torsdag 31 mars 2011

Välj vad som helst utom det

Om ni ska prova ett nytt väckningsljud på väckarklockan, ta inte det som heter "Birds" då. Inte om ni faktiskt behöver gå upp ungefär då väckarklockan ringer och inte 35 minuter senare då ni äntligen förstår att det inte är fågeljävlarna utanför fönstret som inte kan hålla käften utan väckarklockan som försöker väcka en.

Det har naturligtvis inte hänt mig - så dum är jag inte - men jag gissar att det lätt skulle kunna bli en stressig morgon då. Speciellt om barnens pappa är i Trysil med jobbet och åker skidor och därför inte kan hjälpa till med tvångspåklädning av skrikande barn och andra vanliga morgonbestyr.

Men som sagt, detta har alltså inte hänt mig. Just saying.

Viktigt meddelande till alla som kör bil

Det är en sak som jag tycker är lite svårt när det gäller att köra bil. Och det är alla andra trafikanter. För när jag läste teori fick jag lära mig att högerregeln gäller överallt där det inte finns skyltar som säger något annat. Så sa min körlärare och så stod det i boken. Så jag trodde ju naturligtvis på det.

Men nu när jag har haft körkort i nästan ett halvår inser jag ju att det inte är så. Uppenbarligen har alla ni andra med körkort haft något slags möte där ni har klubbat igenom en massa hemliga regler SOM JAG INTE KAN! Fattar ni hur svårt det är för mig att veta när jag ska köra och när jag ska lämna företräde? Det är faktiskt asjobbigt.

Så skulle nån som var med på det där mötet kunna vara så vänlig och ge mig en kopia av protokollet? För jag vill gärna veta vilka vägar som är hemliga huvudleder och vilka korsningar i allmänhet som är befriade från högerregeln.

Tack på förhand.

Saker jag har glömt idag:

1. Ta med Julius galonbyxor till dagis. Jag får väl vrida ur honom ikväll.

2. Lämna hemnycklar på dagis till farmor som ska hämta barnen där.

3. Att solglasögonen låg på förarsätet.

4. Tålamodet med mig själv.


onsdag 30 mars 2011

Glömt mobilen på jobbet:

Fördelar: Slipper springa runt i cirklar och leta efter den innan jag ska sova.

Nackdelar: Jag har ingen väckarklocka att ställa.

Men det ska nog gå bra. Jag menar, hur viktigt är det egentligen att vara i tid på jobbet?

Vi skulle ju ändå inte sjunga nu.

Barn. De har verkligen ingen koll på nånting. Alldeles nyss kom Julius upp och svamlade något om att han letade efter en sång. Och så ville han att jag skulle hjälpa till!

Jag menar, såg han inte hur rörigt det är här hemma? Jag är glad att jag ens hittade barnen när det var sängdags för dem liksom. Glöm att jag försöker hitta något annat här ikväll.

Dessutom måste jag faktiskt klippa tånaglarna nu. Så det så.

Saker jag inte visste om kändisar

Barnen leker roll-lekar här på jobbet. De är alla Amy Diamond som i sin tur spelar olika karaktärer i Star Wars.

Tänk, jag hade ingen aning om att hon var så Star Wars-intresserad.

tisdag 29 mars 2011

Jobbig grej

Alltså, jag börjar bli gråhårig. På riktigt. Jag har fullt med gråa hårstrån i tinningarna och jag behöver inte stå mer än en halv minut framför spegeln för att upptäcka ännu fler lite överallt på huvudet.

Ska det vara så? Jag är ju faktiskt bara 31 år. Kan vi prata om det här? Om med vi menar jag ni, och med prata menar jag berätta.

Berätta för mig att jag inte är den enda?

Viktigt med utbildning

Man skulle kunna tro att jobbet som förskollärare är väldigt okvalificerat, med torkning av snoriga näsor och medling i sandlådan som de främsta arbetsuppgifterna.

Men det är fel. För vi brukar faktiskt laminera oss igenom de flesta arbetsdagar. Så ni förstår ju att det är viktigt med flera års studier på högskola innan man kan börja jobba. För har man inte rätt utbildning kan ju vad som helst hända.

Idag var det till exempel en idiot som föreslog att jag skulle prova laminera ansiktet. Men hur skulle det gå till egentligen? Ska man pressa igenom huvudet genom den där lilla springan? Det går ju liksom inte. Som tur är vet jag bättre än att prova, allt tack vare mina fem års studier på högskola och universitet. Hade jag inte haft dem vet jag inte hur det hade gått idag.

I morgon ska jag prova laminera några korvskivor tror jag. Bara för att jag kan.

måndag 28 mars 2011

När jag löser problem

Jag brukar tycka att det är lite jobbigt det här med tidsomställningen, inte bara för att det är så satans jävla svårt varje gång att komma ihåg om klockan ska vridas framåt eller bakåt eller ett kvarts varv uppåt, utan också för att jag känner av tidsskillnaden, lite grann alltså. Som att bli lite jet-laggad av att åka en sväng till Borås eller så.

Inte mycket med andra ord, men tillräckligt för att ha svårt att kunna somna på kvällen den första tiden efter att ha ställt om klockan till sommartid. För egentligen är ju klockan alltid lite för tidigt för att gå och lägga sig. Och man måste ju känna efter varje gång det är dags att gå och lägga sig. Och tamejfan om man inte känner sig lite lite piggare varje gång man inser att klockan egentligen är en timme mindre än vad som visas. Och så måste man vara uppe minst en timme till för att det liksom ska bli lite mer balans i kroppen. Och för att man ska bli ännu tröttare morgonen därpå.

Men i år har jag nog kommit på lösningen! Om man bara ser till att vara medvetslös av trötthet så skiter man fullständigt i om klockan är 14 eller 22. Man somnar ändå. Själv har jag varit redo att gå och lägga mig ända sen jag klev upp klockan sex i morse.

Problemet löst med andra ord.

Orättvist

Så himla typiskt, jag blev ju tvungen att åka in till jobbet i morse i alla fall. För tydligen får vi inte jobba hemifrån. Vad är det för jävla bestämmelser om jag får fråga? Varför får inte vi göra det när alla andra tycks göra det hela tiden?

Jag hade ju lika gärna kunnat hålla sångsamling här hemma i vardagsrummet och tjata på Björn vid lunchen att han skulle äta upp och inte glömma att ta bort glaset efter sig, istället för att göra de sakerna på jobbet.

För Björn fick minsann jobba hemifrån idag.

