När fyraåringen blir hysterisk i bilen på vägen till dagis och skriker i högan sky för att man inte svarade inom loppet av en millisekund på frågan om vad den femtioelfte vägskylten betyder.
Då.
Då är det inte helt pedagogiskt att själv skrika tillbaka att han måste sluta skrika så fort han inte får som han vill va?
Nej, jag tänkte väl det.
Efteråt alltså.
3 kommentarer:
Jo jo , det var jättepedagogiskt. Du visade på ett klart och lättbegripligt sätt att även en mamma har sina gränser och att det kan vara bra att inte gå över dessa gränser, för då blir det lätt lite obehagligt. ;-D.
Själv kör jag med metoden :Absolut förbjudet att tala med mamma när hon kör annars så kan det hända att mamma missar avfarten och missar vi avfarten så måste mamma köra en stor omväg och då blir mamma irriterad och då mamma inte längre hälsa på vem det nu var vi skulle till så då åker vi hem igen och hör sen! metoden.
Funkar bra så länge man ska hälsa på någon, ska man till dagis så är den väl mindre lämplig. Då kör jag nog din metod istället ;-D
Min lilla A var grymt intresserad av min bilkörning när hon var mindre. Jag tror hon var runt 6-7 år när jag stannade vid en stopskylt som man ska och sen körde igång, då hon utropade i bilen "Mamma det står stop, du måste stanna!" Det var himla gulligt egentligen, men inte den dagen så jag vrålar tillbaka "Men hoppa ut och ta bort skylt-jäveln då.." Mycket moget, NOT!
Ha en bra dag!
Ah, jag brukar också vara efter-pedagogisk ;)
Skicka en kommentar