onsdag 25 februari 2015

"Lista dig hos oss, vi ger dig garanterat en läkartid samma kalenderår du bokar"

Idag känner jag mig lite som Don Quijote som far runt och slåss mot väderkvarnar. Allt är emot mig just nu! Undrar om Dompa också led av PMS?

Jaja hursomhelst, jag har bland annat en gås oplockad med vår närmsta vårdcentral. Jag ringde dit för ett tag sedan för att boka en läkartid för att göra en ordentlig utredning av min pollenallergi, känns dumt att äta medicin om man inte behöver liksom. Jag fick en tid tre veckor senare. Tre veckor! Och som om det inte var nog ringde de upp mig i morse och behövde boka om den tiden (den var nu på måndag) för att "läkaren fått ett nytt schema, plus att hen ringde sig sjuk idag så det är inte ens säkert att hen kommer på måndag överhuvudtaget". "Jaha" sa jag lite halvsurt då, "men då behöver jag väl inte vänta ytterligare tre veckor på den nya tiden?" "Neeej då!" kvittrade hon tillbaka i luren, "det behöver du absolut inte! Du får en tid torsdagen den tolfte! Det är om två veckor".

Fem veckor! F E M  JÄVLA VECKOR! Det tycker alltså min vårdcentral är en rimlig tid att vänta på ett läkarbesök! De är helt jävla galna. Jag hatar dem.

Jag har listat mig hos en annan vårdcentral nu, hos dem fick jag tid nästa torsdag (hade kunnat få den här veckan men måste sluta äta allergimedicin typ en vecka innan så det hade jag ändå inte tjänat på).

Heja valfrihet och allt det där, och död åt Kronans vårdcentral.




måndag 16 februari 2015

Måndag 16 februari

Kära dagbok!

Idag har jag vabbat. Det betyder en halv säsong av Drop Dead Diva på Netflix, glass med kolasås följt av ostbågar till lunch samt en liten tupplur på eftermiddagen.

Synd bara att Frank nödvändigtvis var tvungen att vara hemma också och springa runt och snora och tömma alla köksskåp. Det förtog ju onekligen lite av bekvämligheten för mig.

Helt ärligt fattar jag inte varför man måste ha barnen hemma varje gång man vabbar? Det är ju mycket skönare att få vara hemma själv!

söndag 15 februari 2015

Den ingen gillar

Ni vet de här människorna som ba "vi måste ses, guuuu det var såååå länge sen - vi bara MÅSTE äta middag ihop snart!" och så blir det liksom inte mer än så. Och ALLA vet det, den som säger så vet det och den som får höra det vet det. Men man orkar liksom inte säga nåt om det högt så man bara ler och nickar och säger "ja, det vore verkligen jätteroligt!" men bryr sig inte ens om att kolla lediga datum i kalendern. Jag hatar dem. De är asjobbiga.

Och jag har plötsligt blivit en av dem Och OBS! Det är inte med flit. Jag lovar. Men det är som att jag är alldeles handlingsförlamad nu för tiden när det gäller de allra enklaste sakerna. Som att kolla kalendern efter ett ledigt datum och dubbelkolla med Björn att det passar även för honom. Det är som att bestiga fucking Mount Everest varje gång. Och det orkar man ju inte? Jag kan ju inte ens bestiga berg liksom. Men snart har jag nog inga vänner kvar, varför skulle man vilja vara kompis med mig om vi aldrig kan ses?

Och SMS ska vi bara inte tala om. Där håller jag nog på att försöka slå något bisarrt slags världsrekord i att inte svara. Varför? VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?!

MVH
/Idioten

tisdag 10 februari 2015

Money money money

Kan vi prata lite om pengar? Alltså, vi är sjukt dåliga på det där med pengar. Vi har ingen jävla aning var våra pengar tar vägen och de liksom bara rinner oss ur fingrarna varje månad utan att vi fattar någonting och varje gång tänker jag att nästa månad, då! Då ska vi göra budget och spara asmycket pengar och veta exakt var allting går och så blir det nästa månad och jag ba faaan vad tråkigt att betala räkningarna kan vi göra något annat nu?

Och på ett sätt antar jag att vi har mycket pengar. Vi har en stor lägenhet (hyresrätt förvisso), en bil, en sommarstuga samt råd att inte ha koll på pengarna. Men samtidigt, vi har inte varit utomlands på flera år. Vi åker aldrig utomlands. Vi kan inte bara göra spontanköp till hemmet, typ köpa en vardagsrumsmatta för 2000 kr utan att spara ihop till det och helgen innan lön skulle Julius åka till ett lekland med en kompis och vi bad föräldrarna till det barnet att skicka med pengar till inträde och lunch för att vi inte hade råd att bjussa på det. Och jag skämdes ihjäl för det, samtidigt som jag tycker att vad fan? Det måste man väl kunna stå för? Eller?

Det känns alltid som att alla andra har så himla mycket pengar. De åker på resor hit och dit och shoppar kläder och saker till hemmet och går ut och äter på restaurang och fikar med sina ungar hela tiden! Alltså restaurang för fem personer är ju skitdyrt! Har ni råd med sånt hela tiden? Är det vi som borde skaffa en överförmyndare? Snälla säg att ni inte heller har asmycket pengar över varje månad, att det inte bara är vi som lever så här. Trösta mig lite.

måndag 9 februari 2015

Hej måndag!

Ace:ade nyss mitt föräldraskap genom att väsa vid frukosten till sjuåringen att han aaaaaldrrrrig mer ska få följa med oss till landet, att jag hädanefter ska ordna barnvakt till honom här hemma i stan oavsett om det bara är över helgen eller hela semestern det handlar om.

Det kommer säkert att få honom att börja uppskatta det så att han vill följa med nästa gång.

söndag 23 november 2014

Till mitt framtida jag

Och på tal om förra inlägget - ÄNTLIGEN har Frank lärt sig att gå! Jag har försökt att inte lite syrligt påpeka för honom att det var ju på tiden (jag menar, ungen är faktiskt 16 månader. Hur länge kan man låta bli att lära sig liksom?) utan bara vara positiv och uppmuntrande.

Jag tror att det funkar bra. Trots att han ser ut som en full sextonåring på språkresa fortsätter han ändå att kämpa, så han borde ju känna av vårt stöd. Heja Frank!




Man kan ju inte minnas allt?

Jag VET ju att Charles har lärt sig att gå. Jag menar, han gör det ju faktiskt varje dag så att jag ser det så det råder ju tack och lov ingen tvekan om det. Himla skönt ändå, måste jag säga, att han kan det.

Men däremot minns jag inte alls när han lärde sig det. Eller var vi var. Och om han kunde ställa sig upp själv eller om han var tvungen att resa sig upp mot någonting annat först. Det är som att det inte har hänt! Helt sjukt. Förmodligen (och nu spekulerar jag bara eftersom det alltså inte finns några som helst minnen kvar från den här händelsen) kidnappades vi av utomjordingar som lärde honom att gå under vistelsen på deras planet och som sedan raderade våra minnen innan de släppte ner oss på jorden igen. Det är ju ändå den mest rimliga förklaringen känner jag.

För det här med de bortglömda mellanbarnen låter ju mest som hittepå.