Denna ringen den ska vandra

Jag tar alltid av mig min vigselring om jag tränar med skivstång eller kettlebells. Dels får jag ännu värre förhårdnader om den är kvar, dels ser jag framför mig hur tex skivstången liksom skaver och skaver mot ringen ända tills den tillslut är alldeles sönderskavd och trasig? Mycket rimligt.

Hursomhelst, man måste ju göra av ringen någonstans medan man tränar. Någonstans där den inte försvinner. Så för något år sedan lade jag den till exempel i den lilla fickan på träningstightsen, tvättade träningstightsen i tvättstugan såklart och fick sen ringa fastighetsskötaren som kom och skruvade bort något rör och hittade ringen där.

Ah, tänkte jag. I fickan var alltså inte så bra. Så istället började jag knyta fast den i skosnöret på ena skon. "Och det!" sa jag till en man som tränar på samma ställe som jag medan vi väntade på att vårt träningspass skulle börja, "det är genialiskt! För jag tvättar ju inte skorna!" "Ja", sa han, "det låter ju smart. Själv lägger jag alltid min ring på bänken hemma." Jag log snett mot honom och sa att om jag gjorde så skulle jag tappa bort den i samma sekund som jag släppte den med blicken. "Nej, skorna är nog det säkraste kortet!" sa jag glatt och glömde sedan skorna på gymmet i flera dagars tid. Och där fick de stå, med ring och allt, ända tills jag bad Björn svänga förbi där på vägen hem från affären för att kolla om mina skor eventuellt kanske var kvar där. Ringen? Nej den hade jag inte ens tänkt på att den var borta.

PMS

Att ha PMS är att lyssna på en ljudbok och på fullaste allvar vara tvungen att stänga av för att man blir så arg, sårad och kränkt när huvudpersonens pojkvän är otrogen. Det är också att börja gråta ute på gatan nästa gång man lyssnar på samma bok och en annan karaktär är oväntat snäll mot huvudpersonen.

Att ha PMS är också som att gå runt utan hud, och allting som andra människor säger eller inte säger sticks och gör ont och landar i det stora svarta hålet som finns i magen och som gör allting plötsligt känns meningslöst.

Att ha PMS är ett sånt jävla svek mot kvinnor av naturen.

Vardagliga hjärnspöken

Trots att jag flyttade 20 mil till en annan stad för nästan två år sedan ser jag fortfarande folk från min gamla hemstad på ute på stan. Det är naturligtvis inte de på riktigt, utan bara min hjärna som hittar på att jag ser dem.

Jag har mött gamla grannar utanför H&M, jag brukar se en av Björns vänner när jag cyklar till jobbet om morgnarna och han som jobbar på pressbyrån utanför t-banan har jag sett flera gånger i Stadsparken. Det är folk som brukade handla i samma mataffär som jag, föräldrar till andra barn i mina barns skola och bekantas bekanta som till synes promenerar runt här i den nya staden, bärandes på matkassar och portföljer och ibland motsträviga barn.

Jag undrar hur många egentligen okända människor (förutom Björns vän då) som finns kvar i mitt huvud och varför de uppenbarligen gjort ett sånt stort intryck att jag fortfarande minns dem så här två år senare? 

Mitt inre kraftdjur

Jag önskar att mitt inre kraftdjur inte var en struts. Jag önskar att mitt inre kraftdjur istället var något starkt och handlingskraftigt djur som tar tag i saker! Som får saker att hända. Som gillar utmaningar! Jag vet inte vilken typ av djur det skulle tänkas vara och jag bryr mig inte riktigt heller. Jag vill bara ha ett kraftdjur som får mig att fixa sånt som behöver fixas.

Men mitt inre kraftdjur är inte så. Mitt kraftdjur strutsen begraver bara huvudet i sanden när något är jobbigt. Så när mitt jobb ger mig ont i magen och jag uppdaterar appen med nya jobbannonser hundra gånger om dagen och sparar allt som ens är i närheten av intressant ("Torka hundar i röven åtta timmar dagen sa du? Helt klart av intresse!") går jag inte hem och skriver ansökningar till de sparade annonserna.

Jag går istället hem och sätter mig i soffan och tittar på när ansökningstiderna rinner ut.

