lördag 18 juni 2011

Tonårsspråk

När den fulla sjuttonåringen på balkongen alldeles för nära vårt sovrumsfönster högljutt skanderade: "jag har aldrig vägt femtio! Fattar ni, jag har ALDRIG vägt femtio! Alltså, jag är sjutton år och jag har ALDRIG VÄGT FEMTIO! Fatta, jag skäms asså!"

Så betydde inte det alltså att hon skämdes över att hon aldrig nått en vikt över femtio kg. Det betydde att hon var så jävla stolt över att hon fortfarande väger fyrtio-nånting. Att ätstörningarna funkar som de ska.

Och hade det inte varit för att klockan var ett igår natt och jag ville sova och hennes röst skar i mina öron, så hade jag naturligtvis varit glad för hennes skull. Men just då ville jag hellre stoppa en gräddbakelse i munnen på henne så att hon inte kunde fortsätta skrika. Men eftersom jag är en vuxen och mogen människa gjorde jag naturligtvis inte det.

Jag nöjde mig istället med att i tystnad önska henne ett framtida liv som gravt överviktig.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Stackars flickebarn.

Me and my dark secrets sa...

Det är när det pågått tillräckligt länge som man ringer och klagar till hyresvärden... Man orkar inte mer...