Om när jag blev godkänd

Ja uppkörningen ja. Jag vet inte om jag någonsin varit så nervös tidigare i hela mitt liv. Jag darrade bokstavligt talat som ett asplöv. De första tio minuterna gick bra, jag gled igenom en rondell så elegant man bara kan när man skakar så mycket, lyckades ta mig upp på motorvägen utan att preja av mig själv eller nån annan och blev sen dirigerad in i ett litet villaområde.

Finemang tänkte jag, köra i trettio utan att köra över ungar som springer över gatan, det klarar jag utan större problem. 

Men tyvärr hade kontrollanten andra planer. Han ville naturligtvis att jag skulle backa runt ett hörn. Ett hörn med uppförsbacke.

Då tänkte jag kliva ur bilen där och då och tacka för mig, men nånting fick mig att besinna mig och stanna kvar i bilen och göra ett försök. Och jag backade och svängde och svettades och svängde lite mer, med ena foten på kopplingen och den andra på bromsen (varför göra saker och ting på rätt sätt liksom?) och bilen morrade och hoppade och hotade med motorstopp var tredje sekund men på nåt sätt - fråga mig inte hur - lyckades jag ta mig runt hörnet utan att hamna på fel sida av vägen eller få motorstopp.

Sen är allt en enda dimma. Jag svettades ännu mer, ville helst ligga i fosterställning och gråta, körde eventuellt mer motorväg, skakade mer än nånsin och sen plötsligt var vi tillbaka på parkeringen som vi startade ifrån.

Och av någon underlig anledning fick jag godkänt. Det kanske räckte med att jag inte dödade någon, jag vet inte riktigt hur höga kraven är faktiskt. 

Och nu har jag körkort och en bil som bärgats till verkstaden för att ena hjulet höll på att lossna. Det är så skönt när man har tajmingen på sin sida. För vem vill ut och köra bil med ett nytaget körkort liksom?