Jag bloggade ingenting igår, för jag hade inget att säga. Det finns inget att säga när sådana här saker händer, ingenting kan göra det bättre. Jag ska dock inte påstå att vi gick runt här hemma och grät hela dagen igår, för det gjorde vi inte. Livet flöt på som vanligt snarare: barnen badade i badbaljan, vi grillade på kvällen och satt på verandan och åt länge länge och drack vin till det. Utan att prata om Norge alls.
Men det finns där inom mig hela tiden, inom oss alla är jag säker på, och så fort jag läser om det som hänt så gråter jag. Jag gråter för alla de som mist sina liv, för deras anhöriga och för att jag inte kan låta bli att tänka på hur det skulle kännas om det hade varit mina barn ute på den ön. Det senare får mig att gråta mest.
Och även om vi låtsades som att världen var som vanligt här hemma på vår gräsmatta igår, så kunde jag inte och ville inte låtsas som det här på nätet. Jag blev irriterad på de som skrev om träning, nya handväskor och semesterplaner på Facebook och folk som twittrade om annat än Norge fick jag lust att avfölja på direkten. Men det är klart att man får skriva om annat, det betyder inte att man inte är berörd av det som hänt. Vi bearbetar det bara på olika sätt och igår hade jag lite svårt att se det när jag var så uppfylld av allt det hemska.
Men idag är det jag som har ett starkt behov av att läsa tweets som handlar om vardagliga triviala saker, jag vill se komedier på tv och beställa nya höstkläder från H&M. För nu orkar jag inte riktigt mer, mitt hjärta går sönder om jag fortsätta att bara läsa om denna fruktansvärda terrorattack. Och jag vet att det är en lyx att kunna säga så här, att kunna välja att stänga av allt det fruktansvärda som har hänt. Det kan inte de drabbade. Men jag väljer att ta mig den lyxen, att inte slita sönder hjärtat på riktigt. Inte minst för mina barns skull.
Så om jag nu bloggar och twittrar om triviala saker betyder inte det att jag inte längre bryr mig, att jag inte längre är berörd. För det är jag i allra högsta grad och norrmännen har aldrig känts så nära, så beundransvärda och så modiga som de gjort här dagarna. Norge och norrmännen finns både i mitt hjärta och mina tankar.
7 kommentarer:
Tack för att du sätter ord på precis det jag känt och tänkt de senaste dagarna. Jag serietittar på Mike & Molly för att döva känslorna samtidigt som jag blivit lite irriterad på folk som bytt profilbild på fb till nån ny partybild...
Bra inlägg. Ketchupmamman skrev också ett bra inlägg om det här med att bry sig och hur mycket man orkar ta in. Själv titta jag på "Gilmore girls" igår för det är bästa trötsserien någonsin och bloggade lite om min gulliga snart-tvååring för jag behövde göra något annat än att tänka på Norge. Men jag avhöll mig från att skriva ett käckt facebook-inlägg om min badutflykt.
Tack för att du på pricken beskriver det jag känner. Jag har inte mindre känslor eller empati, men orkar inte brytas ner helt av negativa energier. Det tjänar ju inget till.
Förresten... jag gillar jag din härligt rättframma, humoristiska och fräcka blogg. Skönt med alternativ, när det blir för "gulle-pluttigt". ;)
Bra talat. Jag delar blogg med en väninna och vi kände samma sak, bara ett kort inlägg med sympati. Men idag är vi igång igen, inte för att vi glömt eller för att vi inte bryr oss, men någongång måste ju vissa saker gå vidare ändå. Och ibland tar det bara stopp för hur mycket hemskheter och ondska man kan ta in.
Sarah
Varje dag dör fler barn i svält än vad som dog i Norge. Varje dag blir hundratals kvinnor våldtagna som ett medel i krig. Innebär detta att jag ser Norge som mindre förtjänt av vårt medlidande? Absolut inte!!! Jag lider verkligen med de anhöriga och med de överlevande från dessa händelser. Min poäng är bara att ska katastrofer hindra oss från att leva normalt eller skriva normalt då kan vi aldrig någonsin göra det.
Även jag har skrivit nånting kort om det hemska i Norge, jag lider med anhöriga och drabbade och det har varit tungt och sorgligt att läsa några av ungdomarnas brev.... Så nära men ändå så långt borta - och tänk, det kunde lika gärna ha hänt här... Det är svårt att gå helt oberörd av det som hänt.
Det är ju som du skriver...Och det går till en viss gräns om hur mycket man orkar ta in. Själv har jag jobbat i helgen. Jobbar som sjuksköterska och de patienter jag har är mycket illa däran. Det har fått mig att tänka på annat. Men så har vi en och annan patient som är "med" som är "klar och redig", som ser på nyheterna... Tyvärr har jag inte kunnat stänga av... Men nu. Idag då det är en ledig dag för mig, så ska jag göra annat. Läsa bloggar, rensa kläder, bygga lite och fixa till lite. Kanske hälsa på nån? Dricka en kopp kaffe och surra om allt annat runt omkring.
Skicka en kommentar