Alltså, jag vet inte riktigt vad det är med mig nu för tiden. Jag har alltid älskat julen och jag har alltid värnat om traditionerna kring den. Man julpyntar till exempel ALDRIG före första advent, julgranen kläs kvällen före julafton och glögg dricks bara bara bara i december.
Men nu väntar jag otåligt på att alla affärer ska börja julskylta, jag har sneglat många gånger på glöggen som står i skafferiet och när jag var i affären idag och såg att de redan börjat med pepparkakor så blev jag inte (som jag brukar) arg på affären för att de börjat för tidigt utan istället ba "åh, vad mysigt! Vad gott det vore med pepparkakor, jag kanske skulle köpa en burk?"
VEM ÄR JAG?
lördag 20 oktober 2012
Just nu
Det här med att regnet piskar envist mot rutan bakom mig och jag sitter i soffan under en filt med en bok och brasan sprakar hemtrevligt, det gör att jag bara dör lite av lycka och inre frid just nu.
Om det brinner
När jag var liten var jag av någon anledning så himla rädd för att det skulle börja brinna hemma. Jag var så rädd att vissa perioder låg jag sömnlös länge länge om kvällarna av rädsla för att grannarna skulle glömma släcka ett ljus hemma hos sig eller så.
Så den här brandskyddsutbildningen jag var på med jobbet häromkvällen gjorde ju kanske inte susen för min slumrande brandfobi precis (den är inte direkt slumrande längre om vi säger så).
Hursomhelst, se till att ni
1. Har brandvarnare hemma som ni TESTAR minst en gång per år. Gärna till advent.
2. Ha en brandfilt i köket.
3. Köp en pulverbrandsläckare.
För er som bor i lägenhet - gå ALDRIG ut i trapphuset om det brinner nånstans i huset, kommer det ut giftig rök där så dör ni. Vänta i er lägenhet, den är en så kallad brandcell och ska stå emot brand i 60 minuter. Brandkåren räddar er därifrån. Om det brinner i er lägenhet, glöm inte att stänga ytterdörren om ni evakuerar ut genom trappuppgången. Annars kommer ju de giftiga gaserna dit och dödar er där.
På den här brandskyddsutbildningen fick vi också se en film om en brand på en konsert på en klubb i USA. Det är en riktig film och det dog ungefär 100 människor vid den här branden. Filmen var vidrig och är ni det minsta känsliga - SE DEN INTE! Men för er som inte är det, kolla gärna och kom ihåg att sen alltid alltid ha koll på nödutgångar vid konserter, restaurangbesök, på kontoret och i köpcentrum m.m. Notera att enbart bandet går ut genom nödutgången i den här filmen och hela publiken går istället ut samma väg som de kom in, eftersom ingen hade tänkt att kolla sånt innan.
http://www.youtube.com/watch?v=SIetpe_KAJU&feature=youtube_gdata_player
Och så gör ni alla nu som jag säger här, ok?
Så den här brandskyddsutbildningen jag var på med jobbet häromkvällen gjorde ju kanske inte susen för min slumrande brandfobi precis (den är inte direkt slumrande längre om vi säger så).
Hursomhelst, se till att ni
1. Har brandvarnare hemma som ni TESTAR minst en gång per år. Gärna till advent.
2. Ha en brandfilt i köket.
3. Köp en pulverbrandsläckare.
För er som bor i lägenhet - gå ALDRIG ut i trapphuset om det brinner nånstans i huset, kommer det ut giftig rök där så dör ni. Vänta i er lägenhet, den är en så kallad brandcell och ska stå emot brand i 60 minuter. Brandkåren räddar er därifrån. Om det brinner i er lägenhet, glöm inte att stänga ytterdörren om ni evakuerar ut genom trappuppgången. Annars kommer ju de giftiga gaserna dit och dödar er där.
På den här brandskyddsutbildningen fick vi också se en film om en brand på en konsert på en klubb i USA. Det är en riktig film och det dog ungefär 100 människor vid den här branden. Filmen var vidrig och är ni det minsta känsliga - SE DEN INTE! Men för er som inte är det, kolla gärna och kom ihåg att sen alltid alltid ha koll på nödutgångar vid konserter, restaurangbesök, på kontoret och i köpcentrum m.m. Notera att enbart bandet går ut genom nödutgången i den här filmen och hela publiken går istället ut samma väg som de kom in, eftersom ingen hade tänkt att kolla sånt innan.
http://www.youtube.com/watch?v=SIetpe_KAJU&feature=youtube_gdata_player
Och så gör ni alla nu som jag säger här, ok?
söndag 14 oktober 2012
fredag 12 oktober 2012
Uppmuntran
Madeleine undrade:
Jag förstår vad du menar, och på sätt och vis håller jag med dig. Det är klart att vi ska låta barnen välja vad de själva vill, och inte uppmuntra dem att gilla sånt som passar oss själva bättre.
