söndag 16 februari 2014

Idag är jag galen

Idag är en sån här dag då alla ljud, all beröring, alla synintryck bara kryper som oroliga myror under huden på mig. Det är som att allt är uppskruvat tio gånger mer än vanligt och att det som egentligen bara är vanligt barnprat barnskrik tv-ljud kärleksfulla klappar känns idag istället som att jag står mitt i en hårt trafikerad korsning i en av världens största städer samtidigt som jag måste svara på en miljon frågor, hålla koll på en hel skolklass med sjuåringar och där alla tusentals människor som passerar mig drar lite i mitt hår, pillar på mina kläder, klappar mig på kinden, kramar mig, drar lite i min tröja, viskar saker i mitt öra.

Och jag blir galen, jag måste få lite lugn och ro och stillhet men det går bara inte så länge barnen är vakna och jag kämpar så mycket för att inte explodera att jag knappt vad som är upp och vad som är ner. Att läsa godnattsaga med Julius tätt tätt intill mig pillandes med mitt hår, förvandlas från att vara en av dagens mysigaste stunder till att istället kännas som en asjobbig dejt med någon som man egentligen inte gillar så mycket och som hela tiden håller på att pillar på en och som man bara vill vråla STOPP SLUTA RÖR MIG INTE till (men man gör det inte, för man fattar att det bara skulle vara så sjukt jävla otrevligt och personen ifråga har inte förtjänat det).

Men nu, nu sover de. Alla tre. Och om jag släcker nästan alla lampor kanske jag klarar av att tv:n är påslagen så att Björn och jag kan se gårdagens Sherlock.

Jag vet inte om det här betyder att jag håller på att bli lite klädsamt galen eller om jag bara är trött, eller kan det vara PMS? Är det någon av er som känner igen er i den här känslan?

21 kommentarer:

Ida sa...

Jag vet precis vad du menar och så blir jag när jag är pollenallergisk. I måndags fick jag börja äta antihistamin, alarna måste ha slagit ut :-(

Anonym sa...

Jag håller med Ida, pollenallergi! /Josefina

Mathilda sa...

Visst känner jag igen mig och för mig är det PMS. Jag brukar försöka isolera mig bäst jag kan tills det galna släpper.

Ellen sa...

Men hur sjukt är det inte att jag läser detta inlägg för att distrahera mig medan jag väntar på att barnen ska somna och jag ligger helt uppstressad bredvid vad som känns som tusen par händer (men de är bara tre) som är överallt och jag vill bara ligga i en mörk sval grop - ensam? Så. JA! Jag känner igen. Och här är det PMS. No doubt.

Sara sa...

Sån är jag vissa dagar när det känns som att nerverna är utanpå. Brukar komma när barnen vill umgås för tätt länge och botas för mig av ensamhet och lugn och ro. Allra värst är det på kvällarna när barnen inte somnat och klättrar på mig när jag vill se kvällstv.

Är du möjligen introvert och/eller highly sensitive? (Jag är båda men vet inte om det spelar in?)

Drottningen sa...

Ja! Fast jag är nog som Sara, introvert och vad det nu var. Jag har behov av att vara ifred, men just det i kombination med små barn verkar svårt.

Linda sa...

Ja. Närheten och pillandet har jag svårt för så fort jag är lite för trött. Min dotter sov tätt intill mig hela första året, dag som natt, och ibland kommer den där känslan av panik över att inte få vara ifred tillbaka. Pillandet är för mig alltid ett helvete, jag vet att vissa tycker att det är mysigt men det bara kryper i mig av ångest.

Blenda sa...

Jag tycker allt föreslaget ovan verkar rimligt, men själv kan jag få ngt liknande pga fullmånen... (mångalen!) Jag drömmer då också MYCKET och extremt KONSTIGT!

Ha det gott!

Damen sa...

Jag brukar tänka att ibland känns det som om min "sociala kvot är fylld" och då måste jag vara ensam NU!
Jag är nog också introvert. Eller periodvis svårt autistisk.