**infoga tusen ledsna emojis**

Crossfit-tjejen

Vi tränar crossfit sen i våras, men vi enas om att inte berätta för någon att vi gör det. Crossfit-människor äter nämligen  bara äggvita och proteinpulver och så går de jämt i bar överkropp (männen) och i små korta hotpants med höga strumpor (kvinnorna) och så kallar de inte gym för gym utan ”box” och vi känner båda två att vi egentligen är lite för gamla för sånt där.

De på vårt gym (BOX!) tycks i och för sig vara ganska normala, jag vet visserligen inte vad de äter, men alla kör inte i bar överkropp. Inte jämt. En av tjejerna som tränar där är lång och slank och så sinnessjukt muskulös och jag kan inte låta bli att stirra nästan ogenerat varje gång jag ser henne. Jag vill också se ut så där! Jag vet ju att det är omöjligt, inte minst med tanke på att jag är säkert 15 cm kortare än hon och 15 år äldre, men det är något med henne som jag finner oerhört fascinerande. Efter nån månad hör jag att hon är ihop med en av killarna som också tränar där. Jag är lite besviken på henne, för åh herregud vad hon hade kunnat göra bättre! Han är inte alls lika cool som hon är och en kväll när jag sitter och slösurfar hittar jag ett långt inlägg som han har skrivit på gymmet (BOXENS!) Facebook-sida och jag vill lite gömma mig bakom en kudde när jag läser det. Det är långt och svamligt och ganska pretentiös och framförallt skriver han konsekvent ”ja” istället för ”jag”. Stackars crossfit-tjejen. Jag föreställer mig att hon skämdes lite när han lade ut det, som att det pinsamma i att som vuxen skriva ”ja” istället för ”jag” spiller över lite på henne. Att hon skulle kunna göra det samma är inget jag reflekterar över.

Jag tänker verkligen rätt mycket på crossfit-tjejen och hennes kille.

Ångest

Nu är det bara en semestervecka kvar - EN!- och ångesten är i det närmaste total. Visserligen finns det ett par saker som ska bli härliga att göra varje dag igen, såsom att

• Borsta tänderna två gånger om dagen
• Gå på vattentoalett
• Sminka mig
• Fixa håret
• Ha BH på mig
• Ha riktiga KLÄDER öht

men jag ser dock inte fram emot att ställa väckarklockan varje dag, jaga iväg barn till skolan eller jobba. Vill minst av allt jobba igen. Någonsin. Är det superdeprimeramde att vara avundsjuk på pensionärer när man är 38 år?

Hej hej

Kära sommaren 2018!

Jag vet att jag gnäller mycket på dig, och det kan man ju faktiskt tycka är lite oskönt av mig. Du har väl rätt att vara som du vill? Det finns ju faktiskt också bra saker med dig, även om det är lätt att glömma bort dem eftersom att hjärnan smälter i värmen. Förlåt! Nu gjorde jag det igen. Jaja, här kommer iaf några bra saker:

1. Vi badar mycket. 
2. Man kan sitta ute om kvällarna utan att behöva klä sig i fleecefilt och toppa med infravärme.
3. Vi eh... badar mycket?

Vi kanske bara ska lämna det så. 

Det är ju inte heller ditt fel att jag är så trött efter den här våren att jag inte ens orkar umgås med folk. INGEN har hälsat på oss i år (till skillnad från andra år då vi behövt lägga pussel med alla besökare och till och med tryckt in folk som inte - innan - känt varandra i gäststugan samtidigt och ba "FINNS DET HJÄRTERUM FINNS DET STJÄRTERUM!" och sen visslandes gått tillbaka till vårt egna hus). Och vet du? Jag hade inte orkat med besök i år. Det tar liksom bara stopp? Jag misshandlar vänskapsrelationer till höger och vänster genom att dra mig undan och gömma mig med huvudet i hönsburen och trots att jag märker att jag gör det orkar jag inte riktigt hantera det just nu. Jag kommer förmodligen ha mycket mer energi till det i höst när jobb och barnens alla tusen aktiviteter drar igång och alla sovmorgnar kallhjärtat har dragit sin kos? Älskar att skjuta upp saker! 

Hursomhelst sommaren, jag ska ta väl och runda av det här nu. Både du och jag behöver sova, du ska väl bränna ner ytterligare några tusen hektar skog i morgon och jag ska... bada antar jag?