Allvarligt talat

Det är vitt ute igen. Det måste ju bara vara en giltig anledning att sjukskriva sig.

För jag går inte utanför dörren igen förrän våren har kommit på riktigt. Så det så.


söndag 27 mars 2011

Ja precis

Idag åkte Julius och jag in till stan för att köpa cykelhjälm till mig. Jag har nämligen tänkt börja cykla till jobbet snart (det är därför det snöar ute nu). Officiellt för att inte behöva ta bilen, ni vet, ekonomiskt och miljövänligt och allt det där. Fast egentligen skiter jag ju i det, jag vill bara kunna äta kakor och godis varje dag men ändå vara jävligt snygg.

Hursomhelst, det var mysigt att vara lite ensam med Julius. Jag tror att han uppskattade det också, förutom kanske den lilla incidenten då han blev ensam kvar på bussen när den stängde dörrarna och åkte iväg. Själv stod jag utanför på trottoaren och undrade hur långt och snabbt jag egentligen skulle behöva springa för att komma ikapp bussen, hur snabbt kan jag springa egentligen?

Men som tur var behövde jag aldrig ta reda på det. För chauffören stannade efter en halvmeter, nån av passagerarna tyckte nog att Julius var lite för ung för att åka själv. Och så hade han ju faktiskt inte betalat, han åkte ju bara gratis i mitt sällskap. Så det var ju inte mer än rätt att chauffören stannade och släppte av honom.

Men av Julius reaktion att döma är han i alla fall inte riktigt mogen att åka buss eller t-bana själv till dagis ännu. Kan vara bra att veta. Vi får alltså fortsätta att följa dem ett tag till.

Och nu ska jag inte skriva mer. För jag är så himla trött att jag skulle kunna fortsätta på det här inlägget i evigheters evigheter utan att ha något vettigt alls att säga. Till skillnad från mina vanliga inlägg alltså, då jag alltid säger massor av intelligenta och intressanta saker. Såatte, vi säger så då? Nu går vi och borstar tänderna och lägger oss så att vi orkar med i morgon. Utan att döda någon på vägen till jobbet för att den har fula byxor på sig. Eller kanske bara för att han eller hon ser ut att vara en sån person som aldrig fäller ner toalettlocket efter sig.

För det vill vi ju inte. Döda såna människor alltså. Därför går vi och sover nu. Godnatt.

lördag 26 mars 2011

Lite kräks och lite mögel. Sen vin på det.

Äsch, jag vet inte. Det kanske var kräksjukan, det kanske var för mycket våfflor, det kanske bara var för mycket hosta.

Idag är ungen frisk i alla fall. Pigg, glad och överallt. Björn och jag däremot har inte riktigt varit lika glada och överallt. Det är svårt att vara det när man har legat vaken en hel natt och väntat på mer kräks, samt sanerat det som redan kommit. Det blir många lakan att tvätta och många pappor att duscha när ungen bara kräks rakt ut i sängen helt utan förvarning. Varför måste sånt här alltid ske mitt i natten?

Vi har i alla fall gjort som man gör alla lördagar när man haft kräksjukan hånskrattandes rakt i ansiktet hela natten innan, vi åkte och tittade på en sommarstuga. Men det var nog inte vår sommarstuga, jag tror inte det  faktiskt. Jag vill nog ha en utan mögel på ytterdörren. Tror jag i alla fall.

Nu ska jag dricka vin och äta godis. Och hoppas på att den blöta tvätten hänger sig själv.

Trög jävel

Men verkligen kräksjukan, har du inte fattat än att du inte är välkommen här?

fredag 25 mars 2011

Superfredag

Idag är det den heliga treenigheten hörni: fredag, löning och våffeldagen!

Så passa på och njut. Det blir inte mycket bättre än så här.



torsdag 24 mars 2011

Hata den 25:e

Det här med att betala räkningar: så jäääävla tråkigt. Inte bara för att man blir av med pengar alltså, utan för att alla siffror och ocr-nummer och datum och summor och trista jävla bankgironummer ger mig allergiska eksem över hela kroppen. Jag är nämligen allergisk mot astrista grejer. Det och barnskrik.

Såatte, jag tänkte bara strunta i att betala dem den här månaden. För jag tycker faktiskt inte att man ska behöva utsätta sig för precis vad som helst, man har väl integritet eller nåt.

Och jag menar, vad kan hända? En månad kan de väl bjussa på?

onsdag 23 mars 2011

Stötande reklam



På tal om oetiska reklamkampanjer. Känns den här ok klockan sju en morgon när man är så trött att man står och halvsover på t-banan och vet att man snart måste gå av och frysa i snålblåsten den där sista biten mellan stationen och jobbet? Känns det verkligen ok att håna alla som inte har någon möjlighet att sitta kvar på sin varma plats och sova i fyra timmar?

Nej, det är faktiskt inte ok. Det är inte ok alls. Undrar hur många anmälningar den har fått?

tisdag 22 mars 2011

Dagens roligaste

Det här hittade jag på twitter idag. Jag vet inte om det är för att jag är trött, eller om det är för att det är hysteriskt roligt i sin ofta ganska subtila form, men jag skrattade riktigt mycket när jag såg det.

Tack för det Gunnar.

På tal om att ha ordning på grejerna

... så har jag kommit på ett nytt system för ledighetslappen till dagis inför sommaren. I vanliga fall glömmer jag nämligen alltid bort vilka veckor jag har kryssat i att de ska vara lediga, även om jag alltid sparar den här lilla talongen som man ska klippa ut och ha kvar hemma. För antingen så minns jag inte om kryss betydde ledig eller närvaro, eller så har jag bara inte fyllt i det även på den.







Men i år lämnar jag helt enkelt inte in lappen! Himla fiffigt om ni frågar mig. För nu ser jag ju varje gång jag är i köket vilka veckor barnen ska vara lediga. Det kanske är lite svårare för dagispersonalen att veta vilka veckor mina barn ska vara lediga, men vad fan. Sånt är livet.

Och de kan ju alltid ringa och fråga mig! I år har jag ju koll.

Men pengarna kommer nog snart tror jag.

Samtal till försäkringskassan:

Jag: Hej, alltså jag fattar inte riktigt hur jag ska begära ut tillfällig föräldrapenning. Och så tror jag att jag saknar några blanketter.

Försäkringskassan: Jaha, vad är det du inte förstår då?

Jag: Alltså, jag vet inte riktigt. Jag har glömt nu vad det var jag inte fattade.

