söndag 20 december 2015

Kul med mat och så

Som barn var jag väldigt kinkig med maten, väldigt kinkig.
Så man tycker ju kanske att jag borde ha lite överseende med mina egna mathatande barn eftersom jag varit ett sånt själv. Jag borde ju komma ihåg känslan av att maten bara växer i munnen och att allt på tallriken ser läskigt äckligt farligt ut och jag GÖR det. Jag minns allt det där.

Men det spelar ingen roll för jag blir tamejfan galen på allt skrik och gnäll som kommer varenda eviga kväll här hemma. Det är som att all mat vi lagar är en personlig förolämpning mot barnen. Och jag orkar inte mer. Orkar inte ropa så käckt jag kan "maten är klar!" för att sen bara mötas av gnälliga och skrikiga protester.

Idag förbjöd jag dessutom pasta på obestämd framtid i vredesmod så nu kommer de väl svälta ihjäl helt. Jag kanske bara borde lägga av med det här med mat överhuvudtaget, sluta laga den helt. Det är ju inte så att de äter ändå. Det tål ju helt klart att funderas på.

fredag 18 december 2015

Maria vem?

Först visar det sig att den nya kocken på jobbet stöter på alla kollegor (från 25-åringen upp till 50-åringen) utom på mig. Sen visar det sig att han inte ens vet vem jag är. Jag var hemma igår med Frank och mina kollegor pratade om mig när han ba "vem?" Inte ens när de beskrev hur jag såg ut ringde det några klockor.

Kockjävel. Jag ska fan stämma honom för uteblivna sexuella trakasserier.

OBS! Inte att jag egentligen VILL att han ska stöta på mig, men ni vet. Man vill ju vara en i gänget osv.

tisdag 15 december 2015

Om man inte får skrämmas är det ingen riktig jul

Jag tycker att det är svinjobbigt att hålla illusionen uppe för barnen att jultomten finns (hoppas jag inte spoilade något för nån här nu?). Det är så mycket meck kring allt det där och antingen är de rädda för tomten eller så är de konspirationen på spåren. Det blir liksom aldrig riktigt bra.

I år tyckte jag att vi kunde skita i att ha en jultomte helt och hållet eftersom 1. Julius fattade redan när han var typ två att tomten var en bluff 2. Charles är så nära att förstå det också (en liten liten knuff från, tja låt oss säga hans mamma) skulle lätt få över honom på rätt sida och 3. Frank skulle bli livrädd och klamra sig fast i mitt knä under hela julklappsutdelningen.

Jag föreslog därför det för Björn och han svarade: "Äsch, vadå? Det gör väl inget om han blir rädd. Nu tycker jag att du curlar honom".

Nu tycker jag att du curlar honom?!

Sånt jävla oschysst kort att spela. Faktiskt. Man kan aldrig vinna mot det.

Så vi kör väl tomte i år då, och skrämmer skiten ur den stackars tvååringen för att de vuxna tycker det är "gulligt" med ett litet barn som gråter av rädsla. Jag kan liksom inte göra så mycket här eftersom mina händer är bundna pga curling-kortet.

torsdag 29 oktober 2015

Hopp om livet!

Om ni hörde ett vansinnesskratt eka högt ut mot rymden alldeles nyss behöver ni inte bli oroliga, det var bara jag som uttryckte min lättnad efter att ha kollat i vår kalender och upptäckt att alla helger från mitten av november är obokade. OBOKADE!

Ingen mer fotboll. Inga fler cuper. Ingen som ska resa någonstans.

Det kan eventuellt vara det vackraste jag sett.

onsdag 28 oktober 2015

Kolla här!

Alltså har ni sett?! JAG ÄR INTERVJUAD!

Småpotatis för er kanske, men det närmsta jag kommer att bli intervjuad i vanliga fall är när mina kollegor frågar om jag vill ha sen eller tidig rast. Det här var mycket roligare! (Även om jag generellt är för rast annars).

söndag 25 oktober 2015

Ge mig en regnig midsommarafton NU!

Ligger och tittar på random okända människors semesterbilder på Facebook (ni vet, som man gör när man inte kan somna) och ba ååååh regnig och kall midsommar! SOM jag längtar efter det plötsligt! Ljusa nätter, dofter av all grönska och löftet om snar semester. Jag visste inte ens att jag tyckte om regniga och kalla midsomrar? Plötsligt känns sandaler och paraply och kofta som allt man kan önska sig.

