När jag kom hem ikväll hade vi inget internet här hemma. Och ingen telefon. Och ingen tv.
Förstår ni denna misär? Denna fullkomliga misär? Och jag var dessutom ensam hemma, så jag hade ingen att prata med. Den enda kontakten med omvärlden skedde via min jättejättegamla iPhone som är långsammare än en nittioåring som precis kommit fram och ska betala i kassan på Ica, och med så sprucken skärm (telefonen alltså och inte pensionären) att man varken vet vad man skriver eller läser.
Herregud. Och så tycker folk synd om barnen i Afrika.
Jag är på riktigt glad över att jag överlevde. Och allt det här måste ju bero på att en svart katt korsade vägen framför mig på väg hem från jobbet. Jag ville inte spotta tre gånger över axeln, för det känns lite ofräscht i bilen, men nu har jag lärt mig en läxa. Nästa gång ska jag spotta ner hela baksätet.
6 kommentarer:
Hahahaha! Du är helt lysande, förbaskat rolig.
Synd bara på internettandet, utan det är det svårt att leva. Jag håller med.
hihi, underbart!
Spotta utav bara helvete så kommer nog även den supergamla iphone laga sig själv.
Spotta på - man ska alltid ta det säkra före det osäkra ;)
Jag var med om samma igår. Satt och åt frukost i godan ro när både TV och internet slutade fungera. Paniken steg fort där vill jag lova!
Hahahaha, har läst den här bloggen i 1 minut och älskar den redan.
Skicka en kommentar