Febertrippar

Idag är jag lite trött skulle man kunna säga. Charles och jag har nämligen haft det lite stressigt i natt. Vi har valt osynliga skjortor i mörkret, jagat bort osynliga människor från sängen och koncentrerat oss på att inte ramla ner på golvet (trots att vi låg stadigt mitt i dubbelsängen).

Och med vi menar jag Charles. Synd bara att han trodde att jag ville vara med på allt också.

Inte för att vara otacksam eller så

Ja men ok ödet/universum/diverse alksmäktiga gudar - jag vet att jag sa att jag inte brydde mig så mycket om den här födelsedagen.

Och jag menade det faktiskt. Men bara för det behövde jag väl inte få en jävla SKITDAG för det? Eller?

En bilnyckel är borttappad, Charles har 40 graders feber, Julius har spytt, det var stressigt som katten på jobbet, och ingen ventilation eller syre fanns det där heller.

Nästa år ska jag bry mig jättejättemycket. Jag ska bry mig så mycket att jag behöver minst tre månaders förberedelser. Är vi ok då?

I natt (morse) jag drömde

I morse försov jag mig lite, men som tur var hann jag i tid till jobbet ändå.

Och det var himla skönt måste säga, för det hade varit så jobbigt att behöva förklara att jag missade t-banan eftersom jag höll på att träna ett hockeylag bestående av elefanter istället för att göra mig i ordning.

Som för övrigt inte ens vann sin match. Jävla skitelefanter.

Så här tycker vi

Vi har en ny schlagergeneral i vår familj. Det är fyraåringen som nu har axlat manteln och bestämmer med självklar auktoritet vad vi ska tycka är bra och inte bra.

Utan att ens ha hört det först. Det är faktiskt väldigt oviktigt, att lyssna på bidragen innan man bestämmer sig alltså. Igår bestämdes det till exempel redan vid frukosten att Sean Banan var bäst. Inte för att någon i familjen riktigt vet hur han låter eller så, men vi har hört talas om honom. I positiva ordalag på dagis.

Så vi tyckte att Sean Banan var bra och att allt annat var dåligt. Och så var vi lite ledsna över att Eric Saade inte ska vara med och tävla ett endaste litet dugg i år. För han är faktiskt ALLTID bäst.

Slut på schlagerrapport.

Varmt och skönt

Det är bara 14 grader i vårt
sovrum. 14 grader! Och ändå är det varmt i sängen, så varmt att jag inte kan sova i mer än linne.

Men det är inte så konstigt som man skulle kunna tro faktiskt, utan det beror på att jag har ett så himla bra värmeelement i sängen. Det heter Björn och finns inte att köpa i välsorterade affärer.

Enda nackdelen med det är att det snarkar lite ibland.

Tant-clown

Jag tänkte först lägga ut bilden här, men jag orkar inte se den varje gång jag går in på bloggen. Det finns en gräns för hur mycket man orkar skratta faktiskt.

Så jag ger er länken istället. Kolla in bild nummer sex sen. Men ha för guds skull inget kaffe eller så i munnen som kan spruta över tangentbordet när ni gör det.

Jag bara tänkte det istället

När det gäller jämställdhet tycker jag att vi har kommit långt här hemma, på riktigt alltså. Vi delar på allt hushållsarbete och har delat in andra saker i olika ansvarsområden så att vi vet vem som ska göra vad.

Men när jag skriver veckans matlista helt själv, åker och veckohandlar ensam med två barn och Björn några dagar senare ba "Va? Ska vi äta det här ikväll? Det tycker ju inte jag låter särskilt gott och varför sa du inte till mig i morse att jag behövde ta ut saker ur frysen för att kunna laga det ikväll?" vill jag bara slita av mig en nagel eller två från roten och sen ställa mig i ett mörkt hörn och skrika att varför i helvete kollade han inte själv i tid vad det var tänkt att han skulle laga för mat och TA LITE EGET JÄVLA ANSVAR ISTÄLLET!

Men det gjorde jag ju inte så klart, för man är väl balanserad.

Ibland.