Det kommer bli ett långt vinterhalvår det här va?

söndag 18 oktober 2015

Åka t-bana

Tydligen kan jag inte lägga upp bilder med min bloggapp (BlogPress) utan att de blir pixliga när man läser bloggen i en webbläsare? Vafalls?

Jaja, den här bilden blev ändå suddig så den får ni ändå:



Ni ser de här två (nu ännu mer) suddiga och glada typerna? De åkte t-bana in till stan SJÄLVA idag och mötte upp sin mormor. Där köpte de Halloweendräkt och käkade glass med godis på och sen tog de t-banan hem igen. Storebror höll lillebror i handen när de skulle kliva av så att de inte skulle tappa bort varandra i trängseln. Och jag blir så himla glad och rörd över att de vill och vågar, men nästan mer glad och rörd över att vi (eller JAG. Vi fokuserar mest på mig här, det är ju ändå MIN blogg) är så bra föräldrar som ger våra barn den här friheten. För jag må vara en grinig, sur och usel mamma i många andra avseenden, men frihet och självständighet är ändå två fina grejer jag ger mina barn. High five på den!

onsdag 14 oktober 2015

Men vem vill vara allmänbildad? Egentligen?

Så den goda nyheten är att jag vid 35 års ålder äntligen har förstått att låga odds innebär att något är sannolikt och höga odds är tvärtom (SNÄLLA låt mig ha rätt nu när jag säger det här?).

Den dåliga nyheten är att jag ännu inte vet varför löven ändrar färg och trillar av på hösten. Gör de det pga mörker? Kyla? Utomjordingar?

Det är alltså fortfarande inte aktuellt för mig att söka till "Smartare än en femteklassare". Inte heller "Smartare än en förstaklassare" för den delen.

lördag 10 oktober 2015

Lite vilsen

Ibland blir jag så väldigt avundsjuk på de som har mål här i livet, som VILL något och som hela tiden strävar efter att nå dit. Det känns som att livet är lite lättare då?

Själv lallar jag liksom bara runt och vet varken vad jag vill äta till middag i morgon eller hur jag vill att mitt liv ska se ut om fem år. Var ser du dig själv om fem år? Sån jävla skitfråga. Jag hatar sånt. Jag är liksom inte tillräckligt driftig och fokuserad för att klara av att vara en sån person. Men jag har ju ändå lyckats ingå i ett äktenskap, producera tre barn och en halvfärdig examen (OBS! Ej i den ordningen) så jag antar att jag inte är helt misslyckad bara för att jag inte vet vad jag vill?

Eller ja, nu ska jag faktiskt inte vara för hård mot mig själv. Jag har ju faktiskt några mål här i livet, även om de inte direkt handlar om karriär eller resor eller ekonomi eller så. Jag strävar till exempel efter att på sikt helt kunna slopa bokstäver i sms och enbart kommunicera med emojis.

Det är ju ändå TYP som Blondinbella.

lördag 3 oktober 2015

Fler oönskade inneboende

Precis när vi höll på att packa ihop för att åka hem från landet förra helgen såg jag en mus i vardagsrummet. Jag reagerade mycket värdigt (som vilket hembiträde som helst i en pilsnerfilm från femtiotalet) och skrek "IIIIIIH! EN MUS!" samtidigt som jag stod kvar i hallen och pekade på den.

Björn, som inte reagerade som ett hembiträde i en pilsnerfilm från femtiotalet, gick dit för att se var den tog vägen. Den kröp in under ena listen. Så hur tätar man hålet? Silikon? Cement? Silvertejp? Kollodialt silver?

Hjälp!


torsdag 24 september 2015

Min inneboende

Jag har som sagt inte mycket stress i mitt liv just nu. Om man räknar yttre faktorer det vill säga. Men det är som att stressen struntar i det, och bor i mitt bröst i alla fall. Den bor där och tar varje tillfälle i akt att vråla och skrika där inne och den gör att det liksom suger i hela bröstkorgen. Den skapar väl nåt jäkla vakuum eller nåt där inne när den håller på att vråla så där. Och det behöver inte vara stora saker, tvärtom. Stressen är verkligen inte nogräknad när det gäller sånt. Det kan vara så enkelt som att jag har bilen till jobbet och kommer iväg fem (fem!) minuter efter att jag slutat. Då börjar det genast bråka där inne om att jag kanske inte kommer få någon parkering, alla platser kommer vara tagna och vi kommer alla att dö. Typ. Stressen beter sig verkligen som att alla motgångar leder till totalt haveri.