Men. När pojkar gillar Spiderman och flickor gillar Hello Kitty blir de automatiskt bekräftade i det intresset av både vuxna och barn runt omkring dem. Men om de bryter mot normen och gillar något som är "fel" för deras kön tror jag att det krävs mer aktiv och medveten uppmuntran från oss vuxna för att de ska känna sig trygga och vilja hålla fast vid sina favoriter. Annars kommer alla normer och värderingar i och från tv-program, böcker samt andra barn och vuxna att sakta bryta ner det intresset hos dem. Jag tror nämligen att de flesta barn strävar efter att känna att de passar in och är som alla andra.
Så det är därför jag har uppmuntrat Charles kärlek för Hello Kitty mer än jag uppmuntrat båda barnens kärlek till exempelvis Spiderman. För den senare får de som sagt all bekräftelse de behöver från samhället för att fortsätta tycka om och fascineras av.
Om Charles sedan skulle sluta gilla Hello Kitty när han är åtta år för att han tröttnat på henne kommer jag däremot inte sörja en sekund. För ärligt talat, jag är rätt less på den där uttryckslösa kattfan redan nu.
Jag vill bara att han ska få välja själv när han vill göra slut med henne.
Nu ska jag vara knepig!Varför uppmuntra barn att gilla "killgrejer" eller "tjejgrejer" mer? Varför inte bara uppmuntra alla saker de gillar lika mkt? Gillar han blått, va kul! Han gillar blått! Gillar han rosa? Va kul han gillar rosa! Gult? Men det är ju "unisex" åhh va skönt, slipper ta ställning. Jag säger: låt barn vara barn, låt dem välja vad de vill ha, vad de vill och inte vill leka med och uppmuntra vad DE vill inte vad vissa vuxna tycker är rätt eller fel eller mer socialt accepterat.
Jag förstår vad du menar, och på sätt och vis håller jag med dig. Det är klart att vi ska låta barnen välja vad de själva vill, och inte uppmuntra dem att gilla sånt som passar oss själva bättre.
Men. När pojkar gillar Spiderman och flickor gillar Hello Kitty blir de automatiskt bekräftade i det intresset av både vuxna och barn runt omkring dem. Men om de bryter mot normen och gillar något som är "fel" för deras kön tror jag att det krävs mer aktiv och medveten uppmuntran från oss vuxna för att de ska känna sig trygga och vilja hålla fast vid sina favoriter. Annars kommer alla normer och värderingar i och från tv-program, böcker samt andra barn och vuxna att sakta bryta ner det intresset hos dem. Jag tror nämligen att de flesta barn strävar efter att känna att de passar in och är som alla andra.
Så det är därför jag har uppmuntrat Charles kärlek för Hello Kitty mer än jag uppmuntrat båda barnens kärlek till exempelvis Spiderman. För den senare får de som sagt all bekräftelse de behöver från samhället för att fortsätta tycka om och fascineras av.
Om Charles sedan skulle sluta gilla Hello Kitty när han är åtta år för att han tröttnat på henne kommer jag däremot inte sörja en sekund. För ärligt talat, jag är rätt less på den där uttryckslösa kattfan redan nu.
Jag vill bara att han ska få välja själv när han vill göra slut med henne.
torsdag 11 oktober 2012
Maria - Tandläkaren 1-0
Tandvärken har förresten gått över nu med hjälp av Corsodyl (nån äcklig bakteriedödande grej man gurglar sig med).
Ni fattar att det betyder att jag inte behöver gå till tandläkaren va?
/Nöjd
Ni fattar att det betyder att jag inte behöver gå till tandläkaren va?
/Nöjd
onsdag 10 oktober 2012
När fint blir fel del 2
Hörni först och främst, tack snälla för alla fina peppande och stöttande kommentarer!
Jag blir fortfarande så himla ledsen när jag tänker på allt det här, på hur mitt barn på något sätt berövas rätten att få ha på sig sina finaste kläder. Och jag tänker så här: jag vill inte på något sätt få honom att känna sig "fel" här hemma också, att han märker mitt missnöje över hans påståenden om tjej- respektive killsaker. Så det gäller att liksom balansera på en ganska tunn tråd här, för jag vill ju fortfarande prata om det med honom. Idag kommenterade han t.ex. ett rosa presentsnöre, som han fick syn på när jag öppnade ett skåp, med orden "titta, det är rosa. Det är en tjejfärg". Varpå jag svarade "Men Charles, du gillar ju rosa? Och du är ju en kille? Då måste ju rosa vara en killfärg också". Och sen pratade vi liksom inte så mycket mer om det.
När det gäller de stora barnen på förskolan har jag faktiskt sagt till honom att de har fel. Inte att de är dumma eller elaka på något vis, men att de har fel. ALLA som vill får gilla Hello Kitty. Sen har vi inte sagt så mycket mer om det heller. Vi får ta ett steg i taget helt enkelt. Nästa steg är att försöka få honom att känna sig trygg i att ha sina favoritkläder på sig hemma åtminstone.
