torsdag 1 december 2011

Jämställdhetstipset

Det här med att vara jämställd hörni, det är inte så jävla enkelt. Eller hur? Man vill ju så gärna vara det där paret där båda gör lika mycket och har lika stor koll på barnens kläder som vilka presenter som ska köpas och vem som ska vaccineras när och när dagis har stängt för studiedagar.

Och man tänker innan man skaffar barn att vad fan, det är väl klart att vi ska dela! Herregud, det är ju ingen grottmänniska man är ihop med liksom. Och vadå, jag kan ju ingenting om barn innan heller så vi börjar ju båda från noll. Tänker man.

Och så kommer barnen. Ett i taget om man har tur. Och så märker man att det där med jämställdhet är lika svårt som avancerad algebra eller att komma ihåg att lägga sl-kortet på ett och samma ställe så att man slipper springa runt och leta hysteriskt varje morgon samtidigt som man svär som en prostituerad borstbindare.

Och jag vet inte varför det ska vara så jävla svårt! För det är klart att det inte ligger i mina gener att veta när det är dags att köpa vinteroverall eller när det är dags att byta handdukar. Så klart inte liksom. Men ändå är det så. Och jag har så många teorier om varför, men vet gör jag inte. Det gör jag sannerligen inte.

Men, och det är det som det här inlägget är tänkt att handla om, man får liksom komma på lite knep för att underlätta för den här tydligen väldigt kinkiga jämställdheten. Och här har vi kommit ganska långt hemma hos oss tycker jag, för oj vad vi har testat olika grejer. Det har varit listor och scheman och påminnelser och snudd på prat om tatueringar, men ingenting av det har liksom riktigt funkat.

Förrän vi började med våra hushållsveckor. Vi kör två veckor i stöten, Björn och jag alltså. Inte barnen. I hushållsveckan ingår att plocka i och ur diskmaskinen, tvätta, hänga tvätt, och lägga in tvätt i garderoben. Och byta handdukar.

Och när det är Björns hushållsveckor, ja då gör han allt det där i sin takt. Och när det är mina så gör jag det i min takt. För det är ju faktiskt också det jämställdhet handlar om, att göra allt hushållsarbete så att det möter bådas krav. Inte bara den som kanske är snabbast och mest pedantisk, för pedantisk betyder inte automatiskt rätt. Och det är klart, om man börjar få slut på strumpor i strumplådan får man väl be den andre att lägga in en tvätt. Men mer än så är det inte. Inget tjat, inget gnat och inget gnäll. Om han vill lämna pastakastrullen framme till dagen därpå får han göra det, eller tvärtom. Ingen av oss behöver bli stressad över det för vi vet att den andre vet att ingen annan kommer göra det om man lämnar det framme tillräckligt länge.

Sen finns det ju saker som behöver fixas som man inte alltid gör veckovis. Då har vi antingen delat upp det i olika ansvarsområden (ja, inköp av barnkläder blev mitt ansvarsområde. Det är som det är) eller så pratar vi om det när vi har söndagsmöte.

För såna försöker vi ha varje söndagskväll, och då går vi igenom veckan som kommer. Vem ska träna när? Vem hämtar, vem lämnar? Behöver vi barnvakt? Vem fixar det? Fyller någon år? Händer det något i helgen? Är det något som behöver fixas? Ja, jag tror ni fattar. Precis som ett möte på jobbet liksom. För att sköta ett hem med två barn är faktiskt lite som ett jobb. Och alla arbetsplatser blir bättre med struktur.

Och det här funkar ju så klart inte i alla familjer, men kanske för en del? Det är värt i alla fall att tipsa varandra om sånt här, för det är som sagt inte enkelt. Så kom igen, nu har jag gett er mina bästa tips. Nu vill jag ha era!

18 kommentarer:

Chrissan sa...

Eh mina tips.
Tja, sen jag började pendla sköter min man det mesta här i hemmet. Matlagning har visserligen tillkommit på hans lista. För tvätta och städa gjorde han redan innan jag började pendla.;)

Katarina Uggla sa...

Tips? Jaaa... Nä, här hemma är det mycket enkelt uppdelat: jag bor med mina tre barn, utan någon man närvarande. Barnen skall sköta sina rum( går sisådär) och får dessutom extra veckopeng om de hjälper till med ytterligare saker i hemmet. En dag i veckan får de vara med och planera middag, handla till nämnda middag, laga den och hjälpa till med disken efteråt. Makalöst pedagogiskt,eller hur?? Det hela brukar falla i småbitar ganska snabbt då två av mina tre barn har diagnoser inom autismspektrat, men jag tänker som så att något fastnar väl vad det gäller att sköta ett hem! Man får vara flexibel som morsa!
Kolla gärna in min blogg om bland annat detta.
Annars tror jag att ni har hittat en oerhört viktig bit - att låta partnern ta det i sin egen takt!! Just det missar många...
Hälsningar Nina Uggla

Singelmamman sa...

När jag var gift hade vi en uppdelning som gick ut på att mannen lagade maten, för det var bara han som kunde. (sa han) Jag lekte med barnen, kom ihåg alla födelsedagar, fixade och gick på kalas, osv.
Nu har jag tonåringarna var fjortonde dag, och så är de hos mig i två veckor. Då gör vi allt, i princip, tillsammans. Jag är i alla fall nöjd. Mina slavar, f´låt, mina tonåringar säger visst något annat. Men tonåringar säger så mycket.

