Hörni först och främst, tack snälla för alla fina peppande och stöttande kommentarer!
Jag blir fortfarande så himla ledsen när jag tänker på allt det här, på hur mitt barn på något sätt berövas rätten att få ha på sig sina finaste kläder. Och jag tänker så här: jag vill inte på något sätt få honom att känna sig "fel" här hemma också, att han märker mitt missnöje över hans påståenden om tjej- respektive killsaker. Så det gäller att liksom balansera på en ganska tunn tråd här, för jag vill ju fortfarande prata om det med honom. Idag kommenterade han t.ex. ett rosa presentsnöre, som han fick syn på när jag öppnade ett skåp, med orden "titta, det är rosa. Det är en tjejfärg". Varpå jag svarade "Men Charles, du gillar ju rosa? Och du är ju en kille? Då måste ju rosa vara en killfärg också". Och sen pratade vi liksom inte så mycket mer om det.
När det gäller de stora barnen på förskolan har jag faktiskt sagt till honom att de har fel. Inte att de är dumma eller elaka på något vis, men att de har fel. ALLA som vill får gilla Hello Kitty. Sen har vi inte sagt så mycket mer om det heller. Vi får ta ett steg i taget helt enkelt. Nästa steg är att försöka få honom att känna sig trygg i att ha sina favoritkläder på sig hemma åtminstone.
Flera av er som kommenterade har ifrågasatt pedagogerna på förskolans kompetens gällande det här, men jag vet inte riktigt om jag håller med. Det är verkligen inte så himla enkelt det här. Vi har nämligen ett liknande problem på mitt jobb och hur hårt vi än jobbar med det, och hur medvetna vi än är om problemet, så kan vi inte styra alla kommentarer från barnen än mindre ändra i en handvändning den värdegrund de har med sig hemifrån. Sånt tar tid. Tyvärr. Men som pedagog på jobbet möter jag alltid alltid alltid upp den sortens kommentarer på en gång och skapar en diskussion med inblandade barn utan att på något sätt fördöma eller skälla på dem. Barnen gör ju liksom inte det här för att vara taskiga mot varandra (oftast) utan säger bara vad de ser. Ungefär som de ofta och gärna fäller i vårt vuxna tycke opassande kommentarer om sjuka, gamla eller handikappade människor ute på stan. Det finns ingen illvilja i det. Jag berättade för en av Charles pedagoger idag om vad han sagt om sina kläder och hon reagerade genast och sa direkt att detta var något de skulle jobba med. Mer än så kan jag inte begära, och jag lägger ingen skuld på dem i det här fallet.
Jag kan däremot känna skuld själv när jag tänker på det här, att jag inte borde ha låtit honom klä sig i de kläderna - att jag borde ha fattat att han skulle bli retad osv osv. Mycket utav det kommer nog för att jag vet med mig att jag redan från början har uppmuntrat hans Hello Kitty-intresse på ett helt annat sätt än jag uppmuntrat något av barnens Spiderman- eller Star Wars-intresse. Å andra sidan kan man argumentera för att samhället uppmuntrat de senare intressena så himla bra på egen hand att jag inte behövt vara med och stötta dem.
15 kommentarer:
Det är fint att vi är så många som tänker lika. Jag hoppas att någon som inte tänker lika läser din blogg, eller min instagram eller kompis facebook. För ditt inlägg har spridits.
Men jag är rädd att det bara är vi som reagerar så starkt som läser och blir arga och ledsna. Jag hoppas att det inte är så.
jag har en pojke som nyss fyllde tre år o älskar rosa o hello kitty lika mycket som blixten o spindelmannen. men visst är jag orolig just för det du skriver om.. att något annat barn ska göra så han inte vill ha sina favoritkläder på sig.
lyckan var stor när han fick rosa skor, precis som storasystern! o flera av barnen på dagis har påpekat att de tycker om hans skor o ingen av dem har sagt något om att det är tjejskor!! så det kanske finns lite hopp/matilda
Det finns hopp. Idag träffade jag en av våra bästa vänner och han säger att han tycker om att köpa rosa till sitt barn. Med sånna föräldrar så kan man faktiskt ändra normer. Det måste bara göras.
När påståendet dykt upp här hemma (eller i vår närhet) om att rosa skulle vara en tjejfärg, brukar jag bara frankt undra var snippan sitter i färgen?
