Det här med trots, det måste vara djävulens gåva till mänskligheten. Eller åtminstone till småbarnsföräldrar. Charles befinner sig just nu i vad jag antar är treårstrots, och det tar knäcken på mig. På riktigt alltså, det gör det. Om han ska hålla på så här fram till sommaren då han faktiskt fyller tre år, ja då måste nån av oss flytta. Annars kommer det sluta med ond bråd död.
(Och jag antar att det är jag som ligger risigast till då. Jag har redan ett stort bitmärke i ryggen).
8 kommentarer:
Bitmärken hmmm. Du kanske ska prova silverkors och vitlök. Bara för att vara på den säkra sidan menar jag.
Jodå, jag vet hur det är... Vi fick börja hos psykolog för att få stöd och ha barnen på förskolan på lediga dagar för att kunna återhämta oss och skaffa ny energi... Det går upp o ner, just nu har vi en dålig period igen och man blir totalt slut...
F-n vad peppande jag var då :))
Men jag har ff kvar bide´n om du vill ha att muta med, haha!
Många kramar från Tina
Avlastning säger jag.Avlastning är A och O. Annars blir man fan galen. Man FÅR be om hjälp när orken tryter. Vad har din pojk för glädje av dig om du bränner ut dig? JA man kan bli tilfälligt utbränd av barns trots. En del barn är överjävliga periodvis. Andra är som änglar hela tiden och trotsar aldrig. De flesta är någonstans mitt emellan. Allt är fullständigt normaaaaalt enligt alla experter. Vad fasiken hjälper det familjen med det överjävliga barnet? Och givetvis är barnet inte så bara för att jäklas, den som lider mest av det är ju faktiskt barnet.
Så avlastning är A och O för att man ska orka ta striden för att man ska orka vara både den förälder som sätter gränser OCH den roliga föräldern som orkar gosa,busa och leka de stunder som är bra. Får man ingen hjälp så orkar man inte ens med de stunderna, då är man för slut i kropp och själ. Se till att få hjälp!
Och när det är som jobbigast,när du bara vill sätta dig i bilen och försvinna bort i fjärran och bara lämna allt jobbigt bakom dig...försök komma ihåg att det är en övergående fas,försök komma ihåg att han är ju din gosige lille pojk,din ögonsten,kom ihåg de kladdiga pussarna,de hårda kramarna,de små händerna som håller hårt i dina händer,det glada skrattet,ögonen som glittrar av glädje när du busar med honom.Minns allt det,minns att det inte bara är jobbigt,det kan också vara fantastiskt,underbart och kärleksfullt.
Minns att han är söt när han sover.När han sover,gå in till honom titta på honom och tänk på hur glad du egentligen är som har honom,för det är du ju ändå, fast han just nu är monstret ifån mörka träsket ;-)
Och du...Det ÄR tillåtet att få ett psykbryt emellanåt.
Tack för snälla och rara kommentarer! Det är jobbigt, men det går upp och ner som tur är med massor av kramar emellan. Och idag hade jag tålamodet på min sida.
Om man aldrig får avlastning då? Om man har folk omkring sig som inte vill ställa upp för att man ska återhämta sig? Vad ska man göra då undrar jag .... Tack för en jätterolig blogg Maria jag läser den varje dag
Åh Senada, vad ledsen jag blir när jag läser det här. Jag önskar inte någon att inte ha avlastning i vardagen när det gäller barnen, både för deras skull och för föräldrarnas. Jag antar att man bara biter ihop och hoppas att man överlever utan större skador. Jag hoppas hoppas att de i din närhet ändrar sig så att du också får lite avlastning!
Och Tina, jag håller tummarna för er med att ni snart tar er ur det jobbiga. Modigt av er att gå till psykolog och få hjälp - heja er! Jag återkommer om bidén ;-)
Malin J - Mycket bra skrivet!!!
Senada - Människor som säger "det går över"? Att man kommer skratta åt det när de blir äldre? "Så var det inte när ni var små"? Tiderna förändras, barnen idag är inte som förr eftersom samhället oxå ser annorlunda ut... Och vem fan bryr sig om man skrattar om 10 år??! Det är NU man inte orkar, NU man behöver hjälp, NU man känner sig som den sämsta föräldern i världen... Jag hoppas oxå verkligen att du kan få hjälp inom en snar framtid, av nära lr proffs. Vi fick hjälp via bvc. Vår förskola är oxå toppen.
Maria - Vi hade nog den värsta perioden vår o sommar förra året, men kanske är vi på väg åt det hållet igen. Men skillnaden är ju att vi nu vet VAD vi ska göra och HUR vi ska vara. Inte alltid man har den längsta stubinen, men men.. Den "lille" på 4år har alltid varit före sin ålder, mkt smart och snabbtänkt, stor och framåt osv, vilket får alla inklusive oss päron att glömma bort att han faktiskt inte är så stor som han verkar.... Tyvärr... Ett tag tänkte jag börja blogga, bara för att få skriva av mig, kanske hitta fler som jag, men jag fann ingen ork...
Kram kram!!
Trotset bor i vår stad också, skönt ändå att veta att man inte är ensam!
Skicka en kommentar