I morse var jag och tränade innan jobbet och sen skulle jag möta upp barnen utanför skolan för att följa dem in. Men de var några minuter sena och när jag stod där utanför skolgården och såg alla andra komma, alla utan just mina barn, var det som att jag fick en hjärtattack av stress. 

Jag. Klarar. Inte. Av. Tanken 

på att komma några minuter sent till jobbet. Jag ringde Björn och vrålade könsord i telefon och svor över barnen som vägrade dyka upp, jag vankade av och an och när de äntligen dök upp svor jag och skällde på dem för att de var sena och var ytterst otrevlig när jag sa hejdå. Jag höll på att backa in en bil när jag skulle svänga ut från parkeringen och om blickar och svordomar kunde döda skulle vi inte haft ett enda rödljus kvar på vägen till jobbet. Stressen var som ett VRÅLANDE monster inne i bröstet på mig när jag äntligen kom fram till jobbet. Två minuter försent. Jag skojar inte, jag var alltså två minuter sen. Och bara jag tänker på det nu svider det i hela bröstet. 

Så även om jag inte håller på att bränna ut mig behöver jag nog lite hjälp. För jag orkar inte bli så här sjukt stressad och otrevlig över alla miljoner småsaker varenda eviga dag.

(Jag kan eventuellt även högt ha mordhotat rödljuset vid övergångsstället vid skolan som vägrade slå om till grönt i samma sekund barnen kom. Övriga föräldrar som stod där tittade i alla fall lite dömande på mig).

måndag 21 september 2015

Engagerat

Så jag gick till läkaren idag idag och sa "jag har haft ont i huvudet i nästan tre veckor nu. Jag är så himla trött. Och stressad. Och jag kan verkligen inte hantera stressen, minsta lilla grej känns jättejobbig. Och så tror jag att jag får migrän när jag får mens, men det hör väl kanske inte riktigt hit för det är ju inte samma typ av huvudvärk".

Och läkaren svarade "ja, det låter ju som att du får något migränliknande när du får mens. Men det du har nu låter ju inte riktigt som det, för man har inte migrän i tre veckor. Den här huvudvärken kan absolut vara stressrelaterad. Jag skriver ut migränmedicin till dig. Om du fortfarande har ont i huvudet om två-tre veckor kan du boka en ny tid. Jag hoppas du inte behöver det, hejdå!"

Så hejdå då. Tack för hjälpen?

torsdag 17 september 2015

Bildbevis






Så, är det nån som vill att jag ska komma hem till er och klippa era barn i ironiska frisyrer?

Hur många frågetecken kan man egentligen ha i ett enda inlägg?

Alltså vem ÄR jag? Jag gick upp frivilligt i ottan i morse för att cykla till gymmet i hällregnet klockan kvart över sex för att gå på yoga? På yoga?!

Jag som avskyr avslappningsövningar och mindfulness, jag har nu alltså plötsligt fått för mig att jag gillar yoga? Jag avskydde inte ens instruktören trots att hon sa saker som "Det är er andning som styr. Jag är bara här för att ge förslag" (jag typ gillade henne??).

Herregud, hur ska man egentligen kunna veta om det är en alldeles för tidig fyrtioårskris eller bara en vanlig höstdepression?


onsdag 16 september 2015

Förlåt

Nej men hörni, jag tar tillbaka det där om att Frank ser ut som Gustav Vasa. Det var väl lite taskigt kanske. Mot Gustav Vasa!

Frank ser mer ut så här i håret:




Typ EXAKT så.

*gråter lite*

måndag 14 september 2015

Klippt

Jag klippte Frank igår. Det gick att låtsas som att det gick bra ända tills vi kom till förskolan och en av pedagogerna glatt frågade om han hade klippt sig själv. Såatteh, jag försökte jämna till det idag. Och den här gången blev det faktiskt ganska bra! Om man nu tycker att Gustav Vasa är en het frisyrförebild alltså. Så nu har jag gömt alla saxar för mig själv och försöker att inte titta direkt på Frank. Det är nog den mest långsiktiga lösningen i det här fallet känner jag.