Och om blått/svart/grönt har en snopp någonstans?
Det har faktiskt gett resultatet att min 8-åring (kille) hemskt gärna klär sig i starka färger - illgröna byxor kombinerat med rosa t-shirt och låtit håret växa långt.
På exakt samma sätt som lillasyster, snart 7, älskar att få ärva sina storebröders "typiska" killkläder med häftiga bil/spindelmannen/monster-tryck!
Samtidigt beror det till ganska stor del på hur omgivningen ställer sig till tjej/killfärger.
Vi är några mammor som hjälps åt med att avdramatisera hela prylen och då är det ju enklare för de yngre barnen att ta efter sina större förebilder.
Men visst - det är ett långsiktigt arbete!
Jag har faktiskt börjat uppmuntra min dotter att leka med dockor också, inte bara bilar, för bara för att jag inte gillade dockor betyder ju inte att hon inte gör det. Jag tror dock också att det är viktigare med den biten som inte kommer att premieras av andra, för att skapa balans.
Dagens barnböcker är mer varierande idag, om man väljer med omsorg så kan man nog påverka långt mer än man tror genom den typen av medier.
Pojkar har svårare än tjejer idag när det gäller att bryta könsroller, det lär bli mycket jobb.
Hoppas du inte trodde att jag kritiserade pedagogerna pa dagis? Det var verkligen inte min mening. Vad jag menade var att om man tog upp fragan sa kanske man kunde fa igang en diskussion. Jag hoppas verkligen att pedagogerna pratar om det här med barnen. Jag tycker alla har rätt till sin asikt, men när den gar ut över nagon annans välmaende sa är det inte ok. Lycka till!!
SJukt frustrerande, ledsamt och svårt detta. Tror du tänker och gör helt rätt, och gjorde rätt när du köpte kläderna. Det är nog bara att lite försiktigt och icke argt samtala och försöka motverka den stenhårda mur som samhället bygger upp kring våra flickor och pojkar.
Kan bara säga att jag blir ledsen i hjärtat när jag läser dina rader. Det är verkligen så trist att det inte finns andra saker att prata om bland barnen än att kommentera vad andra har på sig...
Min lillebror har alltid älskat rosa, hans första stora cykel var rosa, hans skolväska under alla år har varit rosa, tillsammans med en massa olika rosa kläder (till och med rosa jeans på högstadiet, köpta på dam för att det inte fanns på herr). Och inte en enda gång har jag hört att något sagt något negativt till honom!!
Jag hoppas att din lilla pojke behåller sin egen stil och kan få känna sig stolt över den!!
Du är så klok!
Det kommer bli bra, det här. För C och för alla, det hoppas jag verkligen. Men skuldbelägg inte dig själv för sjutton, som du säger uppmuntras vissa intressen så otroligt mycket mer av alla andra, så det enda du kan ha gjort är att balansera lite. Det tror jag verkligen är bra.
Min yngste älskade Hello Kitty, rosa och glitter. Tyvärr kom dagen då han fick höra i skolan att rosa var en tjejfärg och att Hello Kitty var för småtjejer så då var det slut med sånt. Tack och lov ingår rosa i de färger killarna får ha på sina uniformströjor i skolan, så han har flera stycker som han är så himla fin i. Bägge mina killar tycker om starka färger, rött, gult och orange är favoriterna och jag tittar alltid efter såna färger när vi köper kläder.
Nu ska jag vara knepig!
Varför uppmuntra barn att gilla "killgrejer" eller "tjejgrejer" mer? Varför inte bara uppmuntra alla saker de gillar lika mkt? Gillar han blått, va kul! Han gillar blått! Gillar han rosa? Va kul han gillar rosa!
Gult? Men det är ju "unisex" åhh va skönt, slipper ta ställning.
Jag säger: låt barn vara barn, låt dem välja vad de vill ha, vad de vill och inte vill leka med och uppmuntra vad DE vill inte vad vissa vuxna tycker är rätt eller fel eller mer socialt accepterat.
Din son verkar vara en fantastisk liten kille!
När min äldsta var liten gjorde han en rosa halsduk i slöjden och blev retad för den. Då sa han till de som retades " Jag behöver i allafall inte frysa" Han är nu en bra bit över 20 och har fortfarande de färger han gillar på sig oavsett om det är rosa eller svart.
