt ok att binda fast ett barn i spjälsängen och stoppa en strumpa i munnen för att föräldrarna ska få sova lite mer.

Men när jag föreslog det i natt fick jag höra att "det är en jättedålig idé Maria, jättedålig. Så får du inte göra".

Ibland är han lite väl mesig, Björn. Jag tycker att det är sånt man får räkna med som bebis de "morgnar" man vaknar 04.22 och tycker att det är dags att gå upp.

måndag 25 januari 2010

Nu är även vi vuxna.

Idag köpte vi bil. Det kändes lite lagom vuxet och moget, skaffa barn kan ju liksom vilka två kåta tonåringar som helst göra så jag vet inte om det genererar så många vuxenpoäng liksom. Men bil, det är en helt annan sak.

Björn tog med den till jobbet och parkerade där, bara 100 kr för en dag. Sen blev han lite förvirrad och betalade inte för så lång tid som han borde gjort utan fick en bot också på ytterligare 300 kr. Med andra ord har det bara kostat oss 400 kr att parkera idag. Och så säger folk att det är dyrt med bil, jag fattar inte vad de talar om. Det blir ju bara en sisådär 12 000 kr i månaden i parkeringskostnader om vi ska fortsätta i samma takt. Det måste vara fattigt folk som säger att det är dyrt.

Någon är riktigt lat.

Kommer tillbaka hem efter att ha gjort en massa ärenden på förmiddagen och möts av totalt kaos i köket. Där står frukostdisken kvar på diskbänken, delar av gårdagens middagsdisk likaså och matbordet ska vi bara inte tala om. Bara smulor och tidningsdelar så långt ögat kan nå.

Så jävla risigt! Varför har ingen städat upp allt det här? Uppenbarligen har vi inte haft tid själva -annars hade vi ju naturligtvis gjort det - och jag förväntade mig faktiskt att det skulle vara borta när jag kom hem flera timmar senare.

Jag är mycket besviken. Tydligen ska man behöva göra allt själv, precis allting. Dålig stil säger jag bara.

söndag 24 januari 2010

Äntligen sömn!


Vi är väldigt exalterade över den här nya vällingen vi köpte till Charles idag, kvällsvälling.

Jag tar för givet att den innehåller något slags sömnmedel, titta bara på bilden av det djupt sovande barnet på förpackningen.

(Annars anmäler vi dem för vilseledande marknadsföring. Det finns faktiskt gränser för hur mycket man får lura oss konsumenter).

En söndag i chock

Herregudherregudherregud! Vi går lite runt i något slags chocktillstånd här hemma just nu, det kan inte vara sant. De ska skiljas! Herregud!

Hela min tro på förhållanden är i upplösningstillstånd, blir inte ett förhållande bättre för varje barn man skaffar? Och framförallt, blir det inte bättre om man dessutom skaffar ett från varje världsdel? Nu vet jag inte vad jag ska tro längre. Om någonting.

Herregud. Och vi som bara har två barn. Och från samma världsdel också! Det är kört för vår del. Lika bra att ta av sig förlovningsringen på en gång.

Bara så ni vet

Nu är det bara två veckor kvar tills jag fyller år. Jag tänkte därför stänga ner kommentarsfunktionen här på bloggen några dagar innan, för att öppna upp den igen på min födelsedag så att ni kan gratulera mig ordentligt på födelsedagen med kommentarer. Jag har hört att det är så man gör när man har en blogg. Och man vill ju följa reglerna.

Note to self

Dammsug aldrig innan det ska bakas chokladbollar med pärlsocker på. Dammsug heller aldrig innan det ska ätas chokladbollar med pärlsocker på.

Äsch, vad fan. Vid närmare eftertanke, skit i att dammsuga överhuvudtaget. Varför göra det jobbigare för sig än det behöver vara liksom?

lördag 23 januari 2010

Hej lördag

Det är så mysigt med lördagar, när man kan vara hemma hela familjen. Och bråka. Och sen när man tror att det värsta har lagt sig så bråkar man lite till. Halleluja vad vi har bråkat idag, Björn och jag, och oj vad trött jag blev. Sen blev vi sams och åt choklad.

I morgon funderar jag på att försöka vara snäll istället. Kul tanke i alla fall.

