Jag avskyr morgnar, alltså på riktigt, jag avskyr dem. I alla fall vardagsmorgnar när man har en tid att passa, helgmorgnarnas lugna lunk stör mig inte alls lika mycket oavsett hur tidigt de börjar. Eller det är ju inte så att jag direkt GILLAR att gå upp halv sex en lördag, men det får mig inte att vilja döda någon på samma sätt.
Men stressiga vardagsmorgnar med motsträviga barn? Det är garanterat en av helvetets kretsar. Och jag har liksom inget som helst tålamod med någonting, utan det räcker med blotta misstanken om att nåt av barnen ska göra något dumt för att jag ska explodera och vilja skrika könsord ut genom ett öppet fönster så att hela stan hör mig. Nu brukar jag oftast lyckas behärska mig när det gäller både könsord och vrål genom öppna fönster, men det är så nära varje gång.
Men men, nu är det väl i runda slänga bara 75 såna där morgnar kvar innan semestern. Och det är väl ingenting, eller vad säger ni hörni?
4 kommentarer:
Så sant så. 75 är ju ingenting.
Skriver hon som i princip slutat jobba i förtid för att slippa tidiga morgnar....
Annette
Du är inte den enda! Känns som att jag endera morgonen kommer att kasta ut något/ någon genom fönstret utan att öppna först. Eller få en stroke. Eller bli kliniskt galen eller börja dagen med ett lugnande glas vin.... Inget känns ju optimalt...
Annette: tidiga morgnar är verkligen blä.
Linda: jag röstar för vinet i alla fall om jag måste välja nån av de där alternativen.
Ja det blir nog bäst om man måste välja... :)
Skicka en kommentar