Försäkringskassan: Vilka blanketter är det du saknar då?

Jag: Jag vet inte riktigt. Jag har lite dålig ordning här på mina papper... Nu hittar jag plötsligt inga blanketter alls. Vad konstigt.

Försäkringskassan: Ok, men vad är det du vill ha hjälp med nu då?

Jag: Jag vet inte riktigt...

Försäkringskassan:  (tystnad)

Jag: ...jag kanske ska ringa nån annan gång? När jag vet vad jag vill?

Försäkringskassan: Det vore nog bra.

måndag 21 mars 2011

Men alltså,

... det är ju inte så att jag är bitter eller så. Absolut inte.

Sånt ligger inte för mig.

Låtom oss hata

Det känns verkligen tungt att ha förlorat budgivningen, lite som att ha förlorat hoppet om sommaren. För det där torpet blev liksom symbolen för allt som har med sommar att göra: ledighet, lekande barn i gröngräs, ett glas vin i trädgården efter att barnen somnat och bullbak i köket en regnig dag.

Och nu känns det som att allt det där är borta. Nu kommer det inte bli någon sommar, det kommer bara fortsätta vara grått, med grå snö i hörnen och smutsvattenpölar och ett två decimeter tjockt täcke av grus på alla gångvägar.

Men skyll inte på mig, vi gjorde så gott vi kunde. Skyll på de asen som budade över oss - på VÅRT sommarställe. Det är deras fel att det inte blir någon sommar i år. As!

Tänkte de ens på barnen?

Sorg

Idag förlorade vi sommarstugan. Jag vabbar för 143:e dagen sen nyår (jag vet, helt sjukt. Det har väl inte ens varit så många dagar ännu det här året) och Charles har ritat med bläckpenna på parkettgolvet.

Sa jag att det är måndag också?

söndag 20 mars 2011

Om att vara småbarnsförälder

Idag, helt utan förvarning, kräktes Julius på köksgolvet. Och sen i en bunke. Och sen i soffan. 

Och Björn och jag torkade, bytte kläder, tvättade kläder, sköljde bunke och tröstade ledset barn. 

Sen gick jag ut i köket och rullade köttbullar.  

Frågestund

Man kan ju inte ha en blogg utan att ha en frågestund har jag hört, så nu kör vi en i den här bloggen också tycker jag.

Men det blir så outhärdligt tråkigt för alla om jag ska sitta och redovisa svar på vad jag äter till frukost (två knäckesmörgåsar med ost ELLER kaviar - aldrig samtidigt. Jag är väl inte helt ociviliserad heller - samt ett glas mjölk) eller kanske berätta vad som finns i min handväska (godispapper, skrynkliga kvitton och snytpapper). Så jag tänkte ställa lite frågor till er istället. Känns det ok?

1. Är det någon av er som såg ett barnprogram nånstans i mitten av åttiotalet som handlade om två barn som blev uppskickade av en gubbe till en okänd planet där allt var jättesträngt och man knappt fick göra någonting, men där de två barnen från jorden till slut lyckades mjuka upp alla där så att de blev glada och lyckliga och alla barn som bodde där fick leka och ha det roligt. Jag bara undrar om det är någon i hela Sverige som sett det barnprogrammet, eller om jag hittat på det själv? Det räcker så, jag behöver inte se det igen. 

2. Är det någon av er som har ett exemplar av Hasse Alfredssons briljanta film "Blommig falukorv"? Skulle ni då på något sätt kunna kopiera den åt mig? Eller vet ni var jag kan få tag i den själv? Jag älskade den när jag var liten och jag skulle så gärna vilja visa den för mina egna barn.

3. Är det någon av er som vet var man kan köpa genomskinliga paraplyer? Jag har velat ha ett sånt ända sen jag såg Scarlett Johansson ha ett sånt i Lost i Translation och jag plötsligt mindes att jag hade ett sånt själv som barn. 

Så. Slut på frågestunden!

lördag 19 mars 2011

PMS. Vem fan uppfann det?

Jag känner av det ganska starkt nästan varje månad, men på olika sätt. Jag är dock naturligtvis alltid ful, det är liksom en grundregel inom allt som har med PMS att göra. Man är alltid skitful de dagarna. Det tror jag nog gäller alla.

Men sen kan det variera. Vissa gånger känner jag mig bara så himla nedstämd, tom på något sätt. Ingenting känns roligt, allt är bara grått grått grått och jag kan inte känna någon som helst entusiasm över någonting alls. Helst vill jag bara ligga ensam i sängen och stirra tomt ut i luften och vara ledsen över något som jag aldrig ens vet vad det är. Ibland orkar jag inte ens gråta.

Andra gånger är jag arg istället. Rosenrasande arg över egentligen ingenting. Jag kan bokstavligt talat känna hur ilskan bara väller upp inom mig, trots att jag inte ens är arg för något. Det är en väldigt märklig känsla faktiskt, att vara arg i hela kroppen utan att ha något att vara arg över. Ofta ringer Björn just då för att säga att han är lite sen, eller att han har satt mitt favoritprogram på inspelning, eller bara för att säga hej. Och då måste jag skälla ut honom, det bara kommer som en naturkatastrof som inte går att hindra, trots att jag vet att det är fel och att jag egentligen inte är arg på honom, så jag är så otroligt förbannad på honom just där och då att jag bara måste skrika för att inte spricka.

Och så håller det på, jag skriker på Björn och jag skriker på barnen. Sen faller jag ihop helt utmattad varje kväll efter den enorma ansträngning som det innebär att gå runt och vara så där jävla asförbannad och skrika på alla som finns i närheten.

Ibland gråter jag för att jag är så trött på att vara så arg, för att jag inte orkar längre och för att jag inte vill vara den där urusla mamman och flickvännen. Men hur mycket jag än gråter försvinner inte ilskan. Det är som att den flyttat in där permanent, satt upp gardiner och borrat upp hyllor och redan ordnat eftersändning av posten.

Tills jag en dag bara vaknar och plötsligt känner mig som vanligt igen. Och jag hoppas att jag känner så när jag vaknar i morgon, för nu är jag trött på att gå runt och vara så här förbannad. Jag vill kunna ta att barnen skriker och trotsar utan att jag själv skriker tillbaka som en ännu större treåring.

Under tiden äter jag choklad och tycker synd om mig själv.

fredag 18 mars 2011

Köpa fler trisslotter i morgon kanske?

Jag känner mig lite ledsen och nedstämd ikväll. För det känns lite som att vi håller på att förlora sommarstugan, vår sommarstuga.