Om att ställa krav på dagispersonalen

Det här tycker jag är helt rätt. Jag har själv börjat lobba för att hela personalstyrkan ska bytas ut på Julius dagis efter att en av dem har blivit taggad på facebook i jeans med gummisnoddar längst ner. Jag menar herreguuuud, så himla tidigt 2000-tal. Det ser ju inte klokt ut idag. Och man kan faktiskt inte klä sig hur som helst privat när man jobbar på dagis. Vi kämpar rätt hårt här hemma med att ge Julius en känsla för vad som är "rätt" och vad som är "fel" när det gäller just mode och musik (han måste förstå att han inte kan tycka att precis vad som helst är fint) och vill inte riskera att personalen ska förstöra det genom att visa att "fel" är "rätt". Om ni förstår vad jag menar.

Och då är det lika bra att byta ut hela personalgruppen på en gång, har en av dem väl börjat med sånt där trams kan det sprida sig. Skönt att höra att det finns fler som värnar om sina barns vardag och vågar göra något åt problemen. Jag ska mejla den här artikeln till vårt kommunalråd och se om jag inte kan få mer gehör för mina krav då.

Hittills har de konstigt nog varit rätt oengagerade i det här problemet.

fredag 22 januari 2010

Jamen god jul då för fan

Tidigare ikväll:


Björn: Har du sett min nya korthållare förresten?


Jag: Eh, ja det har jag. Den fick du av mig.

Björn: Nej, den köpte jag häromdagen.

Jag: Nej, den fick du ju i julklapp av mig. Väl?

Björn: Nej, jag önskade mig en sån men jag fick den inte.

Jag: Men åååh, du sade ju aldrig att du ville ha den julen 2009. Hur skulle jag kunna veta det? Du sa bara att du önskade dig en sån. I fortsättningen får du faktiskt vara lite mer specifik.


Sen kändes det ingen större idé att hålla på den mer så jag gick och hämtade den från gömstället. Risigt av Björn att tvinga fram sina julklappar när det är mer än 11 månader kvar till jul tycker jag. I år vet jag inte om han ska få något, inte om han ska hålla på så här i alla fall.

Välvilligt

En slaktad Aladdinask senare och jag kan eventuellt tänka mig att inte yxmörda någon ikväll. Men då gäller det att grannarna håller sig i skinnet och att inga prylar jävlas med mig.

Little miss sunshine

Jag är skitful, mitt hår är skitfult och alla mina kläder är skitfula. Hej PMS.

Men det är tur att jag inte blir på så där dåligt humör som andra tycks bli, för det skulle ju vara lite jobbigt.

Att Björn sen har gömt alla vassa knivar och att Julius viskade i mitt öra "Vakna ditt monster" när han trodde att jag somnat i soffan är bara konstiga sammanträffanden. Jag är en liten solstråle här hemma. Jajamänsan. Jag står minsann ensam för det goda humöret och den goda moralen här hemma.

torsdag 21 januari 2010

Men vad fan!

Björn påstår att man faktiskt måste träna för att få muskler. Och jag känner mig så jävla lurad. För det sa de minsann ingenting om när jag köpte det där satans kortet på Friskis och Svettis!

Allt ska man behöva göra själv, allt. Jag blir så trött. Man tycker ju att det borde räcka med att betala, men icke. Jag ska reklamera mitt kort. Jag är ändå så himla ful på bilden (hej groda) så jag kommer knappast sakna det. Och vem har tid att åka dit egentligen? Det borde de verkligen ha informerat om när jag köpte kortet, ärligt talat.

Just my luck liksom

Charles har lärt sig att kasta leksaker. Kul för honom skulle man ju kunna säga om det inte vore för en liten detalj. Han fattar inte att leksaken faktiskt landar igen. Oftast väldigt väldigt nära honom, för det är inte så att det är mycket kraft i de där små knubbiga armarna. Tydligen är det inte så mycket styrka i fettvalkar.

Men det fattar ju inte han som sagt. Istället blir han ursinnig över att leksaken försvunnit och skriker högt i vredesmod tills jag plockar fram den igen. Från "gömstället" bredvid hans ena fot eller kanske i höjd med rumpan.

Man kan ju tycka då att han kanske kunde låta bli att kasta bort sina leksaker, men icke. Så typiskt mig att få ett sånt där -vad kallar man det nu igen - svagt begåvat barn. Så himla typiskt.

onsdag 20 januari 2010

Glad nyhet!

Men hörrni, om man inte blev förstörd i kroppen av att vara gravid eller föda barn är loppet inte kört ändå. Man kan fortfarande älska sina barn! Visst är det fantastiskt?