Ungefär så här faktiskt. Minus skägget naturligtvis.

Stress

När jag tänker stress tänker jag på såna som har så mycket på jobbet att de inte hänger med, som får avgrundsvrål i magen varje gång ytterligare ett krävande mejl trillar in i inkorgen eller telefonen ringer. Och så har inte jag. Inte ens i närheten faktiskt. Men jag har tre barn som ska i väg varje morgon till skolan och förskolan och de ska ha gympakläder badkläder läxor rena lakan med sig, olika grejer för olika dagar och ingen vill äta frukost och ingen vill klä på sig och alla bråkar och sen när jag kommer hem från mitt stressfria (men ack så högljudda) jobb är det fotbollsträning läxläsning barnvakt för att jag har kvällsmöte pod-inspelning för Björn och vem ska skjutsa till fotbollscupen i Haninge på lördag och hur löser vi barnvakt ons-tors kväll när varken min eller din mamma kan? (Och träna? När ska jag hinna det? När ska jag orka?) Och det känns som att det a l d r i g någonsin är tyst.

Och en liten röst säger att det där faktiskt också är stress. Att det räknas. Att det kanske inte är så konstigt att jag har haft ont i huvudet i två veckors tid nu.

Men då, då kommer den andra rösten in, den som säger att "ha! tre barn? Det klarar väl vem som helst av. Herregud, sluta sjåpa dig nu. Man blir knappast utbränd av sina egna barn. Det är ju inte så att de är sjuka direkt" och så tänker jag att jag ska rycka upp mig. Börja umgås med kompisar igen. Bjuda hem dom som jag så gärna vill träffa men aldrig hittar tid för eftersom att jag skäms över att föreslå en lördag om typ sex veckor.

Och så slutar det varje gång med att jag tröstäter choklad och tycker synd om mig själv istället eftersom jag inte riktigt orkar ta tag i någonting alls.

Mvh självömkande duktig flicka





torsdag 9 juli 2015

Tbt

Hej sextonåriga Maria!

Kommer du ihåg alla kvällar när mamma jobbade sent och du var ansvarig för lillebrors middag? Mmm, just ja och du hade så bråttom iväg för att träna/hänga med pojkvän/kompisar att du inte ansåg dig ha tid att steka fiskpinnar? Minns du? Du mikrade dem istället. Och kokade upp vatten i vattenkokaren till pulvermoset till. Mikrade fiskpinnar och pulvermos. Mums!

Anyways, livet som vuxen är ungefär likadant. Fast du är gift och har tre barn nu och tränar därför nästan aldrig/hänger med pojkvän/kompisar (ok, i rättvisans namn hänger du aldrig hemma hos någon pojkvän längre eftersom du inte har någon. Men ändå!).

Men du "diskar" tvååringens tallrik med torky istället för diskmedel och vatten när han vill ha yoghurt istället för lasagnen du lagt upp först. Jag tror du skulle high five:a mig om du kunde för det.


lördag 20 juni 2015

Midsommhelgen (hittills) i bilder



När vi kom fram till huset i torsdags var både dasset och gräsmattan försvunna. Efter lite letande hittade jag tillslut dasset väl dolt bakom ondskefulla manshöga brännässlor samt en väldigt respektlös jasminbuske.





Vädret var ju "kul" så istället för femkamp i typ meterhögt gräs ordnade vi annan underhållning.




Och efter att ha röjsågat, krattat, kämpat med gräsklipparen och sen röjsågat lite till i hela TVÅ FREAKKIN DAGAR återsåg vi även gräsmattan igen! Stort jubel utbröt, vi kramades och dunkade varandra i ryggen och torkade diskret bort glädjetårarna. Fun fact: den hade hela tiden legat på sitt vanliga ställe, fast väl dold under det tillsynes fem år gamla ängsgräset som växte fritt och svajande ovanpå.




