Inlägget som försvann

Jaha, tydligen packade det där inlägget sin lilla väska och drog till Karibien eller nåt. För här är det i alla fall inte. Eller så glömde jag helt enkelt att posta det.

Men ja, jag håller med. Karibien låter troligare.

I varje fall, jag skrev ungefär så här:

I fredags när allt det fruktansvärda hände - det ena värre än det andra - hände ingenting på SVT. Och sen efter ett tag hände ingenting, följt av ingenting och sen började man sända NRK på Kunskapskanalen. Den som så många tittar på.

TV4 var inte bättre de. De sände också NRK, fast på TV4+. En kanal som inte ens alla har.

Ingen av dessa kanaler ansåg att terrordåden i Norge var viktiga nog att avbryta ordinarie sändningar för med egna nyhetsrapporteringar. Detta fruktansvärda fruktansvärda terrordåd som inträffade bara några mil ifrån vår egen gräns, i Norge som är vårt - i så många avseenden - närmaste grannland.

För visst är det så att det som händer i Norge angår och berör oss mer än det som händer i Somalia eller Irak. Och det har ingenting att göra med att man värderar människoliv lägre i de delarna i världen, eller att det på något sätt inte är lika hemskt. I många avseenden är det hemskare det som händer i de länder som ligger längre bort. (Ketchupmamman skriver väldigt klokt om detta).
Men det som händer nära, gällande tid och avstånd, det är det som påverkar oss mest. Det fick jag lära mig redan på samhällskunskapen när jag gick i skolan. Och jag tycker synd om alla som inte förstår detta, som går runt och känner dåligt samvete för att vissa katastrofer berör dem mer än andra. För det handlar ju som sagt inte om människosyn. Men det som drabbar våra syskon påverkar oss ju givetvis mer än något som drabbar en människa vi bara känner till namn och kanske utseende. Och Norge är vårt syskon.

(Och inte är det väl någon skäms över att terrordåden i Norge just nu berör oss så mycket mer än Estonia-katastrofen? Nej, jag tänkte väl det. Det ligger för långt bak i tiden för att väcka samma upprörda känslor som detta).

Därför skämdes jag när jag såg hur SVT behandlade detta med ena armbågen, som om det inte var den katastrof som det var. Det var inte public service. Inte på långa vägar.

Istället satt jag som fastklistrad vid Twitter. Twitter blev plötsligt den sambandscentral varken tidningar eller tv klarade av att vara, med ögonblickliga uppdateringar med länkar till norska tidningar och tv. Våra svenska nyhetsredaktioner hängde inte med alls i samma tempo. Det var Twitter jag gick till först så fort jag varit borta från rapporteringen en stund, det var här jag (trots att jag sitter ute på landet) höll mig uppdaterad och kände att jag var med i en chockad, förtvivlad och sorgsen gemenskap.

Jag önskar bara av hela mitt hjärta att twitterflödet fått rapportera om ett misslyckat terrordåd utan några döda offer.