Karin sa...

Men vet ni vad allihop. Det är INTE pollenallergi, det är INTE PMS, det är inte något mystiskt syndrom. Det bara blir sådär när man är jourhavande småbarnsmorsa. Man vill ha sin kropp tillbaka, man vill få tid och frid för egna tankar, man vill vila, träna, sova, äta i lugn och ro, samt läsa böcker.

Vad bra att du lyckades avstå från att ryta år Julius att du vill vara i fred! Kudos!

/Tjugofem år senare saknar man dem...

David sa...

Inte fel att göra testet på den här sidan. Min fru fick så många förklaringar när vi kom på detta. Även vår dotter är HSP.

David sa...

glömde länken :) http://www.hsperson.se/49001.html

Karin sa...

OK David, det kan vara en liten extra komplikation, men som jag sade tidigare:

Det är INTE pollenallergi, det är INTE PMS, det är inte något mystiskt syndrom.Alltså inte heller HSP, i normalfallet.
Det bara blir sådär när man är jourhavande småbarnsmorsa och undrar vems kropp det är man sköter.

Tove sa...

Åååh, jag känner så igen det. Vet inte när det kommer och hur det kommer (har aldrig analyserat det vid det tillfället) - men jag säger åt min man att det är mina "tysta dagar" - då allt fan stöööör mig! ALLA är så irriterande, ALLT är så irriterande (herreguud så störande då tidningen inte landar på bordet utan på golvet, sablar, nu måste jag lyfta upp den FRÅN golvet... ;) och jag vill bara vara JAG - ensam! Mannen undrar om jag är arg eller är något fel - nej, jag vill bara vara i min egen lilla värld. Och jag tror absolut detta beror på familjelivet - man bor så nära inpå tre andra männsikor, att man bara vill ta sig till sin egen sfär emellanåt. :)

Anelan sa...

Oj vad jag känner igen mig. Helvetesdagarna har jag kallat mina. För en dryg vecka sedan fick jag veta att de också kan kallas PMDS. För mig alltså. Oavsett vad som är din bakomliggande orsak hoppas jag att världen skruvar ner volymen för dig snart.

/nina sa...

Nej men absoluuuuut inte, sån har jag aaaaaaldrig varit, näe då, inte jag inte. GÅ HÄRIFRÅN VILL INTE SE ENS KANINEN SOM BARA ÄTER PÅ SIN MOROT NÄSTAN LJUDLÖST.

Westrahult sa...

Fast nu börjar jag att bli orolig. Du har inte skrivit på länge! Jag vet inte vad det är för fel hos dig, men jag BRYR mig verkligen!! Tänker på deg.

Westrahult sa...

Ja inte är det pepparkaksdeg jag tänker på, utan på DIG!!!
Hon som inte är korrekturläsare som tur är.

Maria sa...

Åh, tänk att vi är så många som är galna ibland! Tack för att ni delade med er, det känns på något sätt lättare när jag vet att det är fler än jag som kan känna så ibland. Jag vet inte vad det var för fel för min del, jag tror inte att det var PMS (för jag har fortf inte fått mens), jag var kanske också bara fick en sväng av svår autism men oavsett så gick det (tack och lov) över dagen därpå. Det brukar göra det, och det är det som håller mig uppe de dagar som det känns så här.

Tack igen för att ni bryr er och delar med er av egna historier! <3

Maria sa...

Ps. Westrahult - jag hade inte dömt dig det minsta om du faktist hade tänkt på deg. Deg är väldigt trevligt.

Anonym sa...

Hi there! This is kind of off topic but I need some
guidance from an established blog. Is it tough to set up your own blog?

I'm not very techincal but I can figure things out pretty quick.
I'm thinking about setting up my own but I'm not sure where to start.
Do you have any points or suggestions? Appreciate
it

my blog: grow taller 4 idiots