Om när vi inte var så kaxiga

Idag var det fotbollsderby mellan AIK och Djurgården. Vi bor ganska nära Råsunda, jämförelsevis i alla fall, men inte direkt bredvid. Så huliganer och annat löst folk brukar inte hänga i våra kvarter när det är match om vi säger så.

Men idag när vi kom hem efter att ha varit ute och kört stod det fem piketbussar, alldeles knökfulla av poliser utanför vårt hus. Jag gissade att de inte var där för att kolla att jag verkligen har alla tillstånd som krävs för att övningsköra, så jag parkerade i godan ro utanför huset.

Vi klev ur, började väcka sovande barn, och lastade ur väskor. Sen blev det liksom alldeles tyst i luften. Fåglarna slutade kvittra, solen gick i moln och plötsligt hördes bara ett unisont brölande bakom närmsta husknut. Därefter kom ett hundratal djurgårdshuliganer upp från t-banan och vek av ner just på den gatan vi nyss parkerat på. Med vår bil med AIK-märke på. Charles satt fortfarande kvar i bilen, Björn stod med Julius i famnen och jag bredvid när de plötsligt var runt om kring oss. De hade stirrande, hatiska och påtända blickar och ropade och skrek slagord åt alla som gick förbi.

På andra sidan gatan satt poliserna i piketbussarna och åt McDonaldsmat. Själva stod vi bara där, tryckta mot bilen, tysta och med skakiga ben och väntade på att de skulle gå förbi oss. Vi var som en liten ö där - Björn, jag, Julius och bilen med Charles i - som de marscherade runt i sin väg nerför gatan. Mitt i Sundbyberg, mitt dagen på en söndag, bara hundra meter från Sundbybergs populäraste lekpark.

Och nej, jag vet. De har inte för vana att attackera oskyldiga människor. Speciellt inte barnfamiljer - gissar jag i alla fall. Men man är inte stöddig när man står där ändå, mitt bland dem, med sina barn. Utan att kunna göra nånting. Påtända, adrenalinstinna och slagsmålssugna människor är liksom inte de jag litar mest på. Tvärtom skulle jag nog vilja säga.

Julius och jag sprang in en snabbis sen på affären på hörnet, och Björn stod kvar och tittade efter huliganerna. De fortsatte gatan ner och vek runt hörnet. Där hörde Björn att det small till och att de började slåss. Jag hoppas verkligen att det inte fanns någon annan oskyldig barnfamilj där som tvingades se på huliganslagsmål på nära håll.

Hursomhelst, när de hade försvunnit från vår gata kom solen fram och fåglarna började kvittra igen. Skönt -  för jag ogillar verkligen när det är mörkt.