fredag 10 juni 2011

För spöken finns ju faktiskt inte på riktigt

Jag är så jävla glad över att vi fick just det här huset. Att det blev ett hus med charm och karaktär och ett par år på nacken, istället för nån charmlös sommarstuga byggd på 80-talet. Alltså, det finns ju fina såna hus också, men jag är ändå glad över att vi fick just vårt.

Men. Jag är lite bekymrad över att det kanske spökar där. Att det kommer låta som fotsteg på övervåningen fast ingen är där, eller att saker i köket flyttar på sig utan att nån har rört dem. Eller att det liksom bara känns som att nån står och iakttar en när man ligger i sängen och försöker sova.

Men mest bekymrad är jag över att jag är faktiskt är bekymrad över de här sakerna. Hallå! Jag är ju ändå smart och logisk och allt det där och borde veta bättre. Det borde jag verkligen.

Och snälla, berätta inte en massa spökhistorier för mig nu i kommentarsfältet. På riktigt alltså. Jag kommer inte kunna sova där de första nätterna om ni gör det. Berätta gärna om gånger när ni trott att det spökat, men att det bara visat sig vara katten som gått ut med soporna eller kanske vinden som blåst och fått gardinen att fastna i gardinstången. Ungefär som när min gudmor låste dörren och barrikaderade sig i sin sommarstuga när hennes man var på dass och något konstigt började banka och låta utomhus i den mörka augustikvällen. Det var nämligen bara hennes man som satt asförbannad på dass utan toalettpapper och dunkade kvasten i väggen och undrade varförihelvete hon inte kom dit när han så uppenbart försökte påkalla hennes uppmärksamhet.

Sånt. Sånt vill jag höra.

ps. jag är även rädd för att björnar ska komma och äta upp mig på vägen till utedasset och att rånare ska komma och skjuta oss i sömnen. Sånt där som ofta händer ute på landet. ds

16 kommentarer:

Beppe sa...

Jag hade en gång ett sommarställe som låg nära en väl trafikerad väg. Det var också det första huset på ön (till vilken det finns en bro), så att alla som skulle vidare in passerade huset. I alla fall, en sen höstkväll - efter att det börjat mörkna, såklart, satt jag och sambon i soffan och kollade på TV, i övrigt släckt överallt. Plötsligt ser vi en silhuett i dörröppningen mot köket. Det stod helt enkelt en gubbe där, men vi kunde inte se några ansiktsdrag. (för att göra en väldigt lång historia kort var det en 80-årig dement man som gått vilse, och uppenbarligen inte fattat det här med att knacka, men farlig var han inte. En rolig sak är att polisen, som vi ringde, tyckte att han kunde få sova över hos oss, eftersom de inte kände till några försvunna gubbs just denna kväll. Det fick han inte, men det löste sig till slut.)

Anonym sa...

Jag har bott mitt ute i skogen (2 km till grannen) i 21 år och jag är mycket mera orolig när jag går mitt inne i Kalmar centrum!!! Annacarin

Singelmamman sa...

Har tyvärr aldrig råkat ut för vare sig spöken eller björnar. Och då lovade ändå min mormor att hon skulle komma och spöka för mig när hon dött. Hon har ännu, efter 17 år, inte gjort det. Dåligt tycker jag.

carro5344 sa...

Äh björnar brukar hålla sig undan. Ska du oroa dig för något djur så är det älg. Att bli jagad av en galen älgko är inte roligt men hon fick sitt straff och blev uppäten av vargarna.

Stjärnstoft sa...

Som liten spenderade jag mycket tid i bästisens familjs sommarhus. Det var ett hus med flera små lägenheter/rum.
Vi fick sova i ett rum på övervåningen. Alla visste att "gammelmorfar" ofta hördes gå in genom ytterdörren i farstun utanför köksdörren, skrapa av skorna och klampa upp för trappan för att sen gå in i just det rummet.
Den här midsommarnatten låg vi och pratade och skrattade.
Då hör vi ytterdörren slå igen, ngn skrapar av fötterna, tunga steg i trappen som stannade utanför vår dörr.
Jag lovar att jag trodde mig dö där och då på fläcken.
När handtaget trycktes ner var skräcken total.

Och så var det bara bästisens mormor som ville kolla att vi kommit hem ordentligt.
Så...lyckligt slut.
Men jag kommer aldrig glömma hur sjuuukt rädd jag var.

Gustav sa...

Du kan även tänka på att det finns många fysikaliska lagar man lätt glömmer bort när man sover i sommarhus, tex att dL=konstant x dT.
Det betyder skillnaden i längd är lika med konstant gånger skillnaden i temperatur. Just konstanten är olika för alla material, men gemensamt för de flesta är att de vidgar sig när det blir varmt och drar ihop sig när det blir kallt.
Ett gammat hus med själ rör sig mycket och genererar därför mer ljud än ett nybyggt. Tänk därför inte spöken, tänk fysik.

hönsmamman sa...

Jag orkar inte skriva hela historien om Dö-Erik men du kan läsa den här =)

http://kycklingar.blogspot.com/2011/06/do-erik.html

Emma sa...

Jag förstår dig precis!!! För nästan exakt 1år sedan köpte vi (jag, sambon och dottern) ett torp i östergötland. Det är två hus båda ifrån 1800-talet, ganska många då som har kommit och gått genom åren. Jag var helt bombsäker på att jag skulle "känna" eller se massa saker då jag ibland annars får för mig att jag gör det. Jag var precis som du helnojjig över första nätterna i torpet. Men jag kan med lättnad berätta att jag varken har sett nått eller känt nått, inget, zero, noll, nada!!! Sen en grej som e både mysig och lite trygg på nått sätt är att vi har uppgifter om alla som har bott i huset under dessa 200 åren. Då känns det lixom inte lika läbbigt, när man vet vilka som mot förmodan kanske skulle kunna spöka. Allt kommer att gå så bra, ni kommer att älska erat nya fina hus, med all dess charm och historia! PS. tack för en sjukt bra och rolig blogg DS.

