Av och på

Det här med att vara nyförlöst, det är väl kanske inte mitt favorittillstånd om vi säger så.

Man har den sötaste och finaste lilla bebisen och man borde därför vara den gladaste pricken i världen, men ändå gråter man okontrollerat åt vad som helst när som helst. Det går liksom inte att styra.

Och min kropp är lika ambivalent den. Ena stunden känner jag mig så himla pigg och stark och inget gör ont och nästa stund smärtar det i snittet, huvudet värker och jag fryser och känner mig krasslig.

Såatte. Annars är allt bra antar jag. Tills jag börjar gråta igen.