Puss och kram från Maria

Saker som inte är lika

Varje gång jag jag till frisören tänker jag mig en sån här frisyr:

Och  v a r j e  gång jag jag därifrån så här istället:

VARFÖR BLIR DET SÅ?! *gråter*

Ljudböcker baby!

Ja och med "i morgon" menade jag ju naturligtvis om typ fyra månader. Men det fattade ni väl?

Hursomhelst, jag trodde länge att jag inte kunde lyssna på ljudböcker. Jag hann oftast inte ens höra klart hela första meningen innan jag började sväva iväg i tankarna "måndag sa hon, hmm, undrar vad jag gör på måndag? Var det då Björn skulle komma hem sent? Nej, det var nästa vecka. Men vad ska vi äta på måndag då? Jag är så himla sugen på nåt med ost. Mmm, jag älskar verkligen ost! Vi borde äta mer ost faktiskt. Undrar om det är svårt att göra egen ost?" och plötsligt har huvudpersonen i boken gift sig, flyttat till Peru och startat en skönhetsskola för getter och jag har inte hängt med alls för jag har bara tänkt på ost. Typ.
Men sen kom jag på att om jag gör någonting samtidigt, typ diskar eller promenerar eller kör bil så kan jag lyssna! Det är lite svårare att komma in i en ljudbok än en vanlig bok, men när man väl har kommit över det där första jobbiga brukar jag längta efter få tillfälle till att lyssna vidare. Om det är en bra uppläsare det vill säga.

Och bra uppläsare växer ju tyvärr inte på träd har jag märkt. Av någon anledning har jag oftast svårare för svenska uppläsare än brittiska/amerikanska så jag brukar välja att lyssna på böcker på engelska.

Lyssnar ni på ljudböcker? Vilka är era favoriter? TIPSA MIG!

31 juli

Jag är en sån som läser jättejättesnabbt. Svisch säger det bara så är boken slut. Jag har aldrig träffat någon som läser snabbare än jag. När jag lyssnar på ljudböcker vill jag också att det ska gå snabbt och jag lyssnar alltid på 1,25 x hastigheten, ibland 1,5.

Björn tycker att jag är knäpp, för han vill njuta av sina böcker så länge som möjligt, men jag känner mig liksom så hungrig på alla böcker. Det finns ju så oändligt många bra böcker och jag vill hinna läsa/lyssna på dem alla och då måste man skynda sig. Annars hinner man inte.

Nu ska jag hetsläsa lite innan jag släcker. I morgon ska vi prata om ljudböcker.

Godnatt fellow booklovers!

17 juli: stopp!

Det går för fort! Det går föööör fort! Stoppa tiden! Semestern har knappt börjat och snart är den slut?

Jaja. Vi semestrar på så mycket vi bara kan i alla fall. Igår var vi på marknad, kul i teorin not so much kul på riktigt.




Jag lade ut detta aningens dysfunktionella familjefoto på instagram igår, kul att NÅN i familjen både kan le OCH titta in i kameran samtidigt. De andra är ju helt hopplösa.




Jämför gärna min aura av livslust på de båda bilderna. Den överst är när vi precis kommit dit och den andra är mot slutet när jag tvingats lyssna på Frank som vrålat för att han ville ha korv med bröd INTE korv med bröd dricka gå åt DET hållet nej INTE gå åt det hållet [infoga valfri helt orimlig sak att skrika över].

Nu måste jag sluta skriva för han kletar glass på väggen.

DET ÄR ROLIGT MED SMÅBARN HÖRNI!

12 juli - narcissisten i blåbärsriset

Vi var i skogen idag, jag plockade blåbär och Björn irrade planlöst (och fruktlöst) runt efter kantareller. Barnen var stadsbarn och gick mest runt och sparkade grus på den lilla grusvägen vi ställt bilen på.

När vi kom hem lade jag upp en bild på mig själv när jag plockade bär och Björn ba "Hahaha! Menar du att du tog kort på dig själv med självutlösare i skogen?"

Eh, nej? Det KAN ha varit ett barn som fotade också. Flera bilder. Bara på mig.

Man vet faktiskt aldrig.








På tal om nånting helt annat. Det här fick mig att skratta jättejättemycket!

11 juli - Summer of fitness

Jag ringde min kompis häromdagen och skröt över hur många gånger jag varit på gymmet hittills på semestern och hur stark jag känner mig och hur man faktiskt kan se magmuskler! (Under fettet alltså. Nån måtta får det ju ändå vara).

