Idag tillbringade han säkert tio minuter ensam uppe på övervåningen skrikandes "jag vill inte!". Vad exakt det var han inte ville var rätt oklart, men vi förstod i alla fall att han inte ville. Huvudbudskapet gick hem skulle man kunna säga.
Och det tycktes räcka, för sen kom han ner. Om det betydde att han ville igen kommer vi aldrig få veta. Det ville han nämligen inte berätta.
Menne, jag ser verkligen fram emot tonårstiden. Det känns ju tryggt att han tränar ordentligt på sitt irrationella beteende inför den. Så att det inte uteblir menar jag.
2 kommentarer:
Fast vid tonåren vet han nog vad han vill. Och inte.;)
jag trodde inte på de som sa "små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer.... förrens jag var där!!!! herregud, jag trodde inte det kunde bli värre än lite trots & gråt....och det kan ju vara nog när man väl är där....men naturen har nog fixat det så bra så man har hunnit skaffa sisådär ett antal barn innan det första har hamnat i tonnåren.... för skulle de hamna i tånnåren redan direkt ....skulle det inte bli så många barn gjorda... // mamma till kille 15 år, tjej 13 år och flicka 6år... "krockar inte alls med tonår och trots"... tur man är ung och har energi.. :)
Skicka en kommentar