Fast lite vill jag nog ändå. Bara pyttelite.

Alltså, jag är så himla kär i vårt hus. Vårt fina fina hus. Och varje gång jag är där vill jag flytta dit, jag känner det så himla starkt, och jag börjar göra upp planer på hur det ska gå till och jag dagdrömmer mig bort till den lyckliga framtid jag är övertygad om finns där. Ända tills jag kommer på att jag inte jobbar i den drömmen. Inte Björn heller. Och barnen går definitivt inte på dagis och det är ingen stress och vi bara dricker rödvin om kvällarna framför brasan (alternativt på verandan i sommardrömmen) och eldar i vedspisen om dagarna och plockar lite trädgården och läser en bok eller två i soffan.

Och sen när bristen på realism örfilat mig ett tag slutar jag tramsa med en massa flyttplaner.





Hursomhelst, vi hade bästa helgen där nu. Bästa helgen.