Alltså, det har inte hänt något i budgivningen eller så (det har typ inte hänt något i budgivningen alls skulle man kunna säga) men det är liksom bara en känsla jag har fått.

Och det gör mig så himla ledsen, för den sommarstugan kändes verkligen som vår. Jag vill ha den så himla himla mycket att jag på ett sätt inte förstår hur vi skulle kunna förlora den - vill man ha något så här mycket kan inte universum stå emot liksom.

Fast det fungerar ju inte så tyvärr. Men jag tror ärligt talat inte att någon annan kommer kunna älska det där huset lika mycket som jag skulle göra. Så jag tycker verkligen att vi borde få den.

Hör du det, universum?

Kalla mig gärna moraltant

Först trodde jag att det var ett skämt, alla de här annonserna i t-banan. Ungefär som att det hade suttit annonser uppe för hur man bäst snattar, eller kanske stjäl pengar från folk man känner utan att det märks. Inte för att jag på något sätt vill jämställa otrohet med snatteri, men ni vet, otrohet och stöld är två saker som alla bara vet är så fel.

Och jag kan ha förståelse för en viss typ av otrohet, att man efter 25 år tillsammans kanske träffar någon annan på jobbet och plötsligt blir kär och inte förmår sig att sätta stopp för hela den karusellen. Jag säger inte att det är ok, och Björn - jag dödar dig om du skulle göra det, men det är sånt som kan hända. Man är inte en ondskefull människa för det. Man kanske är svag som inte sätter stopp för det innan det gått för långt, men man är inte ond.

Men den här sajten, vad fan är det för skit? Vad fan är det för människor som uppmuntrar andra att begå det största sveket som finns? Som uppmuntrar andra att kanske ödelägga och rasera andra människors liv? Och framförallt: vad är det för jävla människor som finns registrerade där? Vad har man för syn på livet då undrar jag. Hur kan man tycka att otrohet är som att unna sig en spontan weekendresa till Barcelona i oktober för att göra livet mer levande och ha kul? För weekendresan till Barcelona är just något man kan göra för att göra livet mer levande. Eller vad fan, varför inte slå på stort och dra till New York helt oplanerat fast man egentligen hade behövt lägga de pengarna på ny tvättmaskin? Det är att välja att ha lite kul.

Men att ljuga, smyga och bedra är inte att välja att ha lite kul. Det är att välja att sig själv på andras bekostnad.

Mars liksom.

Ni minns väl mina visdomsord? Bit ihop bara, snart är det april.

torsdag 17 mars 2011

Att vara förälder innebär en massa saker i teorin. Inte alltid så mycket i praktiken.

På vägen hem från kvällens föräldramöte pratade vi om hur mycket vi saknade barnen och Björn sa att han längtade efter att få natta dem eftersom det var flera kvällar sen sist han hade tillfälle att göra det.

Och när vi sen kom insmygandes genom ytterdörren här hemma hörde vi hur mormor fortfarande läste godnattsaga för dem. "Vad bra" viskade jag och knuffade lite på Björn, "de är fortfarande vakna. Då kan du ju natta dem!"

"Äsch" svarade han. "Det är ju bara sånt man säger fattar du väl".

Föräldraskapet som i en liten ask skulle man kunna säga. Fast själv vill jag naturligtvis alltid natta barnen. Oavsett vad som går på tv eller vilket godis som väntar på mig. Naturligtvis.

Problemet löst

Vi har ju vissa svårigheter att få ihop vad vi tror är den nödvändiga finansieringen för att köpa vårt drömhus, så vi köpte lite trisslotter idag för att försöka fixa till det.

Och vet ni? Vi vann!

Hela femtio kronor. I morgon är det jag som ringer mäklaren och försöker få till ett avslut på det här.

Bara för att vara snäll

På eftermiddagen idag fick jag plötsligt magknip. Bara så där liksom.

Jag kan få det ibland, till synes helt utan anledning, och det går alltid över efter ett tag. Precis lika hastigt som det kom.

Så nu känner jag att jag behöver vara lite snäll mot magen så att det inte kommer tillbaka.

Det är därför jag äter lösgodis till middag nu på t-banan.


Bye bye Bunny

Pepparkakssäsongen börjar visst tidigt i år.




onsdag 16 mars 2011

Couch 2011

Hörrni, beach 2011 känns väldigt väldigt avlägset just nu. Inte bara för att mars vägrar bete sig som en vårmånad (minusgrader och snö på väg), men mest för att min träning inte går så bra just nu. Eller ja, den går ju i ärlighetens namn inte dåligt heller.

Den går bara inte alls.

Sats påstår att jag har glömt boka av pass (det måste ha blivit något fel i deras dator, för jag skulle aldrig glömma bort en sån sak. Jag har koll på läget. Alltid), så nu är jag satt i nån slags fånig karaktän med dumstrut på huvudet där jag inte får boka några nya pass förrän jag har lärt mig min läxa. Vilket jag har gjort i morgon enligt det mejl de skickade ut för tre veckor sedan.

Hursom, jag känner mig inte speciellt sugen på att boka några nya pass trots att jag från och med i morgon kan det igen. Jag försökte få upp intresset igen igår genom att köpa spinningskor, för alla vet ju att allt går lättare med nya saker, men av någon anledning fanns det bara en tv-reparatör i cykelaffären just då och han såg inte riktigt ut att veta vad spinning var överhuvudtaget så jag sköt upp skoinköpet på obestämd tid. Istället lämnade jag min handväska där och gick. Men eftersom jag är en tjej med koll på läget kom jag på det ungefär 50 meter upp på gatan, så då vände jag tillbaka igen och hämtade den.

Och det är väl ungefär det som är veckans träning. Tror ni att jag behöver äta nåt särskilt kosttillskott för att min kropp ska orka med den träningsmängden?

Irriterande

Men wtf, varför funkar aldrig mitt privata lösenord på den gemensamma datorn på jobbet?

Halvtidsrapport

Ok mars, så här långt har du skött dig ganska väl måste jag erkänna. Mycket sol och smältande snö, det är svårt att göra det bättre än så faktiskt.

Men ärligt talat, minus sju på morgonen? Ska det verkligen vara nödvändigt? Bättring när det gäller temperaturen tack.


tisdag 15 mars 2011

Ni undrade hur det gick med sommarstugan

Men ja, den här budgivningen alltså. Den är inte klar ännu. Den har knappt börjat utan den kommer nog hålla på till en framåt april, maj sisådär.