Lättade över att allt var som vanligt igen gick vi ut och plockade lite blommor. Vissa av oss mer entusiastiska än andra. Samma vissa av oss tog också ett litet snedsteg under promenaden och trillade ner i ett dike och försvann nästan helt. Stor humor!








måndag 15 juni 2015

Att byta lägenhet

Om hemnet har fått alla bostadsrättsannonser att bli superstylade och se ut som ett och samma hem (fast taget i olika vinklar) så är det en HELT annan kultur bland annonserna för hyresrätter på lägenhetsbyte.se. Och visst är det lite charmigt att det inte är skålar med citroner överallt, men ändå. Lite kan man väl anstränga sig innan man plötsligt får för sig att fota lägenheten en vanlig onsdag när man precis kommit hem från jobbet och är astrött och egentligen inte har städat på riktigt sen förra helgen?

Jag menar, bädda sängen. Plocka undan frukostdisken. Och plocka åtminstone upp kläderna från golvet!

Herregud. Det är som att titta på inskickade bilder till göra-om-programmen i tv.

söndag 14 juni 2015

Att vara precis fyllda åtta,

är som att vara en väldigt liten tonåring. Det är ständiga raseriutbrott, skrik och gap men också en väldig integritet och ansvarstagande (på egna villkor). Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera allting och jag är ibland rädd att jag ställer lite för höga krav på honom.

Men att inte slarva bort jackan/tröjan/valfri kroppsdel tre till fem gånger i veckan kan väl inte vara allt för hårt? Eller? Jag tycker också gott att man kan hjälpa till att dammsuga golvet i sitt eget rum nån gång i halvåret, eller hjälpa till att steka falukorv när jag är tokstressad och står precis bredvid och hackar grönsaker samtidigt som jag plockar ur diskmaskinen hindrar Frank från att stoppa in leksaker i diskmaskinen vattnar döende blommor kokar pasta.

Av skriken att döma varje gång jag bett om just de sakerna är vi dock inte helt överens om detta. Men å andra sidan är vi inte heller överens om att tänderna måste borstas varje dag (och TVÅ gånger dessutom!) eller att man behöver ha jacka på sig om det är duggregn och åtta grader ute så jag vet inte om det är så mycket att bry sig om faktiskt.

Jag önskar bara att det inte var så jävla bökigt att vara förälder. Jag önskar att man faktiskt visste allting och inte bara låtsades som att man gjorde det. Och så önskar jag att mina barn skulle lyssna så där lydigt på mig som barnen i Sjunde himlen gör  - dock utan att jag behövde skaffa fula kläder och skaffa ytterligare minst tio barn med en pastor (jag är ju inte ens troende liksom).


söndag 31 maj 2015

Om man får drömma

Alltså, jag älskar ju min familj och så och jag har naturligtvis inga planer på att byta. Men i nästa liv tror jag att jag skulle vilja ha en som firar mors dag.

Det verkar liksom vara en kul grej?


måndag 18 maj 2015

Tandkräm

OCH NU GJORDE JAG DET IGEN! Postade ett par tre inlägg och trodde att jag var igång på riktigt med bloggandet igen och författade flera nya inlägg i huvudet och så ba nej. Det räcker visst inte att bara skriva dem i huvudet för att de ska synas här? Who knew.

Jaja, nu till något viktigare - tandkräm. Alltså ärligt? Vi har typ fler olika tandkrämer hemma än vi är medlemmar i familjen. Är det så samhället ska se ut? Vi har en tandkräm för de som har fyllt ett år men inte tio och är minst tre år yngre än en åttaåring, en annan tandkräm är för de som nästan är tonåringar men ändå inte utan fortfarande kollar lite på Barnkanalen ibland. En tredje tandkräm vänder sig till såna som gillar Hello Kitty men inte får borsta tänderna själva ännu och som ABSOLUT INTE får gå ensamma till skolan ännu. Osv osv osv.

Snart måste vi bygga ut badrummet för att få plats med alla tandkrämer OCH VARFÖR ERBJUDER INTE BVC KURSER I TANDKRÄMSKUNSKAP?

Skandalöst.

lördag 16 maj 2015

Franken och landet

Frank älskar att vara på landet och jag älskar hur självklar och självständig han är när vi är här.

Ibland hör man hur han stånkar i hallen för att han håller på att sätta på sig sina stövlar och sen hör man ljudet av att han öppnar dörren och bara kliver ut. Ibland säger han hejdå först och vinkar, ibland går han bara ut.






Han rör sig obehindrat upp och ner för trappan och vill gärna vara där hans storebröder är.

