Handduksrelaterad depression

Vi fick nya handdukar i julklapp, eller rättare sagt pengar att köpa nya handdukar för. Och ett nytt duschdraperi. Och resultatet gör mig bara så himla ledsen. För det är verkligen ingen idé att sminka en gris. Badrummet är fortfarande det fulaste nånsin, och det kommer så förbli.

Vi bor nämligen i en ganska stor hyresrätt i centrala Sundbyberg och det skulle kosta oss jättejättejääääättemånga miljoner att köpa en lägenhet i motsvarande storlek i samma område. Och ett hus ska vi bara inte tala om. Det går inte om vi vill bo kvar här.

Och vi har hela tiden sagt att vi inte ska köpa hus, vi är lägenhetsmänniskor, hus är för såna som vet skillnad på en skiftnyckel och skruvmejsel, och det vet ju inte vi.

Men fan... Jag vill ju också ha ett fint badrum. Och ett fint kök. Det känns liksom viktigt på något sätt. Och så vill jag ha en tomt så att jag kan klä på ungarna alla vinterkläder och skicka ut dem, och sitta kvar själv inomhus vid fönstret med en kopp te och titta på när de fryser och får frisk luft - istället för att behöva klä på mig själv och gå med till lekparken och dö av tristess.

Ska det vara så här nu? Resten av livet, ska jag leva med det där fula jävla badrummet? Och så tänker jag på Inte skyldig som är nere i Underlandet och lever värsta äventyret just nu, hon skiter nog i om hon har fult badrum där  - det skulle jag också göra. Men det är liksom skillnad när badrummet finns i Sundbyberg. Men orka ta med sig barnen till ett annat land ba så där. Och orka råna en bank för att få ihop pengarna först. Så det blir inget äventyr för vår del heller. Det blir bara vardag och dagishämtning och -lämning, och hyreslägenhet, och fula köksluckor och ful jävla aprikosfärgad plastmatta i badrummet. Och självömkan. För resten av våra liv.

Fan, vi skulle aldrig ha önskat oss de där handdukarna i julklapp. Jag borde ha förstått att det skulle leda till en livskris. Det vet ju alla att det är den största livskrisframkallaren efter att fylla jämnt.