onsdag 5 mars 2014

#5

Inte nog med att jag var borta från Frank hela dagen igår pga jobb, efter middagen gick jag ju som sagt en sväng till gymmet också. När jag sen kom hem berättade Björn sen att de hade haft det jättemysigt alla fyra under tiden jag var borta: de hade legat i vår säng och busat och skrattat och Frank hade legat i mitten och sett jätteglad ut.

Min reaktion på det? "Jag är redan ute ur familjen! De klarar sig utan mig, jag behövs inte längre! Frank har glömt bort mig och jag är bara en främling som de inte bryr sig om och som inte är viktig för dem. De saknar mig inte när jag är borta! Buhuhu!"

Mvh ego-föräldern som tydligen inte vill att familjen ska må bra och ha roligt på egen hand.

4 kommentarer:

Erika sa...

Jag förstår känslan...den dan min plutt bestämmer sig för att sluta amma kommer bli jobbig, vanlig mat kan ju "vem som helst" fixa. Både bra och dåligt typ.

I will not keep calm and you can fuck off sa...

haha, så kan jag fortfarande känna! Jag vill helst alltid vara med när hela familjen är samlad. Händer ju inte jätteofta längre när de är tonåringar, så iofs kanske inte konstigt om man vill passa på.

Anonym sa...

Ville bara säga att det jättekul att du gör ett inlägg varje dag!
Roligt att läsa!

Maria sa...

Erika: Man vill ju vara oumbärlig för dem hela livet! Eller ja, kanske inte hela livet. Eller?

I will not: Ja, jag känner mig så himla lätt utanför, även när det gäller familjen. Jag vill också alltid vara med! (när det är roligt alltså).

Anonym: Tack! <3