Vi har haft Samtal idag på jobbet. Sånt där viktigt Samtal. Om framtiden, och planering och övertagandet av världen.
Och jag känner mig faktiskt lite inspirerad och tänker att jag kanske borde sätta mål och göra långsiktiga planeringar även för min fritid.
Ni vet, som att verkligen komma igång med träningen, inte äta korv till middag mer än sex gånger i veckan och aldrig skrika indianskrik i bilen för att överrösta treåringen som vägrar sluta fejkgrina på vägen hem från dagis.
Men jag vet inte riktigt, det kanske bara är att lura sig själv. Att sätta upp omöjliga mål som man innerst inne vet att man aldrig kommer att nå i alla fall och ändå bli besviken när man upptäcker att man misslyckats. Och man vill ju inte bli besviken.
Så jag struntar nog i det. Jag har hört (hittat på) att man kan komma långt även utan mål i livet. För man vill ju som sagt var inte bli besviken.
4 kommentarer:
Så sant! Mål ger bara dåligt samvete för att man aldrig uppfyller dem..
Sånnadär jobbsamtal är just.... jobbiga, dom smittar så lätt ner och infekterar även ens privata lilla sfär, man ser sig nödd och tvungen att syna sitt liv i stort i sömmarna. I detta läge blir jag en trilsk treåring som minsan inte tänker göra ngt så fjantigt som att utvecklas..., "jaha var motivationen att utvecklas kopplat till löneutvecklingen...." jamen i sånna fall är jag en jäkel på utveckling... eller hur det nu var.
Phu! Tack och lov är det inte bara jag som håller på med indianskrik i bilen. Tur vi är fler.
Men, är det pedagogiskt rätt?
Eller kan man kanske så i efterhand säga att man bara høll en historielektion....
Indianskrik? Vad är det? Är det typ : HEEEEJ! VAD ROLIGT ATT NI KUNDE KOMMA! DET FINNS EN ÄNG DÄRBORTA OM NI VILL BYGGA ER EN LITE HYDDA SOM NI KAN TA.
Skicka en kommentar