Det här med att jag knappt kunde somna igår, och idag gått runt med ångest över att Björn och barnen ska åka själva till landet idag - HELA 20 MIL PÅ SOMMARVÄGLAG! Är det något jag kanske behöver söka för eller?
Alltså, jag åker i morgon. Förmiddag. Det är inte lång tid utan dem eller så. Är bara så jävla rädd att de ska krocka och att jag blir ensam kvar.
Lite kognitivbeteendetetapi på det eller?
9 kommentarer:
Jag kan också bli sån, helt normalt. Eller eventuellt lite onormalt men i så fall är vi två.
Katastroftankar är i alla fall vanligt. Själv brukar jag mest noja över att alla jag känner ska få dödliga sjukdomar. Och då ÄR jag ändå snart psykolog. Såatte...
Jag har gått i flera veckor och trott att något hemskt ska hända någon i min familj, tur min magkänsla aldrig stämmer. :)
Den där katastrofkänslan drabbas alla med någon form av förmåga att älska av. Går inte att "KBT:ea" bort. Det är bara att stå ut. Att stå ut går lättare om man har vin eller godis i närheten. Helst både och.
ett glas vin kanske
Jag tänker EXAKT likadant när min familj åker till landet utan mig.
Exakt.
Och hur kul är det med "egentid" då? När man sitter och oroar sig HELA tiden.
hm? Vad säger det om mig som inte ens när min mamma var döende hade vett att vara orolig? Dum? Eller synsk? Hon överlevde sin lungtransplantation och de lungorna är bättre än originaldelarna.
Nä alltså... tror det är ganska normalt. Iaf är det ett beteende som skulle passa rakt in på mig och jag är ju normal... eller??! Hmmm??!
Skicka en kommentar