Ofta sitter han i fönstret i trappen och spanar efter fåglar och katter. När han ser någon ropar han glatt "Kaj! Kaj!" och så vinkar han frenetiskt och försöker öppna fönstret.





Frihet. Det är fint det.
"Vi måste vårstäda hela huset nu efter vintern" sa jag och pekade uppfordrande mot närmsta fönsterbräda som var helt inklädd i spindelväv och döda flugor.

Sen erbjöd jag mig snabbt att städa hela huset själv i utbyte mot att slippa städa upp allt hönsfoder i ena uthuset som mössen spridit ut och dessutom bajsat i, samt städa gäststugan med bland annat döda flughavet på golvet på ovanvåningen.

Jag tror inte ens att Björn märka att det var en förhandling, än mindre tänka igenom alternativen.

Jag ÄLSKAR att förhandla bort äckliga saker.

Mvh hon som tar all disk i utbyte mot att slippa tömma dasset.

torsdag 14 maj 2015

Alltså HJÄLP! Det är så himla vackert ute nu att jag får andnöd och eftersom det finns en gräns (finns det en gräns?) för hur många bilder man kan lägga upp på instagram på en och samma dag så bombar jag bloggen istället:

















Jag skulle gladeligen offra både det ena och det andra för att det alltid skulle vara sommar! Sommar och lite höst. Maj till och med oktober (julen kan med lätthet klämmas in i slutet av oktober) är ju faktiskt de enda månaderna som är trevliga. Det vet ju alla.

tisdag 5 maj 2015

Universum vs Maria

Man skulle kunna säga lite att universum är emot oss just nu, något som faktiskt låter helt rimligt om man betänker att 1. hissen 2. digitalboxen 3. tvättmaskinen har gått sönder inom loppet av typ två veckor, vi måste köpa nya sommardäck till bilen och halva stan är uppgrävd så det tar en halvtimme att hitta parkeringsplats varje gång man använt bilen. Och så är jag allergisk och lägenheten har fortfarande inte lärt sig att städa sig själv och vi går och lägger oss alldeles för sent varje kväll.

(Så ok, just det sista kanske inte ENBART är universums fel).

Jag hanterar hursomhelst alla ovanstående problem genom att maniskt sträckkolla på Pretty Little Liars. Det känns som en fullt rimlig åtgärd.

onsdag 8 april 2015

När jag blir stor ska jag gå i terapi

I morgon ska jag köra till Värmland med barnen för att hälsa på lite släkt, och eftersom inte Björn ska följa med är jag livrädd för att vi ska dö i en bilolycka (för tydligen är det mycket större risk för att dö om inte hela familjen är samlad. Enligt min hjärna alltså).

Andra saker jag är rädd för: broar, cancer, bränder, höjder, samt styrketräna utan sällskap på gym.

En dag ska jag gå i terapi och bli en normal människa. Det kommer bli så skönt.

måndag 6 april 2015

Påsken 2015



Det var faktiskt sol varenda dag den här påsken! Svinkallt och blåsigt och minusgrader på nätterna, men jag menar det syns ju inte på bilderna så det räknas faktiskt inte.




Så team mjukisbrallor var ute större delen av alla dagar. Oftast utan att direkt göra något.




En dag kom en av grannarna över med en blomma och hembakta tuppkakor. Vi har hus i världens bästa by faktiskt.




Sen gick jag över en dag till en nyöppnad liten minipresentbutik mitt i byn och handlade lite grejer som jag inte behöver. Ägaren var så himla trevlig och jag gick in på Facebook för att gilla hennes affär, men kände att jag såg så jävla dryg ut på min profilbild att jag ville ta en ny. För det är ju helt normalt. Att fixa ny profilbild innan man gillar något på Facebook för att inte riskera att nån tycker man ser dryg ut menar jag. Eventuellt behöver jag kanske jobba pyttepyttelite på mina issues med att alla måste älska mig. Verkligen yttepyttelite. Hursomhelst, här ler jag mitt allra odrygaste leende. Visst ser jag ut som någon man skulle kunna vara kompis med?



måndag 30 mars 2015

Vi saknar sänglampor i sovrummet. Vi har några nånstans, men sedan flytten för ett år sen kan de vara i källaren en garderob under en säng i ett skåp under grannens säng och jag ORKAR inte: 1. leta reda på dem 2. borra upp dem.

