Kvinnor göre sig icke besvär

När Julius var tre år blev han sjuk. Först började det som en vanlig förkylning med feber och hosta, men istället för att bli frisk igen efter någon vecka så blev han bara sjukare och sjukare. Till slut halvlåg han bara i soffan som en liten ynklig hög, han orkade inte titta på tv längre och värst av allt var att han inte ville äta och dricka något överhuvudtaget.

Vi förstod att han behövde träffa en läkare och jag bokade en tid på närakuten och åkte dit med honom. Där konstaterade de att han hade falsk krupp, skrev ut hostmedicin och skickade hem oss igen. Väl hemma fortsatte vi att kämpa, men eftersom han vägrade äta och dricka var det ganska svårt att få i honom någon hostmedicin. För att ens få i honom vätska var vi tvungna att hålla fast honom och tvinga i honom vatten med hjälp av en sådan där liten medicinspruta avsedd för oralt bruk, men vi lyckades bara få i honom några milliliter åt gången. När vi insåg att han inte skulle bli bättre på egen hand (och när han var så uttorkad att han slutade kissa) åkte vi in akut. Eftersom jag hade varit med vid första läkarbesöket tyckte både Björn och jag att det skulle vara bäst om jag åkte med andra gången också, jag som visste exakt vad som hade sagts första gången.

Väl inne på Astrid Lindgrens barnakut frågade läkaren om Julius hade bajsat något den senaste tiden, eller om hans mat- och vätskevägran kunde bero på förstoppning. Jag förklarade att han visserligen inte bajsat på ett par dagar men att han å andra sidan inte ätit något heller så det fanns förmodligen ingenting att bajsa ut. Läkaren nöjde sig dock inte med det, utan förklarade att barn många gånger är förstoppade utan att föräldrarna vet om det och att de därför skulle ge honom ett lavemang. Bara för att vara på den säkra sidan liksom. Och jag känner sån skuld än idag, tre och ett halvt år senare, för att jag inte stod på mig, för att jag litade helt på deras medicinska kompetens och lät dem ge honom det där sabla lavemanget. Min febriga, uttorkade, utmattade och hostiga lilla älskling. Vi fick ligga inne i ett litet rum med tillhörande toalett och när lavemanget verkat kom det ut lite lite bajs. Sen när vi stod ute vid disken och skulle bli hemskickade igen kräktes han rakt på sköterskans skor. Förmodligen av chock och utmattning. Och det var det, vi blev hemskickade igen.

Men nu började vi bli riktigt desperata hemma och förstod att vi skulle vara tvungna att åka in igen, och igen och igen och igen tills de började lyssna på oss. Så dagen efter lavemanget åkte Björn in med honom. Vid det här laget hade jag nämligen börjat känna att det inte var någon som lyssnade på mig och vi bestämde därför att jag skulle vara hemma med Charles och att Björn skulle åka istället. Och nu var det plötsligt inte tal om något lavemang, eller falsk krupp eller andra mer generella råd som "ge honom glass så äter han nog" som jag hela tiden fått. Nej, nu blev han förd till röntgen där de konstaterade att han hade lunginflammation (därav hostan). De bemödade sig också om att undersöka honom och såg att han hade en svår halsinfektion (därav mat- och vätskevägran) och insåg att han faktiskt behövdes läggas in, med både penicillin- och vätskedropp. Två nätter behövde han ligga inne.

Så varför fick Julius ingen hjälp förrän Björn åkte med honom? Han var inte sjukare än jag åkte in med honom och det är inte så att Björn har lättare för att uttrycka sig och därför kunde förmedla vår oro till läkaren på ett bättre sätt än vad jag kunde. Var det bara en slump? Nej, förmodligen inte. Det var inte så vi kände och upplevde det där och då i alla fall, och när jag idag läser den här artikeln blir jag bara så jäkla arg. Arg och provocerad, kanske inte så mycket på sjukvården utan bara på folk i allmänhet som inte fattar hur jäkla viktigt det är med genus. Folk som inte fattar att det är sånt här som blir de långtgående konsekvenserna av att tala om för flickor att de ska leka med rosa dockor och att pojkar ska leka med blåa bilar. Det är aldrig så oskyldigt eller framför allt enkelt som att "låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar", det är alltid större än så. Alltid.

Liten sjukling får krya-på-sig-presenter
av mormor på sjukhuset