Rosa är för flickor och spruckna och svidande läppar är för pojkar.

Jag skulle - innan jag fick barn - uppfostra fria tänkande individer som inte sorterade alla de mötte efter deras kön, som var fria att tycka om vilka färger, leksaker och lekar de ville utifrån deras egna preferenser (och inte kön) och som framför allt inte tyckte att någon eller några var bättre baserat på hur de såg ut nakna.

Sen kom verkligheten. Och barn som fick lära sig en rad olika sociala koder och regler från inte bara mig utan även från kompisar, förskolan och andra vuxna.

Och ikväll gråter femåringen förtvivlat hemma för att han har så torra läppar att de spricker och det enda som hjälper mot det är lypsyl. Men det kan han inte ta med sig till förskolan, för då kommer han bli retad av de andra barnen för han tror att de kommer missta lypsylet för ett läppglans. Och det är ju en tjejgrej. Och jag visar på min hand att det inte blir någon färg om man smetar lypsylet på den och då kan du ju ha den på läpparna också utan att nån ens kommer se det, eller hur? (Att han skulle kunna ha läppglans även han om han ville för att han tyckte det var FINT existerar liksom inte ens en kväll som denna). Men han bara fortsätter att gråta och skaka på huvudet för han vet ju. Han vet ju att det där är en tjejgrej.

Och jag vill bara skjuta alla som tycker att "äsch, låt pojkar vara pojkar och tjejer vara tjejer. Det är så naturen har skapat oss!" Det är ert jävla fel att min femåring kommer gå runt med svidande spruckna läppar i morgon! Ert fel! Känns det så jävla viktigt att klä alla snippor i rosa och alla snoppar i blått att allt annat liksom bara får stå tillbaka?

Jag undrar ärligt, för jag förstår inte.