"Och så såg jag en bild på mig själv i bikini som jag inte hatade! Det här, det kommer bli 'the summer of fitness'!"

HAHAHAHAHAHA!

Gissa vem som vaknade med halsont dagen därpå? Och när jag kom ner i vardagsrummet samma morgon
tittade Charles glatt på mig och sa "du ser gravid ut i den där tröjan mamma!"

Såatte. Summer of fitness? Snarare summer of wine and sugar. Som vanligt.

Men gulligt ändå att jag trodde på det själv ett tag där!

9 juli

Att Närke aldrig nämns när man pratar om vackra landskap övergår mitt förstånd.

För hur kan man låta bli att bli förälskad i det här?

8 juli - Hjälp?

När vi köpte det här huset var alla rabatter så fina. Nu är de inte det, för man måste tydligen ta hand om dem?! Vem hade kunnat veta.

Hursomhelst, framför altanen växte det nån buske som Björn av nån anledning tröttnade på och röjsågade ner en dag (eller så var det första sommaren med röjsågen, jag minns inte riktigt, då röjsågade han ner det mesta bara för att han inte kunde hejda sig) och nu växer det bara något jag vet inte vad där? Fult är det i alla fall.

Så hjälp mig nu, vad kan jag plantera? Det är morgonsol där. Något som är enkelt och billigt och kräver minimalt med underhåll men ändå är lite fint? Tänk att jag är på en tioårings kunskapsnivå ungefär när det gäller trädgårdsskötsel. En bra dag.

Och jag veet! Såna som vi borde inte få äga hus och trädgårdar.

4 juli - rutiner

Nu har vi haft semester i ett par dagar och vi har redan kommit in i semesterlunken. Vi bråkar och äter regelbundet (eftersom dessa två saker hör ihop i vår familj). Minst en person måste nämligen skrika i protest över maten och den som inte gjorde det skriker sen i protest över att behöva plocka in kylvaror i kylskåpet ta undan sin tallrik sitta kvar tills alla ätit upp.

Överlag skriker vi mycket i vår familj. Det är säkert mycket vilsamt för grannarna i byn. Barnskrik och tuppen som gal.



För övrigt har Björn klippt Frank idag. Det blev jättesnyggt! Om man gillar ojämn pottklippning med lugg som en brittisk fotbollshuligan som klippt sig själv på fyllan det vill säga. Och vem älskar inte den stilförebilden?!

3 juli

"Bara det inte blir som förra sommaren" har varit mitt mantra ända sen, ja förra sommaren. Den var verkligen förjävlig.

Och hur inleds denna? Likadant. Regn regn regn blåst och kyla. Kul!

2 juli

Jag älskar att sova. I soffan om kvällarna, mitt på dagen, i bilen (OBS! Ej när jag kör själv. Bli inte rädda), på bio, på stranden, i sängen. Jag somnar nästan alltid utan problem om kvällarna, trots att jag oftast sovit i soffan innan.

Mitt sömnbehov har alltid varit så väldigt mycket större än de flesta andras, och det beror inte på järnbrist eller nåt annat. Jag är bara världsbäst på att sova.

30 juni

Med tanke på att magen att den kroppsdel på mig själv som jag tycker allra minst om är det ju lite konstigt att jag alltid envisas med att ha bikini på mig på stranden? Jag gillar ju inte självspäkning särskilt mycket i andra sammanhang liksom.

Hursomhelst, i år har jag köpt en baddräkt i stället och jag känner mig EXTREMT nöjd över det beslutet. En prickig baddräkt dessutom! Det här kommer bli en bra semester, det känner jag på mig redan nu.

29 juni

Innan vi fick barn trodde jag att föräldraskapet skulle handla mycket om snor och kiss och bajs (i alla fall under småbarnsåren. Förhoppningsvis inte så mycket så mycket sen).

Jag hade emellertid inte räknat med att den dagen skulle komma då jag skulle studera mitt barns anus med hjälp av ficklampa på väldigt nära håll i jakten på små vita maskar.

Men jag vet inte, det kanske bara var jag som inte riktigt hade realistiska förväntningar på vad det innebär att vara förälder?

Hursomhelst hittades inga maskar. Bara kalsongludd. Än så länge.