Just nu väntar vi på att gammelmoster Hilda nere i Småland ska bestämma sig för om hon vill ha ost eller marmelad på sina frukostsmörgåsar, så att hennes brorsons flickväns mammas gamla barndomskompis ska kunna åka och handla det till henne. Ost eller marmelad alltså. Eventuellt båda sakerna ifall Hilda skulle ändra sig.

Och sen, när det är klart måste vi vänta på att våren gör sitt intåg även i nordligaste Svalbard. Efter det har möjligen alla intressenter sett huset, bestämt sig för om de vill ha det eller inte och framförallt lagt eventuella bud.

Fråga mig inte varför mäklaren har den här arbetsordningen, jag tycker att det verkar vara hemskt långsamt och tidsödande. Och vad har egentligen gammelmoster Hildas frukostvanor med det här att göra? Egentligen?

Men jag försöker vara positiv. Jag tänker att om vi vinner budgivningen ska vi nog hinna få tillträde till huset senast nångång i augusti 2013. Och i augusti finns det fortfarande mycket sommar kvar!

måndag 14 mars 2011

Efter varje blogginlägg brukar jag hacka Pentagon bara lite på skoj

Webhallen hörni, har ni varit där någon gång? Jag tycker alltid att det är lite läskigt där. Det är liksom så himla många nördar samlade på ett och samma ställe, lite som att man plötsligt är på en främmande planet där långt stripigt hår och glasögon och jeans med hög midja och instoppad skrynklig t-shirt är obligatoriskt.

Jag vet aldrig riktigt hur jag ska bete mig, för det är ju viktigt att inte visa att man är rädd. Det vet ju alla, sånt skulle de märka på en gång.

Men hur mycket jag en anstränger mig känns det som att de ser rakt igenom mig, att de ser direkt att jag inte är en nörd. Jag försöker intala mig själv att de inte har några bevis för det, att jag mycket väl kanske sitter uppe om nätterna och bygger avancerade hemsidor och dricker joltcola och hackar Pentagon. Jag menar, bara för att jag inte lyckades öppna dörren när jag skulle därifrån utan var tvungen att vänta på att mannen bakom mig i kön också var klar (så att han kunde trycka vänster dörr utåt), behöver det ju inte betyda att jag är dum.

Typ. Liksom.


Väskjakt

Jag måste verkligen köpa en ny handväska, den jag har nu är alldeles för liten.

Men det är så himla svårt att hitta nån som passar. Nån som har rätt färg och storlek, som inte har en massa skräp och grus i botten efter nån vecka, som inte har en massa lösa skrynkliga kvitton i varje fack, och som framför allt inte luktar unket päron efter att man spillt pyttepyttelite (typ en halv flaska) mineralvatten med päronsmak i största facket.

Jag vet inte riktigt varför de bara tycks tillverka såna väskor. Alla vill väl ändå ha rena och städade väskor?

Var det nån som sa att det var måndag?

SL alltså. Helt plötsligt plockade de bara bort en station här på morgonen, och naturligtvis den jag skulle av på också.

Vi åkte inte ens förbi den. För det hade jag naturligtvis märkt om vi hade gjort. Jag vet ju var jag ska av liksom.

Men som tur var hade de lagt dit den igen när jag åkte tillbaka åt andra hållet.

Jag hatar när sånt här händer.



söndag 13 mars 2011

Hellre söndagsångest än dödsångest

Jag har så svårt att ta in allt som händer i Japan. Jag kan liksom inte förstå, det är för stort, för fruktansvärt, för ångestframkallande.

Jag minns inte om jag var sån redan innan jag fick barn, men jag tror inte det. Jag hade liksom inte lika mycket att förlora då. Inte på samma sätt. Jag var inte ansvarig för andra människors liv då. Men nu, nu måste jag stänga av när sånt här händer. För allt jag ser annars är hur mina barn plötsligt förflyttas till de situationerna. Och hur tänker man som förälder när man bor bara ett par mil ifrån ett kärnkraftsverk som håller på att haverera, och hela infrastrukturen är helt sönderslagen? Hur tyglar man desperationen och ångesten i ett sånt läge?

Och jag ser på alla filmer och bilder med tsunamivågen som sveper in och förstör precis allt i sin väg, hur gör alla människor där med sina barn? Jag såg nyss en film där man ser vattnet svepa in över tidigare torra gator och precis i början ser man hur en bil försöker köra undan vattnet. Hur gör man om man sitter i den bilen med sina två barn faststpända? Hur snabbt hinner man koppla loss deras bälten och få ur dem ur bilen? Kan man klättra upp för en fasad bärandes på två barn? HUR GÖR MAN?

Det blir för mycket, jag klarar inte av det. Jag klarar inte av att tänka på skräcken i mina barns ögon om de skulle utsättas för en sån situation. Jag klarar inte av det.


Så jag tittar på Solsidan istället, oroar mig över budgivningen och vårdar min söndagsångest. För annars skulle jag gå sönder.

Fatta hur värdelös jag skulle vara i en riktig kris.

Hjälp en amatör

Är det nån av er som är mäklare? Eller som är ihop med en mäklare? Eller har en förälder som är mäklare? Eller som gick på dagis ihop med nån som idag eventuellt jobbar som mäklare?

Jag skulle vilja fråga lite saker nämligen. Om sånt här med budgivning och husförsäljning och den politiska situationen i Libyen.

Ni kan väl hojta till om ni känner manade?

lördag 12 mars 2011

Men gud vad hon tjatar om den där jävla sommarstugan!

Vi hittade ju en sommarstuga i slutet av förra sommaren som vi föll handlöst för och vi kände att våra liv skulle ta slut om vi inte fick den, trots att det fanns en del saker med den som kanske inte var så bra. Det var till exempel inte en friköpt tomt utan ett ganska dyrt arrende, det fanns ingen gäststuga och inget dricksvatten indraget. Men vi blundade för de sakerna, det var ju vårt  drömhus, och då får man väl vara beredd att offra lite på en del punkter liksom.

Ungefär som att träffa en kille som man verkligen blir så där gränslöst förälskad i, men som röker. Ni vet, man intalar sig själv att det inte gör något att han smakar askkopp då och då, vaddå askkopp är faktiskt min nya favoritsmak, men egentligen vill man inte ha någon som ständigt luktar rök, alltid måste ut i kylan på balkongen och ta en cigg och hostar upp äckliga gula saker om morgnarna. Ljudligt.

