Man är väl inte blödig liksom

Det går rykten om att jag grät en skvätt när Julius gick i luciatåget idag på dagis. Som att jag skulle tycka att det var otroligt rörande att se min lilla plutt gå in hand i hand med en annan liten tomtenisse och sjunga julsånger samtidigt som han sökte av havet av föräldrar med blicken för att upptäcka oss.

Detta är naturligtvis helt befängt. Det var bara för att jag skrattade så mycket åt deras försök att sjunga samma sång samtidigt som jag grät lite. Faktiskt.

Som sagt, det lät ju inte som Adolf Fredriks musikklasser direkt.