Annika sa...

Herregud, du vet att du är bloggskadad när du bara sitter och väntar på den ironiska twisten. Var tvungen att läsa om inlägget med helt annan inställning när jag insåg att det inte kom någon...

Sus sa...

Ironiska twisten kommer här... jag får inte min man att göra ett skit här hemma. Hur jag än försöker med tips och knep. :P
Igår hotade jag med att jag flyttar. Ingen reaktion. :P

Gerdsmygen sa...

@Sus; Då hade jag nog flyttat...

desperat hemmafru sa...

Mitt tips? Tyvärr. Jag gjorde allt själv de första 15 åren. Nu har min man mognat på sig så pass att han ibland faktiskt ser vad som ska göras. Visserligen tror han då att jag aaaaaaaaaaaldrig gör något. Typ. Dammsuger han och det ligger dammråttor på golvet tror han att jag inte har dammsugit sedan han gjorde det sist - för tre veckor sedan... Man blir trött.

Jag måste hålla med Annika. Jag väntade också på twisten. På den här bloggen brukar jag alltid garva mig halvt fördärvad. Och så kommer ett helt seriöst inlägg? Eller är det ironiskt??? Nu blir jag osäker... ;-)

Miasworld sa...

Det här funderar jag också jättemycket på. Mannen och jag delar ganska lika tror jag utan att vi har diskuterat det alltför mycket; han lagar mat, jag tvättar, vi dagishämtarlämnar någorlunda jämt. Men det som INTE funkar är att jag är som nån slags sambandscentral för Familjen AB. Det är jag som har koll på vad som behöver handlas, när, vem som ska ringas, när barnvakt behöver fixas etc etc etc. Det gör mig skitarg och vi har pratat om det massor, men det är som om min älskade man bara inte tänker så planerande framåt. Söndagsmöte kanske är en lösning?

Emma sa...

Jag har inga barn annu, men vi planerar infor det. Kopierade den ahr lanken och mejlade min sambo. Jag vill ocksa vara organiserad! For jag veet hur latt det kan bli annars...

Helena sa...

Vi kör med gemensam Googlekalender. Funkar klockrent. Vissa sysslor har vi delat på. Jag har tvätt och presenter. Maken har disk och matsäckar.

Karin sa...

Heja, bra start och jag tror ni har lyckats lösa det mesta. Som överkurs kan man fundera på sällangrejerna som kan ställa till det. Det kan bli rätt många timmar sammanlagt som man kan behöva skriva upp under ett år, för att se om man kanske kan dela upp lite bättre.Gärna så att den som gillar fönstertvätt tar det och den som föredrar däckbyte gör det. Klippa buskar om man råkar ha trädgård. Eller byta jord på krukväxterna. Och framförallt på semestern: vad är hobby och vad är plikt?

Ewa sa...

Låt pappan vara föräldraledig och gå själv till jobbet. (Skolan i mitt fall.) Funkar mycket bra för oss. Maken har bättre koll på vissa saker än jag när det gäller bebis och det trodde jag faktiskt inte hur otroligt det än låter. Klart den som är hemma jämt har bättre koll liksom? Men så är det inte riktigt. Jag skulle vilja påstå att vi har ungefär 50/50 i ansvar nu. Han kör mer markservice och jag har mer övergripande koll.

Anonym sa...

pga av mitt grymma kontrollbehov gör jag det mesta.för mitt sätt är rätt,blir bättre resultat och går fortare. Knepet är bara att låtsas som att man bara är en helt fantastiskt snäll fru som gillar att fixa och dona. För att berätta för någon att en kontrollbehov är näst intill sjukligt,vore ju pinsamt. Iaf när man framgångsrikt har dolt det i ca 15 år;)/Sandra

Sus sa...

Mamman i Gerdsmygen: Stort steg tyvärr och jag älskar ju honom.

Han är väldigt mkt som desperat hemmafru beskrev. Han ser inte vad jag gör. Han ser inte att alla skitar ner, han tror att det är städat sedan 3 veckor tillbaka så han tömde diskmaskinen. Typ.

Malin sa...

Har inte varit så jämställd som nu när jag bor med min syster sedan 3 år tillbaka. Vi delar rätt bra på det mesta. Hon gillar ordning medan jag fokuserar mer på smuts. Däremot när jag är hemma hos pojkvännen så orkar jag inte se hur rörigt det är utan städar köket det första jag gör. Men jag har ställt ett ultimatum för att bo ihop och det är städerska en gång i veckan. Annars tror jag att jag sliter ut mig och separerar på en gång.

SuperSHEro sa...

Underbart skrivet och så sant. Frågar man mannen däremot om hemmets jämställdhetsstatus så skulle han glatt påstå att den är 50/50. Tanken att dela upp veckorna är inte helt dum! Ska framföra den. Tack!

Lairama sa...

Vi har turen att vara blinda för olika saker. Jag är blind för fulla diskmaskiner och Gubben är blind för för små barnkläder osv.
Himla praktiskt faktiskt.

Pumlan sa...

Det som stör mig är inte den så kallade markservicen. Även om det som är vårt problem inte handlar om matlagning och diskmaskinsurplock utan snarare om kvarlämnade colaflaskor under soffbordet. Men jag vill inte projektleda! Inte tvingas ha koll på dagistider, vinteroveraller födelsedagar. presenter och allt!