Min dotter, 5 år, har en finklädselutstyrsel. Den består av mörkblå manchesterbyxor, rutig skjorta, röd slips och hängslen. Hon och hennes styvfar brukar klä sig likadant när det är dags för kalas och hon tycker väldigt mycket om att dels se likadan ut som honom och också att de är lika fina. Men. En dag hade hon på sig denna outfit ute på gården. Hon berättade sedan att det var några äldre flickor som hade frågat om hon var en pojke eller en flicka och sedan valt att kalla henne för pojkflicka, eftersom flickor inte har slips. Hon blev väldigt ledsen och tyckte att det kändes tråkigt, för hon tycker ju om sin slips!
Jag blev så less när jag hörde detta. Jag försökte förklara för henne att många vuxna kvinnor har skjorta, en del har också slips. Att man bestämmer själv vad som är fint eller fult och att man får ha på sig vad man vill! Tack och lov så har hon en pappa som faktiskt emellanåt har tagit på sig en klänning hemmavid (typ nattlinne, pga att det är skönt) så jag kan alltid dra det för henne "jamen, din pappa har ju klänning ibland!". Men det är så jävla, jävla, jävla tråkigt hur många barn har fått med sig värderingarna hemifrån om vad som är "rätt" och "fel" och för över det på barn som har fått mindre snäva förutsättningar till sitt identitetskapande.
På min dotters förskola, som är ett föräldrakooperativ med genustänk, har hon inte blivit ifrågasatt när hon har kommit med spidermantröja, hellokittyklänning eller vad det nu än må vara. Jag upplever att hon där blir uppskattad för sina inre egenskaper och inte bedömd efter kläderna. Men, jag är rädd för att hon snart, iom skolstart och annat, inte kommer möta lika toleranta kompisar. Jag blir arg, ledsen och frustrerad. Jag vill att barn ska få vara barn, att de ska få välja utifrån deras personliga preferenser, att de får utforska, bejaka, undersöka OAVSETT en himla snippa eller snopp.
Tills den dagen kommer fortsätter jag att göra vad jag kan för min dotter, hennes kamrater och barnen på mitt jobb. Där pojkarna för övrigt gärna tar på sig en rosa klänning med änglavingar och säger att det är en mamma. Och ingen av de andra barnen kommenterar det som konstigt. Jag är mycket stolt över det.
(förlåt för lång kommenterar. detta engagerar verkligen mig).
/Elina, mamma och förskollärare.
till Madelene:
Det är just det som är problemet. Vi är många som uppmuntrar våra barn att välja det de gillar. MEN, gillar de "fel" saker enligt samhället så blir det problem. De får höra tråkiga saker och väljer kanske till slut att inte ha på sig en viss färg eller ett visst plagg pga vad andra barn/vuxna har sagt. Men jag uppmuntrar inte min dotter att gilla "killgrejer" ex. Hon har valt det själv. Precis som att hon även har valt sina hello kitty klänningar. Jag lägger ingen värdering i det. Men, jag vill inte att någon annan ska komma och säga att hon gillar fel saker baserat på att hon har en snippa. Men tyvärr gör folk det. Jag önskar också att alla föräldrar kunde uppmuntra sina barn att följa sitt hjärta, sin smak och sina önskningar och låta dem se ut precis som de ville.
Stötta stötta stötta! Min älskade Viggo 3,5 år älskar också rosa och Hello Kitty. Jag är inte alls förtjust i Hello Kitty men om han gillar det så varsågod! Han har som tur är inte mött kommentarer om att han bär tjejkläder, än... Jag bävar för den dan. Nu är det mest jag som får kommentarerna. Om varför jag uppmuntrar han rosa-kärlek, "Måste han ha rosa?" "Tänk om han blir retad?" , från andra vuxna. Jag säger "Tänk om vi kunde tycka om vad vi vill vad gäller färger och annat utan att det ska vara kopplat till snopp eller snippa!" Om vi undviker att klä våra pojkar i rosa(jag upplever att killar som avviker från normen har större risk att utsättas för motstånd än pojkflickorna) med anledning att de kan bli retade så ger vi ju de som retar rätt. Vi måste kämpa mer för att barn ska få vara individer inte bara en pojke eller flicka.
Skicka en kommentar