Flera av er som kommenterade har ifrågasatt pedagogerna på förskolans kompetens gällande det här, men jag vet inte riktigt om jag håller med. Det är verkligen inte så himla enkelt det här. Vi har nämligen ett liknande problem på mitt jobb och hur hårt vi än jobbar med det, och hur medvetna vi än är om problemet, så kan vi inte styra alla kommentarer från barnen än mindre ändra i en handvändning den värdegrund de har med sig hemifrån. Sånt tar tid. Tyvärr. Men som pedagog på jobbet möter jag alltid alltid alltid upp den sortens kommentarer på en gång och skapar en diskussion med inblandade barn utan att på något sätt fördöma eller skälla på dem. Barnen gör ju liksom inte det här för att vara taskiga mot varandra (oftast) utan säger bara vad de ser. Ungefär som de ofta och gärna fäller i vårt vuxna tycke opassande kommentarer om sjuka, gamla eller handikappade människor ute på stan. Det finns ingen illvilja i det. Jag berättade för en av Charles pedagoger idag om vad han sagt om sina kläder och hon reagerade genast och sa direkt att detta var något de skulle jobba med. Mer än så kan jag inte begära, och jag lägger ingen skuld på dem i det här fallet.
Jag kan däremot känna skuld själv när jag tänker på det här, att jag inte borde ha låtit honom klä sig i de kläderna - att jag borde ha fattat att han skulle bli retad osv osv. Mycket utav det kommer nog för att jag vet med mig att jag redan från början har uppmuntrat hans Hello Kitty-intresse på ett helt annat sätt än jag uppmuntrat något av barnens Spiderman- eller Star Wars-intresse. Å andra sidan kan man argumentera för att samhället uppmuntrat de senare intressena så himla bra på egen hand att jag inte behövt vara med och stötta dem.
Jag blir fortfarande så himla ledsen när jag tänker på allt det här, på hur mitt barn på något sätt berövas rätten att få ha på sig sina finaste kläder. Och jag tänker så här: jag vill inte på något sätt få honom att känna sig "fel" här hemma också, att han märker mitt missnöje över hans påståenden om tjej- respektive killsaker. Så det gäller att liksom balansera på en ganska tunn tråd här, för jag vill ju fortfarande prata om det med honom. Idag kommenterade han t.ex. ett rosa presentsnöre, som han fick syn på när jag öppnade ett skåp, med orden "titta, det är rosa. Det är en tjejfärg". Varpå jag svarade "Men Charles, du gillar ju rosa? Och du är ju en kille? Då måste ju rosa vara en killfärg också". Och sen pratade vi liksom inte så mycket mer om det.
När det gäller de stora barnen på förskolan har jag faktiskt sagt till honom att de har fel. Inte att de är dumma eller elaka på något vis, men att de har fel. ALLA som vill får gilla Hello Kitty. Sen har vi inte sagt så mycket mer om det heller. Vi får ta ett steg i taget helt enkelt. Nästa steg är att försöka få honom att känna sig trygg i att ha sina favoritkläder på sig hemma åtminstone.
Flera av er som kommenterade har ifrågasatt pedagogerna på förskolans kompetens gällande det här, men jag vet inte riktigt om jag håller med. Det är verkligen inte så himla enkelt det här. Vi har nämligen ett liknande problem på mitt jobb och hur hårt vi än jobbar med det, och hur medvetna vi än är om problemet, så kan vi inte styra alla kommentarer från barnen än mindre ändra i en handvändning den värdegrund de har med sig hemifrån. Sånt tar tid. Tyvärr. Men som pedagog på jobbet möter jag alltid alltid alltid upp den sortens kommentarer på en gång och skapar en diskussion med inblandade barn utan att på något sätt fördöma eller skälla på dem. Barnen gör ju liksom inte det här för att vara taskiga mot varandra (oftast) utan säger bara vad de ser. Ungefär som de ofta och gärna fäller i vårt vuxna tycke opassande kommentarer om sjuka, gamla eller handikappade människor ute på stan. Det finns ingen illvilja i det. Jag berättade för en av Charles pedagoger idag om vad han sagt om sina kläder och hon reagerade genast och sa direkt att detta var något de skulle jobba med. Mer än så kan jag inte begära, och jag lägger ingen skuld på dem i det här fallet.
Jag kan däremot känna skuld själv när jag tänker på det här, att jag inte borde ha låtit honom klä sig i de kläderna - att jag borde ha fattat att han skulle bli retad osv osv. Mycket utav det kommer nog för att jag vet med mig att jag redan från början har uppmuntrat hans Hello Kitty-intresse på ett helt annat sätt än jag uppmuntrat något av barnens Spiderman- eller Star Wars-intresse. Å andra sidan kan man argumentera för att samhället uppmuntrat de senare intressena så himla bra på egen hand att jag inte behövt vara med och stötta dem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)