Jag blev alldeles till mig av lycka när jag upptäckte det alldeles nyss. Allt man behöver göra är tydligen att ha det här som status på facebook:

Om du är förälder till de finaste barnen på jorden, kopiera då denna status och låt oss på det sättet ge våra barn det erkännandet de behöver! Jag älskar mina barn ♥ De är kanske inte perfekta, och de har säkert gjort sina fel. Men de är mina för alltid! Och jag älskar dom villkorslöst. ♥


Det är nästan lika bra som att starta en facebookgrupp. Men bara nästan.

Lilla snigel aaaaaakta dig

Alltså jag måste bara säga att jag finner det lätt bisarrt och ganska obehagligt att sitta på golvet i en ring tillsammans med fullt främmande vuxna människor och sjunga barnsånger.

Galen sekt goes barndomsstyle. Typ.

Men det är sånt man gör på öppna förskolan. Frivilligt. Det är kanske det konstigaste av allt.

Efter dagens besök, ovan som jag är, blev jag så traumatiserad att jag var tvungen att sova en timme medan Björn lagade mat. Man blir så lätt överstimulerad av nya intryck, ni vet.

Hej öppna förskolan

En gång i månaden ungefär är vi några stycken som träffas i en bokcirkel. Då dricker vi naturligtvis rödvin, för annars kan man inte vara intellektuell, och säger smarta saker.

Jag som knappt dricker i vanliga fall blir numera skulle bli fnissig bara av att slicka på vinkorken, och efter en tre glas vin är jag ordentligt rund under fötterna. För att inte tala om snygg och smart och intellektuell.

Igår kväll hade vi en sån bokcirkel och jag kom hem i all min intellektuella glans vid halv ett i natt ungefär (för jag har inte vett att åka hem i tid så att jag hinner sova "ordentligt").

Nu ska jag gå med Charles för första gången till öppna förskolan. Det blir nog en jättebra premiär, jag ser sjukt sliten ut och luktar förmodligen gammal alkoholiserad kärring. Det gäller att sätta standarden högt.

tisdag 19 januari 2010

Välkomna!

Helt plötsligt är det jättemånga besökare här inne, helt tack vare Mona. Jag tackar ödmjukast.

Jag hoppas att några av er väljer att stanna kvar här, även om jag får lite hicka när jag ser hur många som var här inne igår. Ni är väldigt välkomna i alla fall!

Jag för med mig mer rejäla arvsanlag

Charles har blivit tillräckligt gammal för att vaccinera sig mot svininfluensan. Ja, tydligen existerar den fortfarande trots att ingen skriver om den. Konstigt. Jag trodde lite att den var som en kändis - utan publicitet ingen existens.

Hursomhelst, eftersom Julius (storebror) varit äggallergiker måste jag först testa att ge Charles mat med ägg i för att se om han reagerar.

Hela den där grejen med allergier kommer helt klart från Björn sida. Vi har inte sånt i min släkt alls, vi är mycket starkare och bättre. Allergi är, hur ska jag uttrycka det diplomatiskt, lite klent och fånigt. En klar besvikelse måste jag säga.

I min släkt är vi bara halvblinda och dör i hjärtinfarkter. Mycket mindre tramsigt.


(Fast nu när jag tänker efter finns det ju vissa "problem med nerverna" samt medverkan i lite sekter i min släkt. Men det är ändå inte lika töntigt som allergi. Man kan ju fortfarande äta vad man vill liksom).

måndag 18 januari 2010

Låt mig vara!


Men vad fan, vad vill de egentligen? Jag vet väl själv att jag inte har tränat på ett tag, jag behöver inte få det upptryckt i ansiktet via ett mejl. Jävla Friskis och deras översittarfasoner. Jag ska starta en facebookgrupp för att motverka den här mobbingen (det har jag hört av Anton Abele att det är den bästa lösningen på problem).

Nej, jag är verkligen inte bitter. Alls.

Det var så mycket som jag inte visste innan jag fick barn, en massa oskrivna regler. Eller ja, oskrivna och oskrivna, på det här stället finns det gott om folk som gärna skriver ut dem i klarspråk. (Som till exempel hur andra får och inte får natta sina egna barn.)

En sån regel är till exempel att hur mycket man älskar sina barn står i direkt relation till hur mycket ens kropp blev förstörd under graviditeten och förlossningen. Ju mer förstörd - desto mer älskar man barnen. Helst ska man ha bristningar över hela magen, överflödig hud som bara hänger och vägrar dra ihop sig, ett misslyckat kejsarsnittsärr samt uttänjda bröst ner till knäna. Allt det där är bara en ljuv påminnelse om hur underbara ens barn är och hur mycket man älskar dem. För hur ska man annars veta?

