söndag 3 oktober 2010

Om när vi inte var så kaxiga

Idag var det fotbollsderby mellan AIK och Djurgården. Vi bor ganska nära Råsunda, jämförelsevis i alla fall, men inte direkt bredvid. Så huliganer och annat löst folk brukar inte hänga i våra kvarter när det är match om vi säger så.

Men idag när vi kom hem efter att ha varit ute och kört stod det fem piketbussar, alldeles knökfulla av poliser utanför vårt hus. Jag gissade att de inte var där för att kolla att jag verkligen har alla tillstånd som krävs för att övningsköra, så jag parkerade i godan ro utanför huset.

Vi klev ur, började väcka sovande barn, och lastade ur väskor. Sen blev det liksom alldeles tyst i luften. Fåglarna slutade kvittra, solen gick i moln och plötsligt hördes bara ett unisont brölande bakom närmsta husknut. Därefter kom ett hundratal djurgårdshuliganer upp från t-banan och vek av ner just på den gatan vi nyss parkerat på. Med vår bil med AIK-märke på. Charles satt fortfarande kvar i bilen, Björn stod med Julius i famnen och jag bredvid när de plötsligt var runt om kring oss. De hade stirrande, hatiska och påtända blickar och ropade och skrek slagord åt alla som gick förbi.

På andra sidan gatan satt poliserna i piketbussarna och åt McDonaldsmat. Själva stod vi bara där, tryckta mot bilen, tysta och med skakiga ben och väntade på att de skulle gå förbi oss. Vi var som en liten ö där - Björn, jag, Julius och bilen med Charles i - som de marscherade runt i sin väg nerför gatan. Mitt i Sundbyberg, mitt dagen på en söndag, bara hundra meter från Sundbybergs populäraste lekpark.

Och nej, jag vet. De har inte för vana att attackera oskyldiga människor. Speciellt inte barnfamiljer - gissar jag i alla fall. Men man är inte stöddig när man står där ändå, mitt bland dem, med sina barn. Utan att kunna göra nånting. Påtända, adrenalinstinna och slagsmålssugna människor är liksom inte de jag litar mest på. Tvärtom skulle jag nog vilja säga.

Julius och jag sprang in en snabbis sen på affären på hörnet, och Björn stod kvar och tittade efter huliganerna. De fortsatte gatan ner och vek runt hörnet. Där hörde Björn att det small till och att de började slåss. Jag hoppas verkligen att det inte fanns någon annan oskyldig barnfamilj där som tvingades se på huliganslagsmål på nära håll.

Hursomhelst, när de hade försvunnit från vår gata kom solen fram och fåglarna började kvittra igen. Skönt -  för jag ogillar verkligen när det är mörkt.

9 kommentarer:

Suzan sa...

uuhh..obehagligt!

Singelmamman sa...

Fasiken så obehagligt. De är verkligen idiotiska de där dårarna.

Anna sa...

...och så måste du ha förståelse för poliserna. De är ju så utsatta...
Undrar hur det är med huliganerna: de har ju också mammor, små syskon, kanske barn, ett jobb där de är snälla, hjälpsamma, skötsamma killar...
Och du har två pojkar...
Och solen går upp idag också...

Ha en bra dag

PS.: Jag undrar också vart världen tar vägen. Gillar din blogg. Men bestäm själv om du publicerar detta.DS.

Anonym sa...

Ja, jäklar! När man hör om sånt känns det rätt skönt att sticka huvudet i sanden och gilla boendet i skogen ännu lite mer. idioter!

Men så måste jag vara lite positiv också.. Du skriver så förbaskat bra. Skriv en bok för sjutton! jag vet du säger det blir korta kapitel, men vad gör det? Kanske är det som är grejen!?
skönt att ni överlevde attacken i alla fall!

Anonym sa...

Sen säger dom att idrott förbrödrar.... //Gina (AIK:are)

Björn sa...

Anna, vad menar du egentligen? Jag har läst din kommentar säkert 10 gånger men jag förstår inte....

Singel i storstan sa...

Jag förstår inte riktigt? Hur vet du att det var Djurgårdshuliganer? För om de hade tröjor som visade lagtillhörighet så är de inte huliganer. Bara ganska vanliga, stökiga supportrar.

Själv satt jag (Djurgårdare) på en uteservering på Fridhemsplan där polisen kom in och sa att dom inte kunde garantera våran säkerhet eftersom Firman boys satt på Löwenbrau 50 meter därifrån.

Men jag förringar inte er rädsla. Hade jag inte själv varit en supporter (en städad sådan) skulle jag nog bli livrädd.

Maria sa...

Suzan: ja, det var verkligen jätteobehagligt.

Singelmamman: jag håller helt med - dårar är vad de är! Åk ut i skogen om ni vill slåss, håll er borta från vanligt folk liksom.

Anna: hittills har jag inte censurerat en enda kommentar. Men jag fattar faktiskt inte heller riktigt vad du menar?

Tant Björn: tack rara fina du!

Gina: haha, ja man väljer ju själv liksom hur man vill utöva sitt idrottsliga engagemang.

Singel i storstan: Det här var INTE vanliga supportrar. De hade inga djurgårdskläder på sig, men ropade djurgårdsslagord. Vanliga supportrar brukar inte heller följas av fem piketbussar plus något som såg ut som en bunker på hjul. Jag hade blivit lika rädd för firman, påtända idioter som påtända idioter, men hade väl då kanske inte tyckt att det var lika obehagligt med ett AIK-märke på bilen.

Björn sa...

Singel i storstan:
Det var DFG. Och de hade inga djurgårdströjor på sig eller så. Så mycket vet jag att de har sina casual-märken. Men en enstaka djurgårdsmössa såg och och precis som Maria säger så ser man faktiskt skillnad på vanliga supportrar och dessa hulliganer. Jag har gått på fotboll i många år och man lär sig snabbt känna igen dem.

Sen är det ju inte direkt vanligt att vanliga supportrar samlas i gäng om 100-150 personer och går runt och hetsar varandra om att Alla håller ihop, ingen fegar ur etc medan de vevar med armarna och 5 piketbilar följer med.