Så jag köpte två billiga men lite gulliga lampor häromdagen bara för att jag inte vill leva i detta jävla mörker längre.





Eller ja, JAG tycker att de är lite gulliga. Björn tycker att de är det absolut fulaste han sett i hela sitt liv (typ) och han mjuknade inte ens när jag sa att de påminner lite om Pixar-lampan (och sen härmade jag hur den låter när den hoppar omkring samtidigt som jag lät en av våra skutta runt lite på soffan. Men inte ens då!).

Hursomhelst, nu är i alla fall jag nöjd och det väl ändå det som räknas?

torsdag 26 mars 2015

Förlåt för att jag andas?

Men alltså herregud kan jag bara sluta vara så jävla NEUROTISK när det gäller vissa saker? Som typ vabb. Mest vabb. Alltid vabb.

Jag är tamejfan aldrig avslappnad när det gäller det. Är ni det? Eller lider ni också av duktig idiot-syndromet?

Som nu till exempel när Frank har varit sjuk i ett par dagar. Han har haft feber och i princip bara levt på välling. Idag har han varit piggare och ätit för första gången, men kraschade på kvällen och blev kinkig och grinig och febern ligger irriterande nog preciiiis på gränsen till vad som räknas som feber. Så som den duktiga idiot som jag uppenbarligen är har jag nu två alternativ:

1. Låta honom gå till förskolan i morgon och ha apdåligt samvete över att jag förmodligen skickat tillbaka honom för tidigt

2. Stanna hemma och ha apdåligt samvete över att jag sviker mina kollegor genom att förmodligen ha stannat hemma i onödan (onödan = allt som inte involverar minst 38,5 graders feber).

Bonusångest: pengar as in förlorad inkomst samt ständigt dåligt samvete på jobbet över att jag tar hälften av vabben och Björn inte tar allt.

VARFÖR ÄR JAG PÅ DET HÄR VISET?!


Finns det stödgrupper?





onsdag 25 mars 2015

Typiskt försäljare

Så jaha, bara för att man dammsuger upp en typ råtta så suger alltså dammsugaren sämre?

Så himla dåligt. Det sa de aldrig i affären när vi köpte den!





måndag 9 mars 2015

Värsta bästa kärleken





Alltså den här killen? 👆Varje morgon när han går upp ur sängen väntar han på att Frank ska hinna klättra ur sängen och följa med honom upp (annars blir Frank ledsen). För att inte Frank ska känna sig ensam tar han med sig honom in på toaletten och låter honom leka med petflaskorna (som "tillfälligt" förvaras där) medan han själv kissar. Sen städar han upp efter Frank och tar med sig honom ut i vardagsrummet och slår på tv:n. Allt medan han småpratar med Frank och tålmodigt tröstar honom om han gråter.

DET ÄR SÅ FINT ATT JAG INTE VET HUR JAG SKA HANTERA DET!





onsdag 25 februari 2015

"Lista dig hos oss, vi ger dig garanterat en läkartid samma kalenderår du bokar"

Idag känner jag mig lite som Don Quijote som far runt och slåss mot väderkvarnar. Allt är emot mig just nu! Undrar om Dompa också led av PMS?

Jaja hursomhelst, jag har bland annat en gås oplockad med vår närmsta vårdcentral. Jag ringde dit för ett tag sedan för att boka en läkartid för att göra en ordentlig utredning av min pollenallergi, känns dumt att äta medicin om man inte behöver liksom. Jag fick en tid tre veckor senare. Tre veckor! Och som om det inte var nog ringde de upp mig i morse och behövde boka om den tiden (den var nu på måndag) för att "läkaren fått ett nytt schema, plus att hen ringde sig sjuk idag så det är inte ens säkert att hen kommer på måndag överhuvudtaget". "Jaha" sa jag lite halvsurt då, "men då behöver jag väl inte vänta ytterligare tre veckor på den nya tiden?" "Neeej då!" kvittrade hon tillbaka i luren, "det behöver du absolut inte! Du får en tid torsdagen den tolfte! Det är om två veckor".

Fem veckor! F E M  JÄVLA VECKOR! Det tycker alltså min vårdcentral är en rimlig tid att vänta på ett läkarbesök! De är helt jävla galna. Jag hatar dem.