Men den här, den här. Den varken röker eller dricker för mycket på fester. Och den har absolut inga fula skor (fula skor har alltid varit en deal breaker för mig när det gäller killar. Ibland armbågar sig ytligheten fram och kräver bestämmanderätt den med).

Men förmodligen känner alla andra spekulanter likadant. Så vi köpte några trisslotter idag för att öka våra chanser att vinna, men de gav ju naturligtvis ingenting. Inte heller fick jag något förtida arv från min mamma, hon ville inte ens sälja en endaste liten njure för att hjälpa till.

Så nu får vi väl fundera ut andra sätt att få fram pengar på. Nån som kanske vill köpa en exklusiv hårlock från Charles, aldrig klippt tidigare, för endast 50 000 kr?

Ingen?

fredag 11 mars 2011

Ge mig min sommarstuga

Gud, har ni också legat vakna i natt och oroat er för att vi ska förlora även den här budgivningen? Jag förstår hur ni trötta ni måste känna er idag i såna fall, för jag har också sovit jättedåligt.


torsdag 10 mars 2011

Vårstädning bland krämporna

Förutom en jävligt envis magsjuka som fortfarande grasserar på barnens dagis tycks det ha börjat lugna ner sig nu bland alla baciller.

Och det är ju bra, så att vi hinner bereda plats inför den kommande pollensäsongen. För den vill vi ju inte försumma.

Om det här med forskning och jämställdhet och svart sörja i kroppen

Jag glömde ju naturligtvis en invändning som alltid kommer när man resonerar kring jämställdhet. Men Malin 39 påminde mig som tur är om den.

Nämligen forskningen. Forskningen har visat att män och kvinnor har olika hjärnor, att män och kvinnor har lika hjärnor men använder dem på olika sätt, att män och kvinnor har hjärnor, att män men inte kvinnor har hjärnor, att mäns hjärnor är lite skrynkliga medan kvinnors hjärnor är runda, samt att män ibland har små tandpetare instuckna i hjärnan lite längre bak och att kvinnors hjärnor egentligen bara består av rosa fluff - ungefär som sockervadd- och att de därför inte borde kunna fungera alls. Lite som att humlor inte borde kunna flyga.

Forskning är verkligen fantastiskt tycker jag - för den kan bevisa lite vad som helst. Det finns liksom inga begränsningar. Och det är fint. Man ska inte låta sig begränsas.

Men man bör kanske tänka på att det finns trender även inom forskningen. Och framförallt att sanningarna förändras.

På 1700-talet trodde man exempelvis att melankoli var nån slags svart sörja som flöt omkring i kroppen och ställde till med besvär. Haha! skrattar vi när hör om det idag, så befängt! Men då var det inte det.

Precis som att det idag inte är det minsta befängt att forskare ha påvisat att kvinnliga hjärnor inte är uppbyggda på samma sätt som mäns. Men vad säger forskningen om det om 150 år?

Och nej, innan nån går i spinn nu, jag säger inte att jag inte tror på nån forskning överhuvudtaget. Jag säger bara att det finns inte en allvetande sanning när det gäller just det här området. Många forskare har bevisat att hjärnorna ser likadana ut, många har bevisat motsatsen. Och så där håller det på, det böljar liksom fram och tillbaka. Man får helt enkelt välja vilken sida man tror på.

Och jag tror att vi i grunden är lika, att vi i grunden helt enkelt är människor. Jag tror att vi sen formas på olika sätt under vår uppväxt och under hela våra liv, och att det präglar oss och ger oss generella egenskaper. Jag tror absolut att man kan tala om typiska manliga respektive kvinnliga personlighetsdrag, men de är inte skapade från början innan vi ens föds. De stöps vi in i efter att vi kommit ut ur livmodern. Och det är ju ändå det som är det fina i kråksången, för det betyder ju att vi kan göra något åt det. Det betyder ju att vi i framtiden faktiskt kan få vara de vi själva vill! (Och det betyder alltså att killar får bli bilmekaniker och dricka öl och tjejer får bli barnmorskor eller dagisfröknar. För äkta jämställdhet betyder också valfrihet). Om vi jobbar på det alltså. Tillsammans.

Och herreguuuuuud nu blev det en sån här lång text igen! Är ni med? Är ni vakna? Jag vet inte riktigt om jag själv är vaken längre. Men det är ju så lätt att bara prata på när det inte är någon som avbryter mig. Men jag kanske ska sluta nu? Eller vill ni kanske höra om den där väldigt osammanhängande, långa och ganska tråkiga drömmen jag hade i natt också?

För budgivningar är ju roliga

Nu har vi hittat en sommarstuga igen. Let the ångest begin liksom.


onsdag 9 mars 2011

Beach 2011 och jag

Sådärja, då har vi precis haft 15-20 minuter Mini-Röris . Det borde ju räcka för att förbränna de där tre semlorna jag åt igår.

Minst.


tisdag 8 mars 2011

Jamen grattis till oss då?

Idag är det internationella kvinnodagen. Det har ni väl för guds skull inte missat? Metro hade koll på det i alla fall och publicerade en liten barnenkät där de frågat några småflickor om vad som är bäst med att vara just flicka. Och det är ju jättebra! Att vi uppmärksammar barnen redan när de är små på att det är skillnader mellan pojkar och flickor, inte bara att några har snopp och andra snippa, utan att de får lära sig att flickor tänker, känner och leker annorlunda än pojkar. Som ju givetvis är normen.

För om vi lär barnen det redan från början, att flickor är mjuka och ömtåliga och bra på omvårdnad och att pojkar är busiga, tuffa och har svårt för att uttrycka sig, ja då blir det ju så mycket enklare för dem när de blir vuxna och kommer ut i verkligheten och upptäcker att kvinnor och män behandlas olika på grund av deras kön. Då kommer de inte tycka att det är konstigt att vuxna kvinnor som lever i förhållanden med vuxna män gör så himla mycket mer av hushållsarbetet hemma- trots att de också jobbar heltid. De kommer tycka att det är helt normalt, för alltså - alla vet ju att tjejer är ju bättre lämpade att diska/tvätta/leta efter bortsprungna vantar/planera matinköp/vabba/planera semestern/veta när barnen ska byta från vinter- till vårkläder osv osv. För det har ju alla småflickor tränat sig på ända sen de knappt kunde gå och alla vuxna översköljde dem med dockvagnar, dockor och små ulliga rosa mjukdjur som behöver tas om hand om.

