tisdag 7 juni 2011

Hej Darwin

Det här geniet fick en ny cykel i födelsedagspresent och idag var vi ute och premiärcyklade på den. Han kan inte starta själv (om det inte är lite lite nerförsbacke), han kan inte bromsa och han cyklar långsammare än en femmånaders bebis som precis håller på att lära sig att krypa.




Vad han sa efter att ha cyklat i ungefär två minuter? "Det här går ju jättebra mamma, vi kan nog ta bort stödhjulen nu".

Tänk alltså, man tror verkligen att man ger sina barn allt som bara finns. Och så glömde vi det här med självinsikt! Mycket klantigt av oss.

5 kommentarer:

Johanna sa...

Haha, va roligt! Jag har också en son som nyligen fyllde 4 och då också fick en cykel. Han tycks inte ha riktigt samma relation till sin cykelförmåga... Han är högst medveten om att han inte kan bromsa och att han inte svänger särskilt bra samt inte heller kommer igång själv om det inte lutar utför rätt många grader. Han är alltså helt på det klara med att det är av största vikt att mamma springer efter och puttar/stannar hela tiden.
Jag må slita ut ryggen vid ålder 37 men jag kanske äntligen blir av med de där envisa extrakilona!

Johanna sa...

Hahaha.

Singelmamman sa...

Alltid något man inser så där efteråt. Men i skolan brukar barn snabbt få lära sig sånt...

Anonym sa...

...och gissa var han har fått det ifrån då?

Unknown sa...

*fniss*
en liiiite detalj bara