Cin sa...

Vi köpte en sommarstuga. Långt ute på landet. Nästan inga grannar alls. Stugan var ett ut- och ombyggt gammalt stall som tillhört en gård från 1700 talet.
Vi tillbringade en sommar där, och insåg sedan att vi inte ville åka hem. Så vi sålde vårt hus i 08 området, byggde nytt bredvid sommarstugan och nu bor vi här sedan ett år tillbaka!
Still no ghosts! Men å andra sidan har antalet skräckfilmer minskat även de i det här huset... hrm....

Samantha sa...

Ja, det var en gång när jag var själv hemma som jag precis var påväg att somna in när något (som senare visade sig vara en tallrik) ramlade i golvet i köket och jag nästan flöd upp ur sängen. Ett spöke tänkte jag och drog täcket över huvudet i ren panik.
Men efter att ha organiserat lite i tankebanan så kom jag ju på att kattfan har dricksglas på köksbänken och förmodligen har dragit ner något så klumpig som han är.
Jag får tillbaka lugnet och då smäller det igen... Nu börjar jag bli irriterad och kastar av mig täcket och ska precis sätta fötterna i golvet när jag inser att katten ligger i fotändan på sängen.
Nu var paniken sisådär total och jag visste inte alls vad jag skulle göra så jag tog katten och kvävde väl nästan stackarn så hårt som jag kramade om honom under täcket.

Sen går det kanske en kvart och då hör jag fotsteg intill toaletten (som ligger brevid mitt rum)... Ligger i sängen med en halv hjärtattack och så hör jag en spolning. Då inser jag att det är min lagom fulla och klantiga morsa som bestämt sig för att komma hem fast hon sagt att hon skulle sova borta.

Jag måste ha varit halvt borta för jag har varken hört henne komma in genom dörren eller några andra ljud än just de jag beskrivit ovan.

Mia - mitt i livet sa...

Mina föräldrar köpte vårt paradis på Gotland för 25 år sedan, min Far och jag åkte över med flyttlass och sedan skulle far åka tillbaka med släpkärran till fastlandet så jag blev själv ett dygn i huset. Sov gott på övervåningen och morgonen efter var jag uppe tidigt och var på dass,lämnade dörren öppen och kröp ner en stund igen - efter en stund hördes konstiga ljud från undervåningen, o vi pratar riktigt konstiga..... smög ner, rundade försiktigt öppna spisen och kikade in i köket - mitt på köksgolvet stod en kalv och mamma var på väg in, samt att hela tunet var proppfullt med resten av kompisarna, ringde bonden i granngården och fick hjälp att bli av med besökarna. Efter det har ev "konstiga" ljud alltid mötts med ett leende på läpparna!! Lycka till med ert nya torp, och ha en underbar sommar!

Avanai sa...

Vi letar efter hus på landet, och de flesta är gamla. Jag är livrädd för att vi ska köpa ett hus som det visar sig att det spökar i. Spöket kommer ju inte att visa sig förrän jag är ensam hemma på natten. Tyvärr är det svårt att diskutera problemet med någon, för det är ju ingen som tar det på allvar. Vilket kanske är bra... Jag är ganska (nästan) säker på att spöken inte finns, men jag är väldigt rädd för dem ändå.

Anonym sa...

Varför tror stadsbor så ofta att det spökar på landet? :-)
(... i hus som ofta inte är ett dugg äldre än husen i stan...)

Kattis sa...

Det spökar i min bästa kompis lägenhet, i ett hyreshus som byggdes 2009. Typ 5 minuters promenad från centrala stan. Där är en farbror som sitter i datorstolen rätt ofta om nätterna, både jag och min bästis har sett honom. stämingen i lägenheten blir lätt tryckt, det känns inte som snälla spöken men än har det inte hänt mer än att vi sett honom.

Men hur hittar spökena till nästan helt nya huuus?

Björn sa...

Ärligt, folk som sett spöken eller som tror på spöken. De kommer nog Darwinismen att ta hand som så småningom...

S. sa...

Väääldigt sen kommentar, men jag hittade just din blogg och gillar den.

Vårt hus är 150 år gammalt och jag, som hade hoppats på lite spökerier, har under tio års tid inte upptäckt något oförklarligt. Läskigt var det dock då dörren till en gammal sädesbod plötsligt stod på glänt en klar vinterdag. Man kunde tydligt se att ingen hade pulsat fram till dörren i snön. Jag pulsade dit, låste dörren med det uråldriga låset (tänk tidigt 1800-tal) och pulsade därifrån.

Under natten snöade det och nästa dag stod dörren öppen igen, utan att några färska spår syntes till. Jag låste dörren igen någon dag senare.

Ytterligare några dagar senare råkade jag titta på dörren i fråga och givetvis stod den på glänt utan att några spår syntes. Då reste sig nackhåret på mig vill jag lova. Dock kunde jag tillsammans med maken ganska snabbt komma fram till att dörren, trots låset, blåser upp om vinden ligger på från ett visst håll.

Givetvis var det vi själva som gjort så att dörren började bete sig konstigt. Sommaren innan hade vi nämligen lyft ett hörn av sädesboden och kilat in en sten för att göra hela byggnaden lite rakare. Det rubbade bodens dörr så pass att den började "spöka" för oss.