Pojkarna däremot, de har ju mest fått lego. Och actionfigurer. Och bilar. Och såna leksaker behöver ju liksom inte tas om hand om på samma sätt som de små dockorna, så pojkarna tränar inte alls på samma sätt på det. Det är därför sen som vuxna män tycker att det är ok att säga att de är så dåliga på att leta när de inte kan leta reda på en liten bortsprungen blå vante för att de inte orkar eller ids öppna torkskåpet som står bredvid det vanliga torkskåpet och bara kika in där. Det är ju för att samhället har sagt att det är så män är, sånt behöver inte de kunna. Det fixar ju vi kvinnor.

Och det är ungefär här vän av ordning alltid kommer in nånstans i resonemanget och avbryter och säger att "Ja men min Svante, han fick minsann ingenting annat än dockor att leka med när han var liten, förutom en enda liten bil som nån korkad släkting gav honom -och kan man tänka sig! Den där bilen var ju det enda han lekte med. Dockorna rörde han inte ens. Hur förklarar du det, du som inte tror på gener i det här fallet?"

Och ja, det kan ju faktiskt vara så att Svante gillade att leka med bilar bäst just för att han var Svante. Inte för att han var pojke, utan för att han var han. Det kan också vara så att folk i hans omgivning tenderade att leka mest med bilen när de skulle leka med honom, att alla pojkar han såg i barnprogram, på förskolan, och bland kompisar också lekte med bilen. Och att Svante därför lärde sig att det är med bilar som små pojkar ska leka. Vad vet jag liksom?

Allt jag vet säkert i alla fall är att det här med jämställdhet går så jävla långsamt och trögt att det är lika bra att vi lär barnen redan från början att alla de här så kallade kvinnliga respektive manliga egenskaperna finns. Så slipper de bli besvikna sen när de blir vuxna. Besvikna, arga, förbannade och ledsna över folk och samhället i stort envisas med att sudda ut deras individuella personligheter och istället pådyvla dem generella egenskaper baserade på vilket kön de har.

Hur skulle man annars göra?

Björn och jag är lite osams den här morgonen. Men det löser vi såklart på samma sätt som man alltid handskas med problem i en relation: vi mejlar.

Det är viktigt med personlig kommunikation tycker jag.



måndag 7 mars 2011

Bra övning

Men det kändes ganska bra att ha gjort den där brandövningnen. Nu vet jag att jag snabbt kan hitta små papperslappar med namn på om det skulle börja brinna.

Jag hoppas barnen själva håller sig i närheten av lapparna också, så att vi hinner få ut dem i tid också.

Två mer eller mindre. Märks det verkligen någon skillnad?

Vi hade en liten brandövning idag på vårt kvällsmöte på jobbet. Små papperslappar med alla barns namn på placerades ut på respektive avdelning på ställen där man faktiskt kan förvänta sig att barnen finns.

Sen skulle vi leta "barn" på den avdelning som vi inte lagt ut lapparna själva på.

Efteråt rådde det lite delade meningar om hur pass lyckat resultatet var. På min avdelning, där vi har lite drygt 20 barn, var det bara två vi inte hittade. Det tyckte jag var bra siffror, jag menar, vad kan man vänta sig egentligen? Vi är ju inga brandmän liksom. Och lite svinn får man ju faktiskt räkna med. Men av någon anledning var det kollegor som inte var så nöjda med det resultatet.

Det är jobbigt med perfektionister tycker jag.

Ska man behöva göra precis allting själv eller?

Men alltså, det var ju typ ett dygn sedan jag lade in den här filten i tvättmaskinen. När ska den tvättas egentligen? Varför har inte luckan stängt sig? Jag fattar inte riktigt, det måste ha blivit fel nånstans?







söndag 6 mars 2011

Och bilen går bra?

Men annars känns det ju jättebra att det är Julius tur att vara sjuk nu. Det blir lite som att vi börjar om från början med det här vabbandet.

Och vem vill ha full lön egentligen? Pengar är ju ändå en värdslig sak som man inte blir lycklig av. Det säger i alla fall alla som har mycket pengar och är olyckliga för att de inte hinner spendera pengarna i den takten de vill. Och de borde ju veta.



Barnarbete

I vår familj får man städa efter sig själv. Det är vi ganska hårda på. Har man drällt riven ost på golvet under middagen - ja då får man dammsuga efteråt.







Det funkar faktiskt ganska bra. Och jag tror kanske att det är därför som barnen brukar kräkas så få gånger varje gång de är kräksjuka. Det är ju så jobbigt att torka upp efter sig när man mår så där illa, menar jag.

Bortskämd och otacksam

Idag skulle Björn, Julius och jag gå och se Karlsson på Taket på Oscarsteatern.

Och jag måste bara säga att Markoolio var fantastisk som Karlsson, och hela föreställningen var alldeles lysande! I alla fall den första akten.

Den andra akten kan jag tyvärr inte uttala mig om eftersom Julius prompt skulle åka hem i pausen. Otacksamma unge. Han har ju absolut inget som helst begrepp om pengar, biljetterna för oss tre kostade faktiskt lite drygt 1200 kronor. Då tycker jag att man åtminstone kan stanna hela föreställningen ut.

Att han sen hade över 39°C när vi väl kom hem har ingenting med saken att göra. Ingenting alls.

lördag 5 mars 2011

Väluppfostrad flicka

Åh gud, om jag rör mig nu kräks jag. Eventuellt köpte jag kanske lite för mycket godis förut. Så himla jobbigt också att jag alltid måste äta upp allting på en gång. Men det är väl något som sitter i sedan barndomen, det där med att man alltid måste äta upp allting på tallriken. Annars blir barnen i Afrika av någon anledning upprörda. Jag har aldrig riktigt fattat varför de är så engagerade i svenska barns kosthållning, men vem är jag att ifrågasätta.

Så jag hoppas i alla fall att alla små marockanska barn är nöjda nu. För den där sista chokladbiten åt jag för deras skull, trots att det tog emot.

Saltvatten utan snor

Floating ja. I förmiddags satt det säkerligen folk nånstans i världen och forskade på vaccin mot cancer, byggde barnsjukhus i fattiga områden och räddade några hektar utrotningshotad regnskog från att bli skövlad.

Själv låg jag i en plasttank och flöt i saltvatten.

Men vi ska inte lägga in några värderingar i det tycker jag.

