Idag är jag galen

Idag är en sån här dag då alla ljud, all beröring, alla synintryck bara kryper som oroliga myror under huden på mig. Det är som att allt är uppskruvat tio gånger mer än vanligt och att det som egentligen bara är vanligt barnprat barnskrik tv-ljud kärleksfulla klappar känns idag istället som att jag står mitt i en hårt trafikerad korsning i en av världens största städer samtidigt som jag måste svara på en miljon frågor, hålla koll på en hel skolklass med sjuåringar och där alla tusentals människor som passerar mig drar lite i mitt hår, pillar på mina kläder, klappar mig på kinden, kramar mig, drar lite i min tröja, viskar saker i mitt öra.

Och jag blir galen, jag måste få lite lugn och ro och stillhet men det går bara inte så länge barnen är vakna och jag kämpar så mycket för att inte explodera att jag knappt vad som är upp och vad som är ner. Att läsa godnattsaga med Julius tätt tätt intill mig pillandes med mitt hår, förvandlas från att vara en av dagens mysigaste stunder till att istället kännas som en asjobbig dejt med någon som man egentligen inte gillar så mycket och som hela tiden håller på att pillar på en och som man bara vill vråla STOPP SLUTA RÖR MIG INTE till (men man gör det inte, för man fattar att det bara skulle vara så sjukt jävla otrevligt och personen ifråga har inte förtjänat det).

Men nu, nu sover de. Alla tre. Och om jag släcker nästan alla lampor kanske jag klarar av att tv:n är påslagen så att Björn och jag kan se gårdagens Sherlock.

Jag vet inte om det här betyder att jag håller på att bli lite klädsamt galen eller om jag bara är trött, eller kan det vara PMS? Är det någon av er som känner igen er i den här känslan?