Jag har listat mig hos en annan vårdcentral nu, hos dem fick jag tid nästa torsdag (hade kunnat få den här veckan men måste sluta äta allergimedicin typ en vecka innan så det hade jag ändå inte tjänat på).

Heja valfrihet och allt det där, och död åt Kronans vårdcentral.




måndag 16 februari 2015

Måndag 16 februari

Kära dagbok!

Idag har jag vabbat. Det betyder en halv säsong av Drop Dead Diva på Netflix, glass med kolasås följt av ostbågar till lunch samt en liten tupplur på eftermiddagen.

Synd bara att Frank nödvändigtvis var tvungen att vara hemma också och springa runt och snora och tömma alla köksskåp. Det förtog ju onekligen lite av bekvämligheten för mig.

Helt ärligt fattar jag inte varför man måste ha barnen hemma varje gång man vabbar? Det är ju mycket skönare att få vara hemma själv!

söndag 15 februari 2015

Den ingen gillar

Ni vet de här människorna som ba "vi måste ses, guuuu det var såååå länge sen - vi bara MÅSTE äta middag ihop snart!" och så blir det liksom inte mer än så. Och ALLA vet det, den som säger så vet det och den som får höra det vet det. Men man orkar liksom inte säga nåt om det högt så man bara ler och nickar och säger "ja, det vore verkligen jätteroligt!" men bryr sig inte ens om att kolla lediga datum i kalendern. Jag hatar dem. De är asjobbiga.

Och jag har plötsligt blivit en av dem Och OBS! Det är inte med flit. Jag lovar. Men det är som att jag är alldeles handlingsförlamad nu för tiden när det gäller de allra enklaste sakerna. Som att kolla kalendern efter ett ledigt datum och dubbelkolla med Björn att det passar även för honom. Det är som att bestiga fucking Mount Everest varje gång. Och det orkar man ju inte? Jag kan ju inte ens bestiga berg liksom. Men snart har jag nog inga vänner kvar, varför skulle man vilja vara kompis med mig om vi aldrig kan ses?

Och SMS ska vi bara inte tala om. Där håller jag nog på att försöka slå något bisarrt slags världsrekord i att inte svara. Varför? VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?!

MVH
/Idioten

tisdag 10 februari 2015

Money money money

Kan vi prata lite om pengar? Alltså, vi är sjukt dåliga på det där med pengar. Vi har ingen jävla aning var våra pengar tar vägen och de liksom bara rinner oss ur fingrarna varje månad utan att vi fattar någonting och varje gång tänker jag att nästa månad, då! Då ska vi göra budget och spara asmycket pengar och veta exakt var allting går och så blir det nästa månad och jag ba faaan vad tråkigt att betala räkningarna kan vi göra något annat nu?

Och på ett sätt antar jag att vi har mycket pengar. Vi har en stor lägenhet (hyresrätt förvisso), en bil, en sommarstuga samt råd att inte ha koll på pengarna. Men samtidigt, vi har inte varit utomlands på flera år. Vi åker aldrig utomlands. Vi kan inte bara göra spontanköp till hemmet, typ köpa en vardagsrumsmatta för 2000 kr utan att spara ihop till det och helgen innan lön skulle Julius åka till ett lekland med en kompis och vi bad föräldrarna till det barnet att skicka med pengar till inträde och lunch för att vi inte hade råd att bjussa på det. Och jag skämdes ihjäl för det, samtidigt som jag tycker att vad fan? Det måste man väl kunna stå för? Eller?

Det känns alltid som att alla andra har så himla mycket pengar. De åker på resor hit och dit och shoppar kläder och saker till hemmet och går ut och äter på restaurang och fikar med sina ungar hela tiden! Alltså restaurang för fem personer är ju skitdyrt! Har ni råd med sånt hela tiden? Är det vi som borde skaffa en överförmyndare? Snälla säg att ni inte heller har asmycket pengar över varje månad, att det inte bara är vi som lever så här. Trösta mig lite.

måndag 9 februari 2015

Hej måndag!

Ace:ade nyss mitt föräldraskap genom att väsa vid frukosten till sjuåringen att han aaaaaldrrrrig mer ska få följa med oss till landet, att jag hädanefter ska ordna barnvakt till honom här hemma i stan oavsett om det bara är över helgen eller hela semestern det handlar om.

Det kommer säkert att få honom att börja uppskatta det så att han vill följa med nästa gång.