Det var i alla fall en ganska bisarr känsla. Lite som att sväva i ingenting, för det kändes inte att man låg i vatten. Jag hade lite svårt att slappna av i början och låg bara och gled runt där i tanken och slog i huvudet i väggarna då och då. Och armarna, var skulle man göra av dem? I kors på magen kändes ju kanske inte superavslappnande, men hellre det än att de bara flöt iväg okontrollerat ut mot sidorna. Till slut hittade jag en ganska bekväm position där jag lyckades ligga stilla och till och med slumra lite.

Och så det var inga barn där som skrek och skulle sitta i knäet och snyta sig i min tröja eller fråga varför kisset är gult och varför man har hår och varför grannarna är hemma och varför bussarna kör människor. Allt utan att andas emellan.

Bara det är ju faktiskt värt en halv månadslön.





Floating

Men alltså. Hur tänkte jag här egentligen?




fredag 4 mars 2011

Äntligen helg hörrni! Vad kör ni för slags fredagsmys? Vi har febermys här hos oss, C har slagit till med 40,5 grader ikväll.

Är det fredag så är det fredag liksom.

Vad är klockan?

För några dagar sen tog batteriet slut i min armbandsklocka. Misär! Helt plötsligt var jag jättevilsen och visste aldrig om jag till exempel var på väg till jobbet eller därifrån. (Vid sådana tillfällen chansar man naturligtvis alltid på att man ska hem).

Hursomhelst, jag gjorde i alla fall det man gör i ett sånt läge. Jag köpte en ny klocka.

Men nu har jag ett nytt problem. Den här klockan har ett behov av att pipa varje heltimme, vilket är superirriterande. Så nu får jag väl köpa ytterligare en ny klocka då. En självuppdragande analog kanske?



För det är inte så att jag helt enkelt har för mycket saker.

Nånting säger mig att jag skulle behöva köpa en större handväska. Å andra sidan är den rätt tung att bära på så jag kanske bara ska se det som en fördel om nåt trillar ur?





torsdag 3 mars 2011

Fobi för febervarm hud

Jag har väldigt svårt för febervarma kroppar. Det är obehagligt på något sätt när nån är så där varm som man bara kan bli av feber. Onaturligt liksom.

Man skulle väl kanske kunna säga att det är en fobi jag har. Andra är rädda för små husspindlar - jag är rädd för människor med feber. Helt normalt, inget vi behöver analysera på något sätt.

Det här har liksom inte varit något problem för mig tidigare, har Björn haft feber har jag helt enkelt låtit bli att krama honom. Men sen barnen föddes är det inte lika lätt längre. Av någon anledning blir de dessutom alltid extra klängiga när de har feber, och vill helst sitta i knäet hela tiden. Feberhet hud mot min hud. Lite som att dra naglarna längs med en griffeltavla.

Men alltså, annars är jag en bra mamma. När de inte har hög feber.

Klena jävlar

Jag önskar att ingen hade sagt något till Charles om att man ska vara sjuk ofta under sitt första år på dagis, för han har verkligen tagit fasta på det. 

Det hade varit helt ok för mig att ha bara nån månad utan vab-dagar och med full lön. Men det kommer väl antar jag.

När de har flyttat hemifrån.

Hej tjockis

Nej hörrni, det här med att träna alltså. Hur viktigt är det egentligen? För efter alla sjukdomar och inställda pass har jag liksom helt tappat sugen. Så nu när jag faktiskt kan träna vill jag plötsligt inte längre. 

Men jag känner att det här med god form, hälsa och snygghet är överreklamerade värden. Jag tror att jag i år ska satsa mer på lönnfetma, soffröv och fyrkantiga ögon. Det känns mer rätt på något sätt, mer 2011. Och man vill ju vara trendig.

Det är alltid viktigast. Glöm aldrig det.

onsdag 2 mars 2011

Inte ens en mor kan uppskatta den synen


Hörru Bert-Ove, norrländska nördförbundet ringde. De vill ha tillbaka sina supertöntglasögon. Jag sa att du skulle ringa upp när du kommit hem från din skotertur.

Min son maffiamedlemmen

Storebror berättade idag att han har två gammelmormorar... gammelmödrar... gammelmormors... MEN VAD FAN - FÖRSÖK SJÄLVA BÖJA DET I PLURAL! Ni fattar vad jag menar.

Hursomhelst, han säger att han har två eftersom en av dem är en extra. Om den ena skulle försvinna.

Jag känner att det är bäst att jag inte frågar hur nån av dem skulle kunna "försvinna". Så behöver jag inte vittna sen i en eventuell rättegång.

(Jag frågade inte heller vem utav dem det är som är den extra. Det visar sig väl antar jag).

Årets medarbetare

Vi hade lönesamtal idag, och jävlar vilken bra medarbetare jag är! Herregud, innan samtalet trodde jag att jag var ganska trött och sliten och kanske inte så engagerad, men alltså efter idag! Jag kommer nog få en löneförhöjning på en 12-13 procent. Minst!

Om jag inte hade varit där själv hade jag kanske inte trott det, men nu hörde jag faktiskt med mina egna öron allt fantastiskt jag sade om mig själv.

Det känns fint att höra att man är så grym.

tisdag 1 mars 2011

Eventuellt död

Jag tror att jag lever, men jag är inte helt övertygad faktiskt. Mitt huvud bultar och jag är tröttare än nån som försökt sätta rekord i att vara vaken flest dygn i sträck. Det finns säkert nån diagnos på det, men jag är för trött för att ens bry mig.

Jag tänker helt enkelt gå och lägga mig. Vi kan väl prata i morgon istället?

Natti natti

Halvtids-pepp

JAAAA! Äntligen är februari slut! Denna fruktansvärda, gråa, livlösa, kalla och deprimerande månad. Och vi överlevde hörrni, visst är det härligt? High five på den - nej, dubbel high five på den!

Men vi ska inte andas ut än. Vi har fortfarande mars kvar, den månad som om möjligt faktiskt är ännu värre än februari. Den är längre, och många människor går felaktigt runt och påstår att det skulle vara en vårmånad, vilket ofelbart lider till större psykisk ohälsa när bakslagen väl kommer hos de som gick på det än hos dem som inte gjorde det. Men bakslagen kommer att komma och det är viktigt att ni vet det,  annars kommer ni dö av depression när det faller ytterligar en en halvmeter snö en grå och jävlig torsdagsmorgon och ni hade planerat att ha converseskorna på för första gången i år. Mars är lömsk, lita aldrig på mars.

Men tillsammans kan vi klara av det här, tillsammans kan vi överleva mars också. Och sen kommer vi kunna se ljuset i tunneln - jag lovar. Bara håll min hand genom mars.