Beroendet och jag

Jag har gått upp tre kilo sen i somras. Det låter kanske som ingenting, men det syns. Och framför allt känns det.

Och det brukar inte vara några större problem om jag går upp ett par kilon, de försvinner oftast nästan lika enkelt som de kom. Det brukar räcka med att bara tänka lite extra på vad jag äter, och kanske gå en extra promenad så är problemet löst.

Men den här gången går det bara inte. Mestadels tror jag att det är för att det är min ondskefulla och jävligt matglada tvilling som bor inom mig och tvingar mig att äta en massa onyttigt hela hela tiden. Det skulle kunna vara det i alla fall. Eller så är det för att jag är över trettio och nu bara kan titta på när kroppen i allt hastigare takt förfaller utan att jag kan göra något åt det.

Eller så är det en kombination. (Det kan också eventuellt ha något att göra med att jag är så gravt sockerberoende just nu att jag inte vet vilken fot jag ska stå på. Jag skulle ärligt ge upp all mat i hela världen om jag var tvungen att välja mellan mat och godis. Choklad till middag är väl en alldeles utmärkt idé? För att inte tala om skumbananer till frukost liksom.

Den här sista teorin är dock den svagaste, personligen tror jag att det nån av de första två som ligger bakom dessa extrakilon).

Men nånting måste göras, något drastiskt. För jag trivs faktiskt inte med det här. Så nu blir det sockerfritt för min del i en hel månad. Kan ni fatta? Sockerfritt i en hel jävla månad! Det är som att säga till en heroinist att den inte får knarka på en månad. Eller ja, kanske inte riktigt. En heroinist kan omöjligt vara lika beronde av heroin som jag är av socker.

Men nästan.

Hursomhelst, önska mig lycka till nu. För om det här inte funkar måste jag börja leva på bark och gråsuggor. För det kan man ju omöjligt vilja äta mer än nödvändigt av tänker jag.