Jag som har kommit ganska lindrigt undan, jag älskar naturligtvis inte mina barn lika mycket som den med hängmage. Som tur är har jag dock fått celluliter på magen, det är jättefint. Verkligen. Och det yttersta beviset för att jag älskar barnen såklart. I sommar på stranden ska jag inte alls vara bitter över att min mage är gropig, absolut inte. Det vore ju snudd på att förskjuta barnen. Nej, jag är rent utav lycklig över min gropiga mage. Vem skulle inte vara det liksom?

söndag 17 januari 2010

Kan jag be att få lite knark tack?

Inte nog med att Charles sover dåligt i vanliga fall, nu har han även hostan från hell att tampas med och som väcker honom stup i kvarten. Det låter som att han försöker hosta upp en liten dvärgkanin som fastnat långt där nere i svalget och kittlar honom med pälsen.

I morgon ska vi till bvc. Jag ska då väldigt vänligt men bestämt be läkaren skriva ut knark. Det spelar ingen roll om det är till mig eller till Charles, bara jag får sova. Helst till oss båda kanske. Charles kommer säkert tacka mig när han blir äldre. Eller inte, men det spelar faktiskt inte så stor roll. Jag har ändå fött honom, så lite knark kan han ändå stoppa i sig för min skull tycker jag. Mina barn ska minsann lära sig att vara tacksamma och göra som man säger.

Förresten kan väl inte lite knark vara så farligt. Det är ju inte så att jag skickar ut honom på plattan själv mitt i natten för att köpa det. Det hade varit oansvarigt.

lördag 16 januari 2010

Jorå för fan

Häromdagen kändes mitt tandkött lite ömt på ett ställe. Eftersom jag är en rådig kvinna diagnostiserade jag det genast som begynnande tandköttsinflammation. Så dit med eltandborsten och borsta borsta borsta. Ont som fan gjorde det, men man får inte vara vek.

Synd bara att det var en begynnande förkylningsblåsa istället. Som gick sönder alldeles av tandborsten och nu gör så ont att jag inte riktigt kan röra överläppen ordentligt.

Så var inte blygsamma om ni vill fråga mig om tips och råd när det gäller munproblem, ni kan se mig lite som en auktoritet på området.

Härliga morgon

Det är så skönt med helg, när man är ledig och kan få sova ut lite grann. I morse till exempel gick jag inte upp förrän tjugo över fyra. Härligt.

Påminn mig på måndag förresten att jag ska kolla med en jurist om man kan göra sina barn arvslösa.

fredag 15 januari 2010

Slarv på systemet

Jag blev förresten väldigt besviken igår när jag var Systembolaget - jag blev inte ombedd att visa legitimation. Jag fattar inte, jag var där mitt på dagen en vanlig torsdag - med barnvagn - och köpte en halvdyr flaska champagne. Det är väl precis så kidsen gör?

Jävligt slarvig typ i kassan. Jag vet ju att jag bara ser ut att vara 19. Det här handlar inte alls om någon slags trettioårskris (23 dagar kvar nu. Men vem räknar?) utan jag är helt enkelt upprörd å alla tonårsföräldrars vägnar. De skulle bara veta hur lätt det är att köpa ut. Hmpf.

Björn gör ett expertuttalande

Apropå att man binder vatten och blir svullen i kroppen innan man ska ha mens:

Björn: Ja, men det är väl ganska logiskt att kroppen binder lite vatten. Så att man inte få vätskebrist sen när man får mens.

Jag: Du menar vätskebrist för att man blöder flera liter blod?

Björn: ....ja?

torsdag 14 januari 2010

Veckoslutshandling

Sådärja, nu borde vi klara oss över helgen. Champagne, praliner och ett paket blöjor. Möjligtvis att det kanske blir lite champagnebrist framåt lördagen, men det löser vi då.

Förlåt, vad sa du? Barnen? Jaaa, det finns väl lite rester i frysen eller nåt som de kan äta. Herregud, de är så små ännu. De fattar inte konceptet "god helgmat" ändå.

Bortskämda snorunge


Vissa i den här familjen bryr sig uppenbarligen inte det minsta om barnen i Afrika. Jävligt osolidariskt om ni frågar mig.